Att finna sin bror och överleva en vårdnadstvist

2014-02-28 | Sophia Lövgren padlock

KULTUR

Sophia Lövgren har läst Malin Svaréns och Stefan Larssons bilderbok Min bror Roger som handlar om syskonskap.
– Boken lyckas belysa det enkla i att det inte är rätt att barn drabbas så grymt av att föräldrarna inte kan hålla sams, skriver Lövgren.

Sophia Lövgren är generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar.

”Jaha. Ett till barn som fick lösa familjens knutar.” Det är min första tanke. Och jag är både ledsen, arg och glad samtidigt. För det är så en blir av att ha läst denna bilderbok.

Min bror Roger av Stefan Larsson, utgiven av Lindskogs förlag, är en mycket viktig bok som handlar om ett mycket viktigt ämne. Och skriven av den lämpligaste av dem alla, nämligen han som en gång var barn och fick vara med om en skilsmässokonflikt mellan föräldrar.

Boken handlar om en pojke som vet om att han har en bror, men som han inte alls känner, eftersom hans brors föräldrar blev så osams. Pojken är dock klok, som de allra flesta barn är, och tar själv kontakt med brodern.

Boken är genialiskt enkel, och vackert illustrerad av Malin Svarén. Och det är i sin enkelhet, som boken också träffar mitt i prick. Vi får inte lära känna några vuxna, bara pojken och hans bror. Som med en slags självklarhet dras till varandra, som bara syskon kan.

Jag pratar utifrån egen erfarenhet, vilket nog gör läsningen än mer intensiv. Jag har också syskon, som jag under långa perioder av barndomen inte alls såg, på grund av att våra föräldrar (tre inalles) inte kunde eller ville agera som vuxna med ansvar. En dag, som en överraskning för de flesta av oss barn (vi var fem sammanlagt) skildes två föräldrar, och delade ”i rättvisans namn” upp barnen mellan sig. För att vara säker på att inte behöva se varandra ”någonsin mer”, flyttade en av dem 30 mil bort. Jag är inte riktigt säker på om de förstod vilka konsekvenser det hade för barnen.

Boken lyckas belysa det enkla i att det inte är rätt att barn drabbas så grymt av att föräldrarna inte kan hålla sams, utan att för den skull göra det så tungt att det inte är ”barn-vänligt”. Tvärtom, barnen reder ut det hela alldeles själv. Som barn kan, om de måste och får.

Den känsla som finns kvar inom mig, långt efter att jag läst boken, är att det viktiga inte är ”vem-som-sa-vad” och ”vad-hen-faktiskt-gjorde-då”, och alla andra komplicerade och trassliga snårigheter som skapas när två personer tvistar om barn, ekonomi och bodelning. Det är naturligtvis viktigt för de vuxna. För föräldrarna. För domstolen. För vårdnadsutredarna. Inte minst om det till exempel förekommit våld, missbruk eller psykisk ohälsa. Men barnen fokuserar på det enda självklara: det som varit, är inte längre. Den som en kramade i går, finns inte längre att krama i dag. Och det är fel.

Jag ser boken som ett självklart svar på frågan om vi har ett tydligt barnperspektiv i vårdnadstvister: Nej.