Zapatistkvinnornas utmaning för stadsfeminismen

2014-04-11 | Christin Sandberg padlock

FEMINISM

Zapatistkvinnornas kamp handlar om rättigheter som både individer och som kollektiv i förhållande till majoritetsbefolkningen. Det är en revolutionär kamp för rättvisa där kvinnor och män kämpar bredvid varandra. Det har varit en utmaning för mexikanska feminister som inte riktigt kunnat placera zapatistkvinnornas krav på sin feministiska karta. Christin Sandbergs reportage inom serien Globala feminismer ger inblick i Zapatistkvinnornas politik.

Fakta zapatisterna

Zapatiströrelsen finns i ett område lika stort som Portugal eller Belgien i Chiapas i södra Mexiko. I Chiapas bor nästan 4,9 miljoner, varav runt 25 procent talar ett urfolksspråk. Det finns inga säkra siffror, men zapatisterna uppskattas vara mellan 300 000 och en halv miljon.

Zapatisternas autonomi styrs via fem goda styrelseråd (Junta del buen gobierno) belägna i fem geografiska områden, så kallade caracoles. I varje caracol har autonomin byggts kring flera livsnödvändiga områden med fokus på ett värdigt liv. Det handlar om tillgång till basal samhällsservice såsom sjukvård, skolgång, mat på lokal nivå.

Inom några av områdena har de även utvecklat ett självförsörjningssystem inom vilket de tar tillvara nedärvda odlingstraditioner, vilket bland annat innebär att rädda och ta tillvara nativa fröer för odling av basföda såsom majs och svarta bönor.Kulturen är starkt förknippad med jorden och att bruka den.

Fakta Sylvia Marcos

Sylvia Marcos är forskare och feminist. Hon är psykolog, religionssociolog och universitetslärare. Hon är engagerad i och för ursprungsfolken i Latinamerika och har följt zapatisterna sedan rörelsens födelse. Hon har grundat ett permanent seminarium om antropologi och genus vid Mexikos autonoma universitet.

Fakta Sarri Vuorisalo-Tiitinen

Sarri Vuorisalo-Tiitinen är forskare i latinamerikastudier med fokus på genus, etnicitet och multikulturalism. Hon arbetar på Helsingfors universitet.

För 20 år sedan intog zapatisterna iklädda svarta balaclava-luvor staden San Cristobal de las Casas i Chiapas, Mexiko. I täten gick Mayora Ana Maria och för första gången hördes rösterna från urfolkskvinnorna. De krävde rätten att få lära sig läsa och skriva, välja partner och antal barn och delta i det lokala politiska styret. Inom samtliga områden har de avancerat parallellt med att bygga autonomi för alla inom zapatiströrelsen.

Mycket var unikt: Aldrig tidigare hade en gerillarörelse synliggjort kvinnorna som zapatisterna gjorde. Och det genom en revolutionär kvinnolag, representation till 30 procent av kvinnor och förespråkande av jämställdhet, eller snarare genusrättvisa. Det var dessutom första gången en grupp kvinnor från ursprungsfolken trädde fram och krävde sina rättigheter.

När de, i samband med intåget i flera städer i regionen Chiapas i södra Mexiko, presenterade den revolutionära kvinnolagen i tio punkter rörde de därmed inte bara om på den politiska scenen utan även bland de mexikanska feministerna, som inte riktigt kunde placera in de rättigheter som förespråkades. Det handlade om kvinnornas rätt både som individer inom ett kollektiv och kollektivets rätt i förhållande till majoritetsbefolkningen och regeringen. Det var en revolutionär kamp för ekonomisk-, politisk och social rättvisa där kvinnor och män gick bredvid varandra.

Ny väg

Den finska forskaren och latinamerikakännaren Sarri Vuorisalo-Tiitinen beskriver skiljelinjen i diskussionerna som en schism mellan de akademiska storstadsfeministerna och gräsrotsfeministerna som hade erfarenhet från att arbeta bland ursprungsfolken på landsbygden.

– Akademikerna kan inte definiera gränserna för feminismen. Det finns olika former feminism och kontexten spelar en avgörande roll.

Den mexikanska forskaren och feministen Sylvia Marcos, som har följt zapatistkvinnorna sen starten, menar att det var få som verkligen lyssnade in zapatistkvinnorna. Många akademiker och journalister besökte zapatistbyarna med färdiga konstruktioner kring feminism, vilket gjorde att de fick svårt att placera in det de fick ta del av.

Den diskriminering zapatistkvinnorna upplever är djupt rotad i koloniala och rasistiska maktstrukturer. Det är en kontext som zapatistkvinnorna inte kan dela med övriga feminister i Mexiko som inte tillhör urfolket.

Kvinnor och män sida vid sida

– Zapatistkvinnorna öppnade upp en ny väg för genusrättvisa, såväl på en politisk nivå som för feminismen och ursprungskvinnornas kamp, menar Marcos.

Hon tillägger:

– Det handlar om en simultan kamp för kvinnors- och ursprungsfolks rättigheter i det praktiska vardagslivet. Det finns ingen hierarkisk ordning mellan de båda.

Sylvia Marcos menar att det som har gett zapatismen dess säregenhet, dess färg och smak är just ställningstagandet att inkludera och försvara kvinnors rättigheter.

