Den tredje mars 2014 kommer att gå till historien som dagen då kampen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning vann en delseger. Integrationsminister Erik Ullenhag presenterade regeringens förslag om ett tillägg i Diskrimineringslagen som ska klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. Det är ett efterlängtat förslag eftersom det legat i byrålådan alldeles för länge, närmare bestämt 824 dagar, en siffra som funktionshindersnätverket Torsdagsaktionen bevakat under sin enträgna kamp att få till stånd lagen.
Lagförslag är dock endast en delseger eftersom den undantar verksamheter med färre än tio anställda och Torsdagsaktionen har därför ombildats till Tisdagsaktionen för att trycka på Riksdagen att förbättra lagen. Undantaget har till stor del tillkommit efter kritik från näringslivets företrädare mot att lagen annars skulle innebära alltför stora kostnader för enskilda småföretagare. En stor del av de serviceinrättningar som en människa kan tänkas behöva få tillgång till i sitt dagliga liv tillåts alltså fortsättningsvis förbli otillgängliga för en stor grupp av befolkningen. Enligt Socialstyrelsen har personer med funktionsnedsättning sämre levnadsförhållanden än befolkningen i övrigt och en av de främsta förklaringarna är bristande tillgänglighet. Den verkliga frågan borde istället vara vad det kostar att utestänga en stor del av befolkningen från utbildning, arbetsmarknad, kollektivtrafik och annan delaktighet i samhällslivet. Att regeringen väljer att ta hänsyn till näringslivets kritik mot lagen baserat på kostnadsargument är därför sorgligt och ansvarslöst.
Därför klingar också Ullenhags tal om demokrati och lika rättigheter falskt då han beskriver LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och LASS (lagen om assistansersättning) som frihetsreformer som regeringen genom det nya lagförslaget bygger vidare på inom ramen för sin strategi för funktionshinderspolitiken. Regeringen har nämligen nyligen antagit de förslag som Assistansersättningsutredningen presenterat och som kommer att innebära en försämring av just insatser enligt LSS-lagen, något som också kritiserats av funktionshindersrörelsens företrädare. Det är visserligen inte förvånande då de senaste åren har inneburit flera försämringar och inte minst inskränkningar i serviceanvändares integritet och självbestämmande – i rak motsats till lagens intentioner.
Ur ett feministiskt perspektiv är det tydligt att personer med funktionsnedsättningar, på samma sätt som kvinnor, får lov att vänta på att få sina fulla mänskliga rättigheter tillgodosedda tills det ekonomiska läget är stabilt, eller på grund av andra bortförklaringar. Till exempel har arbetet för jämställda löner försämrats genom att årliga lönekartläggningar numera endast ska göras vart tredje år och i verksamheter med över 25 anställda. Marginaliserade grupper får alltid vänta och deras rättigheter ses som särintressen. Dessutom är det grupperna själva som ska värna sina rättigheter istället för att samhället tar sitt fulla ansvar. Regeringens lagförslag innebär nämligen att den enskilde måste anmäla bristande tillgänglighet och driva en process för att eventuellt vinna målet – något som kanske alla inte mäktar med att göra.
Det blir tydligt även i medias rapportering av detta historiska lagförslag, som är tämligen osynligt i jämförelse med andra nyheter. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är helt enkelt inte ett tillräckligt intressant ämne att bevaka. Vi har med andra ord en lång kamp kvar att föra innan personer med funktionsnedsättning har en jämlik plats i samhället, vilket berör en lång rad områden. Dit har vi inte nått förrän vi inte längre reagerar när vi ser en person med funktionsnedsättning i TV, som artist, eller som lärare. Vi har inte heller nått dit förrän diskussioner om fosterdiagnostik även inkluderar ett funktionalitetsperspektiv, det vill säga att ett underlättande av att abortera foster som visar tecken på funktionsnedsättning är ett allvarligt hot mot människovärdet hos personer med funktionsnedsättningar, som idag kan leva långa och välfungerande liv. Det är därmed också en utmanande fråga för den feministiska rörelsen. Vi har med andra ord ett enormt arbete framför oss för att åtgärda inte bara fysiska hinder utan även samhälleliga attityder.
