Birgitta Ohlsson vid manifestationen mot sexuellt våld och för samtycke i januari.

Bild: Bella Frank

”Fittstim banade vägen”

2014-03-07 | Birgitta Ohlsson padlock

OPINION

”Jo tack, feminismen mår utmärkt. De senaste veckorna har den breda svenska feministiska rörelsen firat framgångar i politiska jämställdhetsfrågor som berör individer vid köksbord hemmavid, i arbetsplatsens fikarum och på skolgården under rasten.” Det konstaterar EU-och demokratiminister Birgitta Ohlsson i en reflektion över omdiskuterade Fittstim – då och nu.

Birgitta Ohlsson är EU-och demokratiminister (fp).

För ungefär 20 år sedan låg jag i en skranglig studentsäng på Mount Ida College utanför Boston och sträckläste Susan Faludis Backlash – kriget mot kvinnorna. Jag hade kallat mig feminist sedan tidiga tonåren, men denna bok satte ord på så mycket som jag hade känt och tänkt. Backlash blev en internationell modern kvinnoklassiker på samma sätt som Nina Björks Under det rosa täcket eller Åsa Crona Leandoers Bakom spegeln - om utseende och kvinnokamp kom att prägla samtida svensk feministisk debatt. Det är i denna kontext jag vill placera antologin Fittstim och dess faktiska betydelse som publicerades fem år senare 1999.

Det var förvisso inte första gången som unga kvinnors tydliga, orädda och medvetna röster forsat fram i mediebruset. Tidigare feministiska röster som ungliberalen Eva Mobergs essä Kvinnans villkorliga frigivning publicerad 1961 hade haft samma mediala effekt i att då ifrågasätta dåtidens hemmafrusamhälle. Maria-Pia Boëthius på Expressen och Åsa Moberg på Aftonbladet var vassa krönikörer med feministisk skärpa från slutet av 1960-talet i alltifrån att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor till unkna ideal.

När debatterna nu briserar kring huruvida Belinda Olssons uppföljning med SVT-serien Fittstim min kamp förlöjligar dagens kvinnorörelse eller inte är det lätt att glömma att boken Fittstim och dess författare faktiskt banade vägen för många jämnåriga feminister. I en period där populärkulturens musiktidningar förvandlats till utvikningsblaskor, silikonstinna kvinnoideal blev normen och var och varannan kvinnlig medieprofil vek ut sig var det befriande med Fittstims devis: ”Vi vill visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige. Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister." Jag var under dessa sista år på 1990-talet ledarskribent på liberala lantsortstidningar och valdes i augusti 1999 till ordförande för Liberala Ungdomsförbundet. Linda Skugge skrev då i Expressen-krönika:

"Jag grinade när Luciano Astudillo inte vann posten som SSU-ordförande, för att jag hejade på honom och för att han och alla hans anhängare grät öppet, det var fruktansvärt sorgligt. Och hur många invandrare finns det bland våra politiker? Det är så man får skämmas. Och vi skriver år 1856. Nya Luf-ordföranden Birgitta Ohlsson är vegan och feminist. Och hon är för civil olydnad. Hennes hjärtefråga är: låt homosar få adoptera barn. Och vi skriver år 2000."

Belinda Olsson, debattredaktör på Aftonbladet, Karolina Ramqvist, redaktör på Arena, Linna Johanssons fanzine Bleck, Jonna Bergh på både Expressen och modetidningar med flera satte en ton som töjde på utrymmet. Jag som ordförande för LUF och Jenny Lindahl Persson, Ung Vänsters ordförande drabbade varje vecka samman i Studio Etts radiodebatter Duellen, om alltifrån Nato till kärnkraft, kvotering och EU. Unga kvinnliga politiker syntes och hördes.

Och hur mår kampen år 2014? Vissa säger att feminismen inte längre behövs. Andra att den inte längre gör någon skillnad. Någon tredje framför den klassiska anklagelsen att den fokuserar på fel frågor. Jo tack, feminismen mår utmärkt. De senaste veckorna har den breda svenska feministiska rörelsen firat framgångar i politiska jämställdhetsfrågor som berör individer vid köksbord hemmavid, i arbetsplatsens fikarum och på skolgården under rasten. En både utomparlamentarisk och tvärpolitisk manifestation mot sexuellt våld och för samtycke drog över 3000 deltagare i Stockholm. Tusentals personer runt om i landet uppmärksammade hedersförtryck på 12-årsdagen av mordet på Fadime Sahindal. Lika många svenskar stödde en nätbaserad kampanj för spanska kvinnors rätt till fria, lagliga och säkra aborter.

Oavsett vad Fittstimsgenerationen gör eller kallar sig i dag så banade de vägen för många andra jämnåriga feminister. Jag var en av dem.