”Du kan lära dig mer av att ha klänning under en dag än att ha kostym för resten av ditt liv.”
Aktivistorganisationen Queer nation bildades i New York 1990. Samma år delades Queer nation-manifestet ut vid stadens prideparad, skrivet av ett antal anonyma men distinkta röster. Tilltalet varierar, någon riktar sig bara till andra flator och ber dem göra som henne, bära sin rosa triangel på rockslaget så de kan mötas, kanske bli vänner eller älskare eller bara med en kort blick bekräfta varandras existens.
Det splittrade tilltalet illustrerar vad pride-rörelsen är, nämligen en politisk kategori disparata människor som enats under ett gemensamt förtryck: den cisheteronorm om skär över könsidentitet och sexualitet.
Manifestet som helhet tilltalar alla som förtrycks för sin könsidentitet eller sexualitet och det är därför det är så synd att där originalet ställer queers mot straighta förtrycks queers av heteros i översättningen. Transpersoner läses alltid som queera. Oavsett om vi är hetero eller ej räknas vi knappast som straighta, och det är knappast heterosexuella trans-folk som förtrycker bögar och flator. Så varför skriva in oss där?
Stridsrop för mätt rörelse
Queer nation-författarna kunde sin historia, de räknar från när queers slog tillbaka vid Stonewall riots 1969. Den gången var det rasifierade trans-kvinnor och andra marginaliserade grupper som i protest mot polisens ständiga trakasserier startade det upplopp som ledde till pride. Men så fort det såg ut som att priderörelsen skulle kunna få till faktisk förändring så dumpade man transrörelsen och blev gayrörelsen – bara ett par år efter Stonewall riots. Gayrörelsens växelvisa inkludering och exkludering av transpersoner har varit en följetong sedan dess.
Det var ett stridsrop för en mätt priderörelse. På många sätt är det en helt annan värld när Queer nation-manifestet nu för första gången ges ut på svenska än när det först delades ut 1990. Hiv och aids är fortfarande stigmatiserat, men man kan ha ett långt liv kvar när man får diagnosen. Å andra sidan är queers fortfarande förpassade till marginalerna, till biroller och comic relief-karaktärer, fortfarande är straightas berättelser universella, medan queera berättelser är en subgenre, fortfarande tar queers livet av sig i skrämmande hög utsträckning och fortfarande verkar ingen riktigt bry sig.
Våldet, hånet, trakasserierna, allt det finns kvar – såväl i orter som Färgelanda och Kinna som i Göteborg och Stockholm. Fortfarande övermannas vi av den här cisheteropropagandan från den dag vi lämnar livmodern tills vi säger upp prenumerationen på morgontidningen, slänger ut tv:n och slutar betala licensen som finansierar vår bi- och transfobiska public service. Kanske behöver vi stridsropet lika mycket i dag, som 1990?
”När många flator och bögar vaknar på morgonen känner vi oss arga och äcklade, inte glada. Så vi har valt att kalla oss queers. Att använda ”queer” är ett sätt att påminna oss om hur vi uppfattas av resten av världen.”
Gemensam fiende
Queer är inte vad vi är, det är vad ni gör oss till. Queer är i Queer nation-manifestet den politiska identitet som skapas av den straighta världens förtryck – det är varje qtbh-person som har fått nog och som slår tillbaka. Alla som fått det ordet spottat efter sig. Det är ett signalord om solidaritet mellan bögar och flator och transpersoner och alla queera för att enas mot den gemensamma fienden – det straighta samhället.
Fortfarande är queers förpassade till marginalen. Man ska inte se för queer ut, inte vara för öppen, för trans, för politisk eller för kompromisslös. Manifestet är ett upprop för rätten att vara arg, rätten att säga ifrån, rätten att ställa krav på något mer än assimilering och tolerans. Det är en hejaklack för den som inte nöjer sig med samkönade äktenskap och ett reservat under melodifestivalen. Det är en text fylld av slagord man vill skriva ut och tapetsera på väggarna, skrika på stadens gator, tatuera på sitt skinn! Gör varje dag till en pridemarsch, att vara öppen är aktivism!
”Var stolt. Gör vadhelst du behöver göra för att slita upp dig själv ur ditt sedvanliga tillstånd av acceptans. Var fri. Skrik. 1969 slog queers tillbaka. 1990 säger vi okej.” Till alla mina syskon som just nu delar med sig av sina liv på twitter under #queerverklighet: Vad säger vi 2014?
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Rätten att vara arg behöver varje människa - jag tänker särskilt på kvinnor, som inte får vara arga, utan att bli hånade, när deras humör varierar cykliskt och inte är precis likadant varenda-enda dag. Det har retat mig såååå länge. Gudrun Tiberg, Fi