Peter Svensson är utbildare inom projektet "Frihet från våld" för organisationen Män för Jämställdhet.

Vi måste ingripa mot våld

2014-04-03 | Peter Svensson padlock

OPINION

"Vi behöver utbildas i hur vi agerar när våldet händer mitt framför oss i skolan eller inom laget. Att en fyrbarnspappa behövt sätta livet till för att vi inte agerar, känns som ett orimligt pris att betala." Det skriver Peter Svensson efter dödsmisshandeln inför den allsvenska premiärmatchen i Helsingborg.

Peter Svensson är utbildare inom arvsfondenprojektet "Frihet från våld" för organisationen Män för Jämställdhet. Han är också initiativtagare till att alla bostadsrättsföreningar och hyresgästföreningar ska ha en policy och handlingsplan vid oro för våld i nära relation..

Jag minns en händelse som jag tror blev särskilt talande för min ängslighet som pojke och ung man. Det var en gång när jag grät i sjuan. Inför alla grät jag. Jag och Krister hade varit på varsin sida under ett snöbollskrig. Jag hade träffat en av de äldre killarna, Stor-Tommy, med en snöboll. Tommy bad Krister, en kille i min egen ålder att mula mig i snön och sedan blev jag jagad runt hela skolgården och halva skolan. När jag till slut gav upp min flykt undan förnedring och Krister kom ikapp, så tryckte han upp mig mot mitt skåp. Han hade ju inte varit arg på mig från början, men det här jagandet hade fått honom på dåligt humör, han såg osäkert på mig sedan skallade han mig. Att bli jagad, känna sig både feg och rädd, får inga upplyftande konsekvenser. Jag minns att jag hade en så vidrig känsla av förnedring på grund av rädslan, att jag började gråta. Med gråten kom skammen. Jag minns en känsla av pinsamhet och att jag hur jag än försökte, inte kunde sluta gråta. Jag gick upp på lektionen gråtandes. Sist av alla satte jag mig ner vid en tom bänk i mitten, jag snyftade och tårarna bara rann ur mig, men inte skammen. Några i klassen försökte trösta mig, många sa ingenting.

Jag tror att alla killar förstod vad som hände inom mig. Jag blev fråntagen en manlighet jag aldrig hade bett om. Det förstod jag ganska snabbt. Å andra sidan kan jag inte minnas att jag eftersträvade manlighet även om jag blivit både jämförd med, och hänförd, av den. Det är svårt att veta vad manlighet är.

Min upplevelse är att det negativa språket formar många av oss, att det som är manlighet är tysta antaganden och iakttagelser grundade i vår omgivnings reaktioner på icke-manligheten. Jag önskar att jag genom åren hade sluppit att svälja all gråt som finns sparad i kroppen. Jag undrar vad som händer när den kommer ut. Jag undrar vad som händer om den aldrig kommer ut.

Jag önskar att det hade funnits vuxna på skolan som hade pratat om manlighet med oss killar. Jag var så uppenbart förvirrad och osäker. På vem jag var, vem jag ville vara och varför. Nyfiken och vetgirig var jag också. Tänk om någon lärare hade kunnat lista ut att mitt ointresse för skolan berodde på en osäkerhet inför livet. Att prata om det hade hjälpt mig och många andra tror jag.

Jag spelade fotboll också. Mitt självförtroende som fotbollsspelare var skört och min självkänsla obefintlig. Jag visste liksom inte om jag var bra eller vad jag var bra på. Sen var det ju det här med att alla var så välsignat engagerade. Engagerad är att högljutt berätta vad spelare och domare gör för fel på planen.

Till en början var det mest föräldrar som engagerade sig på det viset. Efter några säsonger kom även tränare och ledare på att prestation var viktigt. Snart hade vi engagemang från alla vuxna runt om oss. Jag blev förvirrad och osäker av allt engagemang. Det var ovant för oss, vi ville ju spela fotboll som om det var det roligaste vi visste och inte en fråga om liv och död. Nu skulle vi förhålla oss till att bli bedömda och offentligt dömda.

Jag önskar att någon vuxen hade förstått hur det var att vara ung, att våra ledare och tränare hade pratat om manlighet och maskulinitet på andra sätt än hur vi spelade som ett gäng kärringar eller betedde oss som små tjejer. Jag var mest av allt rädd för att misslyckas och hade under större delen av mina fotbollssår ingen som helst aning om hur det kändes att vara helt lyckad. Då var jag ändå stundtals lagets kapten och högt upp i hierarkin.