Regeringens lagförslag är därför ett viktigt steg på vägen, men alldeles för otillräckligt i ljuset av den diskriminering och osynliggörande som pågår dagligen. Sveriges arbete med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har redan kritiserats för att vara för dåligt, vilket bådar illa inför FN:s förhör med Sverige i april. Feministiskt initiativ ser tillgänglighetsfrågor som en viktig del i arbetet mot antidiskriminering och mänskliga rättigheter och kommer därför i EU-valet såväl som i riksdags- och kommunval driva dessa frågor aktivt. Exempelvis driver vi frågan om gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Det finns således all anledning att lyfta frågorna ännu högre upp på dagordningen och inkludera ett funktionalitetsperspektiv i alla politikområden och samhällsfrågor som diskuteras.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Bra att lyfta funkisfrågan och håller med i sak i allt - jättebra skrivet. Men tycker det är synd att någon som bör ha ett femininistiskt perspektiv helt missar det här, bla genom att skriva "Ur ett feministiskt perspektiv är det tydligt att personer med funktionsnedsättningar, på samma sätt som kvinnor".. Funktionshindrade ÄR även kvinnor och dessutom har funktionshindrade kvinnor ofta en sämre hälsomässig och ekonomisk situation än män. Jag förstår poängen med jämförelsen men det blir ett osynliggörande a la "Ain't I a woman". Funkisfrågan är inte "bara" en fråga om mänskliga rättigheter utan en brännande feministisk fråga då en grund i feminismen är kvinnors rätt till sina kroppar och självständighet och är det någon grupp kvinnor som detta verkligen är akut för så är det funkistjejer och kvinnor som vi vet är mer drabbade av sexuella övergrepp och våld.Detta är säkert artikelförfattaren medveten om och jag vet att hen inte alltid kan skriva om allt utan hen får begränsa sig, men i diskussionen om hur funktionshindrades rättigheter dras in tycker jag att den feminsitiska vinklingen är på sin plats. /Jessika Svensson
Hej Jessika! Jag är naturligtvis helt och hållet medveten om att kvinnor med funktionsnedsättning också är kvinnor och beklagar att mina formuleringar är otydliga/dåliga och kan uppfattas som att jag inte är medveten om de sakerna. Jag har tidigare skrivit om funkisfrågan som en viktig feministisk fråga, både här på fempers och på min blogg (fempol.wordpress.com), men i denna artikeln ville jag svara Erik Ullenhag utifrån hans formuleringar om denna fråga som han skrev om utifrån MR. Artikeln var ursprungligen menad att publiceras som ett svar till Ullenhag på Brännpunkt där han gjort sitt utspel (togs dock ej in där) och därför ville jag inte skriva för mycket om feminism (jag misstänker att det gjort artikeln ännu mer ointressant för redaktörerna, men vad vet jag, de tog ju inte in den såhär heller). Jag hade naturligtvis kunnat skriva om artikeln så att den skulle bli mer feministisk när den ändå skulle publiceras här, men valde av tidsskäl att inte göra det, då jag ville ha ut den så snart som möjligt efter måndagens nyhet. Jag har väl inte någonstans skrivit att funkisfrågan "bara" handlar om MR? Min poäng med att skriva meningen som börjar "Ur ett feministiskt perspektiv" var att visa på likheterna i bemötande som marginaliserade grupper får utstå, men det kanske var ett dåligt exempel med lönekartläggningar för det är ju inte helt jämförbart. Jag är den första att skriva under på att kvinnor med funktionsnedsättning är en alltför osynlig grupp inom feminismen, vilket jag påpekat i kommentarer till artiklar även här tidigare.