Zapatistkvinnorna utgår i alla sammanhang från ”jag är kvinna” och ”vår situation” för att beskriva sin verklighet och sina krav. Lagen är därför sprungen ur den livssituation som kvinnorna befinner sig i och deras slutsats är att: ”De problem vi har är inte bara våra, kvinnornas problem, de är även männens problem.”

Zapatistkvinnorna menar att inga förändringar skulle vara möjliga utan männens deltagande och därför är den revolutionära kvinnolagen lika giltig för män som för kvinnor i zapatisternas organisation. Kvinnorna ska kunna välja om de vill vara del av revolutionsrörelsen och till vilken grad. Zapatistkvinnorna vill inte repetera historien och söka byta ut männens dominans mot kvinnors. Revolutionen kommer först och män och kvinnor måste vara enade för att lyckas.

Maya-arvet

Sylvia Marcos fascineras också av respekten för fäderneärvda traditioner inom zapatismen.

– De har skapat en politisk modell och kamp som bygger på metoder, tro och värden som härstammar från mesoamerikansk mayafilosofi.

– Därifrån kommer mycket av det som kännetecknar det nya i zapatisternas förslag till autonom social rättvisa. Och det handlar om respekt för ursprungsfolktraditioner över hela kontinenten där förhållandet mellan män och kvinnor är horisontalt och fungerar på basis av ömsesidighet och komplementaritet.

Ursprunget - en underjordisk rörelse

Ingen hade anat att en grupp människor från ursprungsfolken hade byggt upp en organisation i bergen under nästan ett decennium. Den politik och de rättigheter som zapatisterna presenterade var helt och hållet resultatet av kollektiva diskussioner i byarna runt om i hela Chiapas. Innehållet i den revolutionära kvinnolagen hade stötts och blötts under stormöten i byarna i fyra månader för att alla skulle få säga sitt innan offentliggörandet.

Många av de kvinnor som anslöt sig till zapatisterna i ett inledningsskede kom från den organisering av kvinnor som hade tagit sin början genom den katolska kyrkan under 80-talet. Där lades grunden för medvetandegörande kring underordning, diskriminering och orättvisor. Även reproduktiva- och sexuella rättigheter hade börjat diskuteras.

När comandantan och zapatistkvinnan Esther tog ordet i den mexikanska kongressen 2001 i samband med diskussioner kring en jordreform vittnade hon om alla urfolkskvinnors situation som fram till den här tidpunkten hade varit osynlig. Esther sade att zapatisterna vill bli erkända som ursprungsfolk inom den mexikanska staten och få sina kollektiva rättigheter respekterade. De vill också få ett erkännande för de kulturella och traditionella skillnader de representerar och som har orsakat att de har blivit förföljda, trakasserade och i vissa fall mördade.

20 år senare

I januari 2014 var Sylvia Marcos en av 1700 inbjudna när zapatisterna höll stormöte. Det gjordes en genomgång av hur långt rörelsen har nått i byggandet av autonomi. De följde även upp den revolutionära kvinnolagen och zapatistkvinnorna själva talade om ”det lilla” som de hade lyckats åstadkomma.

En av de tio punkterna i den revolutionära kvinnolagen handlar om zapatistkvinnornas rätt att lära sig läsa och skriva, vilket de menar är nödvändigt för att kunna förändra sin situation. Och just inom utbildningsområdet har kvinnorna avancerat avsevärt. De flesta flickor går nu i de autonoma skolorna och utgör även hälften av lärarna.

Sarri Vuorisalo-Tiitinen lyfter fram två andra områden där hon ser stora framsteg: zapatistkvinnornas offentliga deltagande - att ta ordet och framför allt bli lyssnade på och att kunna ha utöva ett yrke. Zapatistkvinnorna och männen delar idag lika på arbetet inom det autonoma hälso- och skolsystemet. Kvinnorna är även väl representerade i de regionala politiska råden (Junta de buen gobierno).

Sylvia Marcos vill särskilt lyfta fram hur långt zapatisterna har kommit i sina analyser. Ett exempel är analysen av ursprunget till den nedärvda och nedvärderande synen på kvinnor i regionen och hos ursprungsfolket.

– Zapatistkvinnorna signalerade att ursprunget kan härröras till influenser från de kapitalistiska godsherrarnas sexuella utnyttjande av ursprungsfolkskvinnorna. Det är en analys som representerar ett viktigt steg för att kunna frigöra sig från en position av påstådd naturlig underlägsenhet och ”ett förorenat huvud”, som en av zapatistkvinnorna uttryckte det och syftade på kontamineringen orsakad av de kapitalistiska godsherrarna och deras maktmissbruk.

Militarisering och förtryck

Och det handlar inte bara om nedärvda övergrepp utan zapatisternas existens och organisering utsätts för dagligt förtryck. Militariseringen i Chiapas är väl utbredd. På zapatisternas hemsida zapatista punkt org rapporteras om konstanta attacker från militär och paramilitära grupper.

Sylvia Marcos menar att förtrycket till trots växer zapatismen genom den process det innebär att bygga autonomi. Och kvinnorna går i täten för att konstruera en ny, bättre värld. Nerifrån och till vänster.

– På så vis lär de oss vad frihet är.