När jag blev uppkallad till seniorerna som fjortonårig hade jag fortfarande en mer skälvande känsla än självkänsla. Det nya svåra som följde med att spela med äldre var samtalen om sex, kvinnor och sprit. Ofta beroende av varandra och alltid i omvänd ordning, fyllan skapade mod att närma sig kvinnorna och det ledde till sex och om en berättelse i omklädningsrummet inte ledde till sex, så fanns det två andra populära alternativ.

Du drack så mycket att du inte minns vad som hände.
Du hamnade i slagsmål.

Det var så manligheten manifesterades och omedvetet medvetet indoktrinerades jag i destruktiva könsstereotyper som för den förvirrade, självmedvetna pojke och unga man jag var, blev den bästa och enda anabola steroid jag behövde. I det sammanhang jag gjorde anspråk på att komma högt i hierarkin, så handlade det om ifall jag var bra på att slåss eller en charmör bland kvinnor. Att våga vara båda, och en kämpe på plan, gav mig fördelar som enkelt dolde min osäkerhet.

Jag önskar att någon vuxen, ledare, spelare eller lärare hade sagt någonting. Jag önskar att någon hade berättat om alternativen, hjälpt mig att ifrågasätta de maskulinitetsnormer som vi så uppenbart lämnas att bokstavligen slå oss in i. Berättat om jämlikhet, omtänksamhet och om att försöka vara den bästa människan du kan. Jag önskar att någon hade pratat om det med mig tidigt i livet.

Att säga att fotbollen skapar våldet runt sig är lika sant som att säga att skolan skapar mobbning. Det måste vi komma ihåg. Det som oroar mig är inte att våldet pågår, det är en naturlig konsekvens i en kultur där stereotyp maskulinitet är det eftersträvansvärda. Och inte för att det är det eftersträvansvärda i sig, utan för att alldeles för få vet vad maskulinitet innebär för "mig". Som Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas:

"Alla vill bli älskade, i brist där på beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Människor dör och dödar just därför, tror jag.

Det som oroar mig är att våldet får pågå medan andra ser på. Att lärare och pedagoger blundar för utanförskap och mobbning i skolan. Att tränare och ledare tillåter att det ingår att vara nedlåtande mot varandra, sexistiskt och våldsamt såväl på planen som i omklädningsrummen i hela kedjan mellan pojklag och landslag. Att tro att det som händer på planen och i skolan inte har att göra med den kultur som finns på läktarna är ett stort misstag. Att acceptera att det i allra högsta grad hänger ihop kan ge oss lösningar som på lång sikt kan förändra den rådande kulturen.

Likheterna är att vi inom både skolan och idrotten kan påverka vad maskulinitet ska vara. Vi har Lärarförbund och vi har idrottsförbund och vi är många som gemensamt kan bestämma oss för att göra en skillnad och tillsammans kan vi bestämma vad den skillnaden ska vara. En skillnad, den mest uppenbara, är att vi inte kan stå och se på längre. Vi kan inte tillåta oss att bli vittnen till det våld som pågår. Vi måste agera. När vi ser det på skolan, inom idrotten och på stan. Vi behöver civilkurage. Vi behöver aktiva åskådare. Vi behöver prata om det. Vi behöver fatta nu att gemenskap inte skapar sig själv. Gemenskap växer genom omsorg för varandra.

Jag, du, vi måste bestämma oss för att säga stopp när det händer mitt framför oss. Preventivt måste vi börja utbilda lärare, ledare och tränare i hur vi kan påverka rådande normer inom maskulinitet och manlighet. Vi behöver också utbildas i hur vi agerar när våldet händer mitt framför oss i skolan eller inom laget. Att en fyrbarnspappa behövt sätta livet till för att vi inte agerar, känns som ett orimligt pris att betala.

Det räcker nu. Vi måste ha sett tillräckligt för att på regeringsnivå inse att PISA-resultat inte spelar någon roll om vi inte utbildas till bättre människor. Man måste på fotbollsförbundsnivå ha sett tillräckligt för inse att en EM-medalj inte är någonting värd om människor ska på behöva dö på väg till eller från matcher. Vi måste som medmänniskor ha sett konsekvensen tillräckligt nära för att lova oss själva att alltid ingripa på ett eller annat sätt när våld pågår i vår närhet.

Människor dör.

Jag har sett tillräckligt. Jag kommer fortsätta göra vad jag kan för att förhindra mäns våld i samhället. Jag började med att ifrågasätta mina egna maskulinitetsideal och beteenden. Gör det du med.