Ikonen Agnès Varda om Frankrike, film och feminism

2014-03-02 | Victoria Machmudov padlock

KULTUR

I veckan gästade en av franska nya vågens nyckelfigurer, regissören Agnès Varda – den enda kvinnan som räknas till rörelsen – Cinemateket i Stockholm. Feministiskt Perspektiv fick möjlighet att slå sig ned med en livs levande ikon.

FAKTA/Agnès Varda, född 30 maj 1928 i Ixelles, Belgien, är en fransk filmregissör.

Varda har arbetat med både spel- och dokumentärfilm. Dessutom har hon varit verksam som fotograf och bildkonstnär. Hennes karriär som filmare inleddes med La Pointe Court (1954), en film som kan ses som en föregångare till Nya Vågen.

Källa: Wikipedia

Flera av Agnès Vardas filmer visas under februari och mars i Stockholm i programserien Cinemateket Live.

Mer info finns här.

Jag förväntade mig att träffa en dam vars livslängd tärt på humöret. Istället möter jag en lika lekfull människa som hennes filmer, som motbevisar fördomarna om att fransmän ska vara så dåliga på engelska och lätt svävar iväg i samtalen. Det är som att tiden stått stilla. Hon är reflekterande, delar gärna med sig av gamla anekdoter och vägrar att sättas i ett fack och definieras utifrån sitt kön.

– Jag ifrågasätter mig aldrig som kvinna, men som filmmakare, säger hon bestämt.

Vid 85 års ålder ligger den kortvuxna auteuren, med tvåfärgad pottfrilla vars svaghet för färgen lila uttrycks i kläderna, inte på latsidan. Filmskapandet har förvisso lagts åt sidan, nu fokuserar hon konsten och är aktuell med en utställning på ett galleri precis intill Centre George Pompidou i Paris.

Sedan filmskapandet drog igång 1954 med La Pointe Courte har Varda med inställningen ”om du skriver en dikt är du en poet” bytt bana från det ena till det andra. På den tiden var den unga fransyskan fotograf och hade knappt sett några filmer, intresset för film kom långt senare när kollegan Alain Resnais introducerade henne för Cinémathèque Française och stora filmkonstnärer som Ingemar Bergman.

– Bergman är ett exempel på en man som närmade sig det kvinnliga mysteriet. Kanske projicerade han mycket av sin egen ångest på kvinnorna i sina filmer men det är en del av spelet. Vi har många manliga filmskapare som har närmat sig beskrivning av kvinnor på ett väldigt bra sätt.

Varda, som är en uttalad feminist, har i filmer som Vagabond och One Sings, the Other One Doesn't skildrat sexism och manschauvinism. Som privatperson gick hon med i stora demonstrationståg på gatorna i 70-talets Paris och kämpade för kvinnors rätt till abort och preventivmedel. I en scen ur självbiografiska dokumentären Agnès stränder äger en protest rum. Varda är själv med i scenen, hållandes i ett plakat i handen med texten ”j'ai mal partout” –”Jag har ont överallt”.

– Det här har tolkats som en hyllning av vissa människor och det är exakt så jag känner, jag har marscherat så ofta. Men sedan får jag stå vid sidan om för jag kan inte gå, jag kan inte ens ta trapporna. Jag marscherar fortfarande, men vid sidan om nu.

– Som feminist kämpade jag för viktiga rättigheter för kvinnor som lika lön och rätten att bestämma över sin egen kropp. Vi kämpade som tigrar för preventivmedel, rätten till preventivmedel. Under 60- och 50-talet var det mycket rabalder kring det, för det fanns kvinnor som inte ville ha barn och gick igenom hemska aborter under dåliga förhållanden. Det fanns många rörelser i Frankrike som kämpade emot det och vi hade en minister, Simone Veil och när hon diskuterade dessa frågor i kammaren behandlade de henne illa och kallade henne fula namn bara för att kämpade för det.

Mycket har förändrats men Varda anser fortfarande att det finns en hel del göra. När det kommer till filmpolitik misstycker hon kring vissa initiativ på filmfronten och tycker att det blir problematiskt när festivaler inriktar sig på att bara visa filmer gjorda av kvinnor.

– På 60- och 70-talet behövde vi uppmärksamma att kvinnor gjorde film. Jag kommer ihåg den första filmfestivalen för kvinnor i Toronto. Kvinnor kom från överallt. Sedan fanns det en stor i Italien, i Aoustadalen, som försökte att få kvinnor att börja göra film. Då var det viktigt att visa att de existerar. Mycket har förändrats och nuförtiden tycker jag inte att man borde ha festivaler som bara visar filmer gjorda av kvinnor. Det blir som ett ghetto. Créteil – films des femmes var en väldigt viktig festival i början. Ändra fokus på festivalen och bjud in alla som har gjort en film som behandlar kvinnliga problem, kvinnlig skönhet osv. Lyft fram dem på festivalen!

Trots att Varda titulerats som franska nya vågens moder och har en stark position ur ett franskt filmhistoriskt perspektiv har endast en av Vardas filmer blivit uttagen till huvudtävlan på filmfestivalen i Cannes, Cléo från 5 till 7. År 2000 visades dokumentären Efterskörd på festivalen men var inte nominerad till den stora guldpalmen, något beskriver att hon reagerat starkt på.

– Vi frågade festivalen varför och de svarade att dokumentärer inte fick vara med i tävlan, så var reglerna på den tiden men året därpå var Michael Moore med i tävlan.

Samtidigt anser hon sig ha fått erkännande på andra håll och är nöjd, kanske snarare stolt, över alla sina bedrifter.

– Jag är väldigt glad efter så många år att jag aldrig kompromissat, jag gjorde aldrig någon reklam, jag jobbade inte för Lorèal. Jag jobbade inte för något företag som ger en pengar för att sälja parfym. Jag hatar att beblanda mig med någonting som jag ogillar. Jag tjänade inte mycket pengar, gjorde ingen karriär men jag gjorde i alla fall filmer.