#melfest: Därför har jag inte betygsatt låtarna

2014-02-22 | Moa Svan padlock 1

KULTUR/NÖJE

”Den här lördagen kollar jag på Melodifestivalen ifred. Med öppet sinne. För jag var inte där i torsdags och betygsatte bidragen. Studiomannen kan ha sin jargong för sig själv, jag vägrar vara publik.” Det skriver Moa Svan som fick nog av SVT-produktionen efter förra deltävlingen i Göteborg.

Förra torsdagen veckan rullade jag in i ett regnigt Göteborg lagom för att se artisterna repetera sina framträdanden på scen. Det är då jag och alla andra som skriver om bidragen får se dem framföras för allra första gången. Fram med dator och öronproppar. Nu ska det sättas betyg.

Jag kommer något försenat in mitt i en hårdrockslåt. Fem snubbar står i burar och låtsas-spelar på instrument till stökig musik. Jag fnissar för mig själv. Män i bur är kul.

Sen kör Oscar Zia sin låt om att han ska ha ett ”party in our underwear”. Lite halvkul låt, och sedan är det nästa artist. Studiomannen informerar i sin mikrofon att ”någon som ska festa i sina underkläder på lördag, nu ska vi lyssna på nästa artist, Shirley Clamp”.

Jag blir helt paff. Vad är det för en presentation? När Shirley Clamp väl står på scen fortsätter vitsarna att hagla. Han berättar att han sett Shirley Clamp käka en stor stek med bea till dagen före, men inte synts till på gymmet samma morgon. Han håller fram Shirley Clamps scen-kläder, och säger ”ja, undrar om hon kommer i den här på lördag”.

Några spridda ”höhö” hörs i publiken. Jag är tyst och mitt goda humör är borta. Vilken relevans har den informationen för mig som är där att skriva om framträdandet? Det hade varit mer intressant att veta vilka som skrivit låten eller för vilken gång i raden Shirley Clamp tävlar. Men det jag jag sitter och funderar mest över är hur en kompetent musiker kan pekas ut som en brud med viktproblem?

Det känns sunkigt och det blir värre. Små skämt om att kläderna som CajsaStina Åkerström ska ha på sig är tråkiga, och lite antydningar generellt om att hennes nummer är tråkigt, får mig att koka av ilska. Kvinnor är i numerärt underläge i den här tävlingen. CajsaStina och Shirley Clamp står ensamma på scen. Oscar Zia hade fyra killdansare med sig. Två grupper med fem män i varje grupp bidrar till överläget. Männen är långt fler. Att i det läget förlöjliga Shirley och CajsaStina inför presskåren känns onödigt.

Jag känner mig kluven. Ska jag sitta där, och stå ut med att höra skämten? Helst av allt vill jag bara se bidragen och forma min egen åsikt. Innan jag åker på deltävlingarna har jag haft som strategi att inte läsa andras texter om artisterna för att inte låta mig påverkas.

När Ace Wilder, hon som vann förra lördagen, går på scen för att repa skämtar studiomannen till det igen. Den här gången är det dansarna som är föremål för skämtet. ”Det var dom som rymde från burarna vi såg tidigare” och ”några av dansarna behöver namnskyltar annars kan jag inte säga era namn”. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men en sak är säker. Den här lördagen kollar jag på Melodifestivalen ifred. Med öppet sinne. För jag var inte där i torsdags och betygsatte bidragen. Studiomannen kan ha sin jargong för sig själv, jag vägrar vara publik.