Den röda tråden trasslar sig

2014-02-24 | Sara Lahtinen padlock

KULTUR

”Jorinda gestaltas, ömsom tillknäppt, ömsom uttrycksfull. Hennes rotlöshet och rastlöshet är total och hennes resa ter sig mer som ett fritt fall än en färd med en riktning.” Sara Lahtinen har sett en kort film som där ångesten stiger från marken med gapande, svart mun.

FAKTA/Jorindas resa visas på Konsthallen i Luleå fram till 2/3 2014, samt på Svenska Institutet i Paris fram till 20/4 2014.

Lär mer om filmen här.

Det är svårt att vara ung. Självmords- och självskadestatistiken talar ett tydligt språk. Lika tydligt, om än med andra medel, talar Liselotte Wajstedts film Jorindas resa. 16 minuter lång, fylld av lika subtil som brutal symbolik, beskriver den en ung kvinnas utsatthet i kampen för att ta sig över gapet mellan barndom och vuxenhet.

Jorinda gestaltas, ömsom tillknäppt, ömsom uttrycksfull, av Sarakka Gaup. Hennes rotlöshet och rastlöshet är total och hennes resa ter sig mer som ett fritt fall än en färd med en riktning. Och i slutet av fallet väntar inte en välkomnande vuxenvärld hon så småningom själv ska tillhöra, utan förövare som lockas till utsattheten som flugor till en sockerbit.

Efter Wajstedts presenteration av filmen vid vernissagen i Luleå framställdes det i ett antal artiklar och intervjuer i bland annat NRK som att den pekar ut orten Kautokeino och enskilda personer. Frågan är varför just Jorindas resa anses göra det, då filmen föregåtts, och inspirerats, av Ann-Marie Ljungbergs bok Resan till Kautokeino, och av avslöjandet i norsk media att vuxna män i Kautokeino under flera år utnyttjade tonårsflickor sexuellt i utbyte mot varor.

Jorindas resa gör inga anspråk på att vara dokumentär. Wajstedt är en konstnär. Jorindas resa är ett konstverk. Och som bra konst bör göra, väcker den ett konstruktivt obehag hos betraktaren. Ett obehag som berättar att här finns ett ansvar att ta, här finns frågor som bör ställas högt, som bör upprepas tills de får svar.

De butohinspirerade danssekvenserna ger en stark bild av ångest. I en liten och frustrerad roll gestaltar regissören själv en ytterligare relation kvinnor ofta har till de patriarkala strukturerna – den ständiga väntan på aldrig infriade förhoppningar och löften. The Knife följer känsligt Jorinda musikaliskt.

Hur ska Jorinda hitta sig själv och tråden i sitt liv, anknytningen både bakåt och framåt i tiden? Hon tänker på sin Áhkko* medan hon kämpar sig fram genom snöyran. Hon tänker på barndomsvännens ord: ”Du kan väl stanna här?”

Men den röda tråden trasslar ihop sig. Ångesten stiger från marken med gapande, svart mun. Och Jorinda faller.

*Farmor/mormor på samiska.