Cinemafrica: Intervju med regissören Nevline Nnaji

2014-03-21 | Desirée Wariaro padlock

KULTUR

Nevline Nnaji går på passion i sitt filmskapande och tänker i nästa projekt skildra sina upplevelser av sexuellt utnyttjande. Desirée Wariaro har samtalat med den Cinemafrica-aktuella regissören bakom dokumentären Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights.

På gång med Nevlline Nnaji under filmfestivalen Cinemafrica, i Stockholm: In Conversation With Wangechi Mutu, Zina Saro-Wiwa and Frances Bodomo, fredagen den 21 mars på Moderna museet klockan 18.00

Samtal mellan Nevline Nnaji, Tryck, Rummet och Nawes efter visningen av Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights, söndagen den 23 mars klockan 15.00 på Bio Rio.

Den Brooklynbaserade regissören Nevline Nnaji är i Sverige för att presentera sin första film Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights vid årets CinemAfrica filmfestival som pågår i Stockholm 19-23 mars. Nnajis film är en fängslande och aktuell skildring av den diskriminering som svarta feminister fick utstå under den amerikanska medborgarrättskampen, med intervjuer av kvinnor från dåtidens Amerikanska feministiska och antirasistiska organisationer, och sällsynt arkivmaterial.

Filmen vittnar om hur svarta män systematiskt förlöjligar och förringar svarta kvinnors politiska arbete och hur oförstående vita medelklassfeminister rycker på axlarna åt mindre bemedlade kvinnors kamp. Den visar också hur internationella intersektionella feministiska rörelser bildades genom att svarta feminister slöt upp med latinamerikanska feminister för att bilda rörelser som The Third World Women’s Alliance som kämpade för breda demokratiska lösningar.

Filmen har uppmärksammats av den kända amerikanska programledaren och akademikern Melissa Harris-Perry och är ett viktigt stycke historia för den samtida feminismen att dra lärdom av – jag tycker den är som den alternativa kastrerade versionen av the Black Power Mixtape, om Angela Davis och hennes likar fått tala ur hjärtat och Stokely Carmichael klippts bort. Tillsammans med Frances Bodomo – en annan filmskapare som också är aktuell på CinemAfrica – är Nnaji del av det experimentella Brooklynbaserade filmskaparkollektivet The New Negress Film Society.

Jag pratade med Nevline Nnaji om hur det är att vara en ambitiös filmskapare, svart vegan och poledansare som ständigt förändras i sin feminism.

Hur blev du filmskapare?

– Genom Youtubevideos, det är något jag fortfarande gör, videos om mitt liv, min filosofi och sociala frågor. Mitt filmskapande började inte som något uttänkt, jag bara körde på med min passion. Faktiskt så pluggade jag internationella relationer och visste inte riktigt vad jag ville göra. Spike Lee höll ett tal på mitt universitet, det inspirerade mig oerhört. Därifrån började jag med filmskapande och bytte studieinriktning till filmskola – jag visste att jag kunde applicera mina egna regler på att göra film. En av mina vänner föreslog att jag gjorde en dokumentär, vilket jag tyckte verkade som ett bra förslag.

Kan du beskriva hur svart feminism påverkat ditt liv?

– Svarta kvinnors personliga upplevelser inspirerar mig. Jag började läsa mycket om svart feminism några månader innan jag började med filmen och läste särskilt mycket litteratur av svarta kvinnor. Det var parallellerna med mitt liv som gjorde att jag intresserade mig för svart feminism. Innan dess var min introduktion till sociala rättsfrågor och medborgarrättskämpen genom ras. Elaine Browns självbiografi A Taste of Power: A Black Woman’s Story inspirerade mig, jag försökte få med henne i filmen, hen skildrade diskriminering som kvinnor upplevde i både Svarta Pantrarna och medborgarrättsrörelsen i stort. Det var ögonöppnande för mig att svarta kvinnor hade sådana upplevelser i ett så pass radikalt space. Jag tyckte att människor behöver förstå den här aspekten av medborgarrättsrörelsen.

Det är så många olika intressanta kvinnor i din film, det måste krävt mycket arbete att intervjua alla...

– Jag researchade mycket för att kunna komma i kontakt med kvinnorna i filmen. Snart hade jag en stor katalog, sen började jag googlestalka dem utifrån hur relevanta de var för filmen. Vissa bodde för långt bort, andra intervjuer fick jag genom personliga kontakter.

Jag såg att du tackar Melissa Harris-Perry i eftertexterna! Är hon en av de personliga kontakter som hjälpt dig?

– Innan filmen var klar fick jag ett mejl där det stod att Melissa Harris-Perry ville visa filmen på Tulane University. Det var som en drömupplevelse – jag åkte ner till Tulane och fick visa filmen och prata med Melissas elever. Sen fick jag använda filmarkivet på the Amistad Research Center där för en jätteviktig del av filmen. Vi diskuterade även filmen på Schomburg Center for Research in Black Culture i Harlem. Hen har varit ett stort stöd.

Jag nämner henne för att hon verkar vara en viktig person för amerikanska intersektionella feminister och antirasister just nu och även en global inspiratör. Jag inspireras av hennes mod och kraft i mitt antirasistiska arbete. Mot slutet av din film uppmanas du till att föra den feministiska kampen vidare, vad ser du som viktiga feministiska frågor?

– Sexpositiv feminism är mycket viktigt för mig – jag är poledansare och min manliga partner förhåller sig skeptisk till den aspekten av mitt liv, till exempel. Respektabilitetspolitik (när marginaliserade grupper såsom svarta kvinnor uppmanas att upprätthålla ”respektabla”, ”positiva” fasader i offentligheten av exempelvis svarta män) är också viktigt för mig. Folk ber mig att göra en uppföljare till den här filmen vilket inte kommer hända eftersom min politik har förändrats. Nu vill jag göra en film som representerar hur jag växt. Vi behöver bry oss mer om intersektionen mellan människor och djur.

Har du sett Dr. A Breeze Harpers blogg och bok Sistah Vegan? Hens vlogs om hur man avkoloniserar sitt ätande är bra...

– Ja, hen har tackat ja till att vara med i min nästa film.

Berätta mer om din sexpositivism.

– Jag kommer uttrycka mig på ett personligare sätt i mitt nästa projekt och beskriva mina upplevelser av sexuellt utnyttjande. Mina manliga expartners har tränats till att ha sex på ett särskilt sätt som är väldigt sexistiskt, kvinnors upplevelser av sexism kommer fortsätta vara ett tema för mig. Jag har funderat på att gå in i sexindustrin – poledancing och web-cam modellande – vilket mina manliga partners ogillat. De konflikterna kommer jag att utforska, särskilt i relation till när folk säger att jag inte borde vara på ett särskilt sätt eftersom jag pluggat på universitet. Att vara poledansare har öppnat mina ögon för en hel värld av sexpositiv feminism, men också stigman inom sexindustrin och hur folk ser på strippor eftersom många kommer fram till mig och tror att jag är det.

– Att vara öppen ger kraft, då kan folk inte använda dina hemligheter som ett vapen att förödmjuka dig med offentligt. Min manliga expartner sa till mig att smarta kvinnor inte kunde vara på ett visst sätt.

Respektabilitetspolitik är så vanligt!

– Ja. Min mamma har också haft invändningar. Det finns stereotyper om att kvinnor i sexindustrin kommer från trasiga hem. Inte alla är trasiga offer som får sina liv förstörda, det kan också öppna dörrar, så som ekonomiska. Andras rädsla fick mig att förstå att det finns kraft i det.