Baby Dee: ”Alla relationer slutar med en separation, så är det. Det är inte så farligt, darling.”

Bild: Christian Pallin

Baby Dee: Jag vet bara vad det innebär att vara jag

2014-04-17 | Frida Sandström padlock 1

KULTUR

Kärlek och musik är utan distinktion för Baby Dee som just varit på Sverigebesök. Hon skriver vad hon måste skriva, vad hon är dömd att skriva. Frida Sandström mötte Baby Dee i ett soldammigt Göteborg och pratade om smärta, musik och om att inte hamra böjda spikar.

FAKTARUTA

Som tjugoårig gatuartist började Baby Dee musicera för den katolska kyrkan, en uppgift som efter könskorrigering inte längre var möjlig. Hon återgick snart till performancescenen, men att stadga ekonomin tog tid.

På 1990-talet träffade hon musikern Antony Hegarty, bland annat sångare i Antony and the Johnsons. De blev vänner, och Hegarty bjöd Dee att delta i hans debutalbum, Antony and the Johnsons. Dee började så skriva låtar med intentionen att Hegarty skulle framföra dem, men det slutade med att hon själv fick göra det i stället.

På debutalbumet Little Window (2001) spelar Baby Dee bara piano och sjunger, en prägel som har följt bilden av henne som musiker. En stor gestalt bakom en flygel – och en genomträngande, men samtidigt så sammetsmjuk stämma. Ändå har Baby Dee alltid passerat relativt okänd.

– Hi, I’m Dee.

Handslaget är varmt och obekymrat. Jag är strax hennes darling och på så sätt behöver hon inte hålla för munnen när hon gäspar, jag kan stötta tinningen i handen och snurra med foten när jag vi talar, ja, babblar. Ibland är vi tysta också.

– Mitt privatliv?

I samma ögonblick som hon ställer sig undrande till min fråga förstår jag att hon inte skiljer den ena verksamheten från den andra. För Baby Dee, eller Dee Norris som det står i hennes pass, är livet detsamma.

Vi möts på Tredje Långgatan i Göteborg. Om en dryg timme ska hon boarda sitt flygplan. Visst hinner vi med en intervju, hälften på ett lånat kontor och hälften i bilen till Landvetter. Hon har ännu på sig den neonrosa päls som jag sett passera i sociala medier de senaste dagarna. Baby Dee i Skövde, Baby Dee i Oslo och Baby Dee i det lilla konstklustret Gerlesborg. Vi hälsar så som det bara går att göra en soldammig söndagseftermiddag när alla egentligen är lite för trötta.

– Å, ursäkta. Det är inte det att jag inte tycker att det är intressant att prata med dig, säger hon och viftar bort gäspen, skakar liv i blicken och möter åter mitt ansikte. Det är inte konstigt att hon är trött efter fem spelningar inom loppet av några dagar.

Hon klappar hårt med händerna. Jag rycker till.

– … vissa låtar bara kommer. Men de svåra finns alltid.

Hon berättar hur det tog henne själv fyrtio år för att skriva någonting alls.

– Det är inte så att jag inte ville skriva innan dess, tvärtom ville jag det väldigt mycket. Men jag kunde inte, jag var så… uppknuten, inte minst i ord. Jag trodde inte att jag hade ett skrivarhuvud.

Det är svårt att föreställa sig att en så verbal människa skulle vara osäker inför språket, men just så var fallet med Baby Dee, som först trodde att hon skulle bli kompositör och började sin karriär som organist – i en katolsk kyrka i Bronx. Den karriären avslutades i samband med hennes könskorrigering och nu beskriver hon orden som lika viktiga komponenter som rytm och ljud.

– Det var något som satte igång, säger Dee och plockar fram en ny metafor.

– Försök att lära ett barn vad sol är en molnig dag, det går inte. Saker ska kombineras och fungera – ihop. Hon talar om händelser i livet, om bortgångna föräldrar och aldrig utredda konflikter. Om kärlek och om musiken som det för henne inte tycks finnas någon distinktion.

”Att bara vara mig är att vara aktivist”

– Om du inte kan se människors smärtor, så kan du inte älska dem. I stället faller du offer för dina egna rädslor. Men, du måste för den sakens skull inte alltid förstå smärtan.

Jag får senare reda på att hon är övertygad buddhist, någonting som inte helt stämmer överens med den dynamiska person som jag möter i henne. Men jag förstår det som strategi i ett liv drabbat av andra människors rädslor för det annorlunda. Baby Dee förklarar.

– Jag gillar att gå till seriösa platser och sedan vända upp och ned på dem. Jag gillar dumhet, men det betyder inte att jag inte kan vara seriös. Det måste finnas en frihet.

Liksom i vårt samtal vill Baby Dee komma och gå till allvaret. Hon medger att det ibland ställer till problem. Människor tar illa vid sig.

– Att jag missbrukar deras förtroende när jag först är seriös och sedan plötsligt skämtar om samma sak.

Jag undrar om det är likadant utanför scen, i familjen och med vänner. Baby Dee tillintetgör mitt försök att urskilja privatlivet från övrig neonpäls.

– Okej, hör här. Jag är inte på uppdrag. Jag är ingen missionär. Jag kanske är en aktivist. Ja, tillägger hon, eftersom bara att vara mig är att vara en aktivist. Men, jag försöker inte förändra världen. Jag möter människor som de är och jag skriver musik.

