Bild: Sigrid Corbel

Här är min historia

2014-02-28 | Anonym padlock

OPINION

Skakande övergreppsskildring. Den unga kvinna som skrivit denna artikel reagerade starkt på berättelsen om en våldtäkt och dess efterspel som Feministiskt Perspektiv publicerade i slutet av januari. Hon fattade beslutet att berätta sin egen historia och inleder med en dikt hon skrev efter att ha läst om kvinnan i tunnelbanan.

en kvinnas paniska rop på hjälp i en tunnelbana

mörka figurer längs järnvägsspåren närmar sig innan de vänder

rädslan har urholkat hela folksjälen

hennes röst darrar i massan av de andra lemlästade kvinnornas röster

våra röster

Här är min historia.

Jag är femton år.

Jag drömmer om att bli av med oskulden. Några män vänder sig om när jag går över kullerstenstorget. Andra ler och hälsar.

Jag har växt snabbt på kort tid och är fortfarande lite som ett klumpigt rådjur i mina röda klackskor. Den manliga expediten i affären sa att skorna utstrålade sex. Bakom mig hör jag några män vissla.

Jag vänder mig om och märker att det är två mån i neongula arbetsbyxor och bar överkropp. De är båda solbrända, den ena har rakat huvud och tribaltatueringar, den andra lite yngre har långt hår och piercingar.

På bred göteborgska, retar de mig för att jag vickar så mycket på rumpan, jag svarar något kaxigt och de skrattar.

– En snygg brud som du ska väl ha en öl?

Det är med skräckblandad förtjusning jag går med dem.

En öl blir tre. Jag är lättpåverkad och minderårig. Rädslan avtar gradvis.

Vi blir utkastade från alkissyltan på grund av att jag är minderårig. Ingen rynkar på ögonbrynen.

På spårvagnen och mannen med tribaltatueringarna viskar i mitt öra att han tänker knulla mig när vi kommer hem. Jag sitter i hans knä och full som jag är reser jag mig upp och ropar "ALDRIG!" så att hela spårvagnen vänder sig om.

Då drar han med våld ner mig i sitt knä igen och börjar leta med sina hand innanför min kjol. Han trycker upp sina fingrar i mig och jag blir tyst och generad. Jag vågar inte skrika eftersom jag skäms. Hans kompis skrattar. Vissa av passagerarna vänder sig om men stirrar sedan ut genom fönstret.

Väl hos dem röker jag i deras köksfönster. Ropar ut genom fönstret till förbipasserande och frågar om de vill komma upp. I efterhand förstår jag att detta var något slags rop på hjälp. Den ena mannen tar tag i mitt huvud och håller för min mun. Den andra börjar klä av mig.

Jag försöker säga att jag inte vill. Säga nej. Mur efter mur faller. Tillslut är jag helt försvarslös. Jag är så rädd att jag inte kan röra mig jag står framför sängen och hela rummet börjat förvridas av min ångest. Jag har förträngt det mesta av den resterande tiden i lägenheten, men jag minns hur jag står på alla fyra samtidigt som den långhårige säger; "Svanka för mig din hora". Jag försöker hela tiden resa mig och gå därifrån. Men de fortsätter dra ner mig i sängen och fortsätter att klä av mig kläder som jag tar på mig. Jag tror hela tiden att det är så här det går till, försöker att bortrationalisera det. Efteråt går vi för att dricka vin. Allting blöder och värker, även min kropp.

– Ni har tagit min oskuld.

Männen skrattar och svarar:

– Skulle vi ha tagit din oskuld? Du ser ju ut som att du har stått på alla fyra i hela ditt liv.

Detta blev upptakten till ett sexuellt självskadebeteende som har hållit på fram till i dag. Jag sparkades inte, jag slogs inte. Jag klädde mig utmanande och njöt av att få uppmärksamhet. Men kan detta ursäkta denna händelse?

Kan det ursäkta de år av lidande jag har i ryggmärgen, inpräntat i min själ? Hemligheter jag aldrig har berättat för någon och det sociala utanförskap som det leder till. Aldrig.