Dee tilldelades manligt kön vid födseln, men lever sedan länge som kvinna. På Wikipedia går det att följa hennes yrkesmässiga, och med den också hennes personliga, historia. Jag frågar om hon ser sig själv som en publik person. Hon svarar krasst.

– My songs are out there, my lyrics are out there, my music is out there.

Och visst stämmer det. Men, så fångar hon min blick.

– Att skriva musik är något väldigt allvarligt för mig.

Jag nickar.

– Men, tillägger hon, jag kan bara skriva vad jag måste, vad jag är… dömd att skriva. Men det innebär inte att jag kan bestämma mig för att rädda planeten genom att skriva om det.

Att Baby Dees verksamhet är en process lika organisk som hennes sätt att möta livet, eller mig, framgår snabbt och hon förklarar hur vissa låtar tar en evighet att skriva.

– En har jag arbetat med i sex år och den är fortfarande inte klar.

Hon berättar hur texten gestaltar människors agerande likt barn utan ansvar för sina handlingar. Som en grupp snickare som inte riktigt lyckas slå ner sina spikar, eftersom de ständigt böjs.

– Och när den böjs, så bankar vi hårdare och hårdare. Ingen skulle ju bygga sitt hus så … men de lämnar sin fru så, säger hon och låter mig förstå att jag just hört ett textparti från den aktuella låten. Hon är övertygad om att hon är på rätt spår.

– Det är så som människans sinne fungerar, jag har inte fel.

Så, jag frågar om det är så att hon också hamrar snett när hon inte lyckas avsluta låten, men nej.

– Hade jag hamrat sneda spikar, så hade jag skrivit idiotiska sånger.

Trött på att utbilda

Att hennes musik inte är för alla förklarar Baby Dee med att hon är en av de ”udda”.

– Det är min åsikt, men jag tycker att det är rationellt, säger hon och förklarar hur hon alltid har dragits till det obskyra. Från en besatthet till nästa har hon passerat intresseområden likt vore det mångåriga febervågor. Och när den ena perioden är över, tar nästa vid.

– Så, det förvånar mig inte att jag själv är obskyr. Vissa saker går att höra i min musik, andra inte. Men allting är delar av vad jag har levt.

Livshistorik. Så, hur är det att vara en ikon i frågor om transsexualitet? När jag ställer frågan tar Baby Dee till den förklarande rösten.

– Vissa människor är en Ghandi eller en Martin Luther King. De gör goda saker och förändrar människors situationer. Men jag kan inte göra annat än vad jag behöver, säger hon.

Som exempel lyfts musiken, vilken hon understryker inte har som främsta syfte att hjälpa andra.

– Visst är det trevligt om det som jag gör eller är kommer till nytta för andra, men om det var min utgångspunkt så skulle jag aldrig kunna skriva. Jag kan bara skriva vad jag måste skriva på samma vis som jag bara kan vara den som jag måste vara.

Vi närmar oss ändhållplatsen. Dee förklarar att hon inte kan vara bra på att vara sig själv för att det är bra för andra. Det märks att hon har sagt det förut.

– Jag får ofta frågor om transexualitet och jag förstår att människor är nyfikna och vill förstå, men jag är ingen lärare, säger hon och tillägger snart att hon inte ens vet vad det innebär att vara transperson.

– Jag vet bara vad det innebär att vara jag.

Ännu en gång pekar Dee på språket.

– Alla dessa begrepp som människor sätter på människor. Visst kan jag förstå behovet av ord, de krävs för att undvika att människor felbedöms för vad de är. Men, understryker hon, människors blickar har inte förändrats av orden.

Hennes röst ökar i styrka. Hon talar om sättet på vilket vi, beroende på sexualitet, förväntas se ut – och hur vi sedan behandlas därefter. Avståndet mellan ord och handling.

– Varför måste jag som transperson se ut som en kvinna enligt femtiotalets ideal? Var tog sextiotalsrevolutionen vägen? Ingen biologiskt född kvinna hade accepterat det idag, så varför ska jag?

Ja, hon blir arg. Hon är trött för att prata om det här.

– Kanske tycker somliga att jag är egoistisk, att jag inte vill prata om viktiga frågor, men så får det vara. Jag orkar inte fortsätta utbilda människor i mänsklig förståelse.

Jag frågar om denna hennes ilska är ständigt närvarande, eller om den går att ignorera när den inte gör sig direkt påmind.

– Det är inte så att det inte finns fantastiska människor och i den bästa av alla världar hade jag inte förutsatt att du var kvinna. I den bästa av alla världar hade det inte funnits några problem att tala om alls. Sedan påminner hon mig om att hon har ett plan att hinna med. I bilen har stämningen lättat och hon berättar om sin nya verksamhet inom en teater i Amsterdam, dit hon nu är på väg.

– I min nuvarande roll sjunger jag inte ett knyst, jag mimar bara. Jag går in i någon annans röst, ja, kropp utan att själv sjunga. Ändå måste jag förstå nästan mer än vad jag behöver när jag själv sjunger. Det är fantastiskt.

Baby Dee slutar inte att förvåna, och när jag omtumlad ser den rosa fläcken försvinna uppför Landvetters rulltrappa ekar hennes ord i mina öron:

”Alla relationer slutar med en separation, så är det. Det är inte så farligt, darling.”