Att konsumera lidande

2014-02-19 | Sara Bessa padlock 1

KRÖNIKA/KULTUR

”Dom skrattade till. För att dom kunde. Det kunde inte vi för vi var fast i känslan och sanningen av strukturellt våld, rasistiskt förtryck och ständig vardaglig kamp mot orättvisa så finns inget skratt. ” Så beskriver Sara Bessa upplevelsen av en föredragning om våld på Göteborgs Universitet i början av året.

Jag var på Göteborgs Universitetet i dag. Jag skulle dit för att lyssna på min syster och vän Evin Ismail prata om "VÅLD". Hon skulle läsa en text hon skrivit om, jag citerar GU: "Våld, politik och brinnande bilar i Husby"

Så här stod det i FB-eventet:

"Våld kan vara påtagligt, fysiskt och brutalt. Det kan vara dolt och komma smygande. Språkligt våld fungerar både begränsade och frigörande. Våld är både förtryck och revolution, vardag och ett brott med historien. Vi lever i en våldsam tid och vi måste prata om våldet. Inte minst måste vi tala om våldets relation till demokratin och politiken. Vem som utövar våld och på vilket sätt."

Jag var förväntansfull och fett pepp över ämnet. Men så slogs jag av en känsla som jag fortfarande, timmar efter inte kunnat skaka av mig.

Vi satt där. Jag och Maimuna.

Först upp till talarstolen var en forskare som skulle prata om ämnet våld med utgångspunkt hos Hannah Arendt. Har gjort en snabb googling om människan men har noll bakgrund sedan tidigare så personligen så förstod jag inte särskilt mycket.

Jag märkte att forskaren då och då skrattade för att "skoja till" ämnet och "lätta lite på stämningen" på grund av att "ämnet är så jobbigt och svårt".

Näst upp var Athena Farrokhzad, poet. Som läste ett utdrag ur sin augustnominerade bok Vitsvit.

Tårarna rinner nedför min kind.

Jag känner igen allt.

Varje ord och mening om allt förtryck och våld Du som icke vit svensk får uppleva och måste handskas med.

Jag känner tyngd. Det är jobbigt att höra någon annan berätta om dina personliga erfarenheter inför ett rum fyllt av människor som aldrig upplevt eller kommer behöva uppleva något liknande.

Athena läser nästa mening;

"Min mormor säger; Var tyst nu och hacka grönsakerna!"

Salen skrattar till.

Jag hinner inte ens reagera.

Jag är fortfarande kvar i känslan av tidigare yttrade ord.

Jag lever orden och känner dom samtidigt som dom rullar utför hennes mun.

Salen skrattade. Det gjorde ont...

Sist upp är nu Evin. Hon sätter sig ner. Vänder fram bladen hon ska läsa ifrån. Hon beskriver min verklighet.

"Jag vill tala om våldet i att se föräldrar som kämpade mot diktaturer bli reducerade till historielösa objekt, allt för passiva, allt för våldsamma, alltid förtryckare. Jag vill tala om våldet i att bli reducerad till det som de säger att man är."

Hon berättar om mina personliga erfarenheter och känslor.

Salen är knäpptyst.

Tårarna fortsätter rinna ner för min kind och jag skäms.

Och jag vet precis varför.

När Evin är klar känns luften i rummet ännu tyngre.

Jag har svårt att andas.

Vill inte se någon i ögonen.

Vill inte möta någons blick...

"NU BLIR DET KAFFE OCH BULLE!"

Alla går ut i korridoren för att ta fika. Jag hör vissa fråga varann, "vad tyckte du?" Och jag hör svar som "Ah, men det va väl okej, är så jävla sugen på bulle nu ba!"

Jag letar upp Maimuna. Vi tittar på varann och vi vet att vi känner samma sak. "Dom konsumerade precis vårt lidande."

Vi fortsätter prata om hur jobbig situation det där var.

"Dom" är här för att lyssna på detta för att sen kunna bocka av i sina böcker eller för att kunna säga "Jag har koll på det där... strukturella förtrycket eller whatever, har läst en kurs faktiskt!"

Medan vi stod där och levde det. Vi kunde inte lämna orden och betydelserna av dom i den lärosalen utan dom orden har alltid varit, är och kommer alltid att vara betydligt mer påtagliga för oss utanför salen än innanför. Varje dag i hela våra liv.

Dom skrattade till. För att dom kunde.

Det kunde inte vi för vi var fast i känslan och i den känslan och sanningen av strukturellt våld, rasistiskt förtryck och ständig vardaglig kamp mot orättvisa så finns inget skratt.

Det finns inget utrymme för det. Inte alls.

Vi kan inte skratta när vi blir påminda, inte bara av vad vi går och har gått igenom utan när vi blir påminda om vad våra föräldrar går och har gått igenom och vad våra barn och syskon går och kommer att gå igenom.

Där satt dom och njöt av att få konsumera av vårt lidande.

Och där satt vi och kände att vi sålde oss.

Roberta Flack - Killing me softly spelas i hörlurarna…

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20140221 - Gunilla Granath

Ja, oerhört starkt! Samma sak som man kan känna efter en berörande film eller teaterföreställing. Man är kvar i känslan, den har borrat sig djupt ner i ens inre och när man går ut ur salongen pratar alla och skrattar och ska fika eller äta middag. Allt är som bortblåst, just konsumerat, som skribenten beskriver. Men det hon relaterar är ändå värre, för det är inte pjäser eller filmer utan påtagliga liv som förvandlas till...just filmer. Så blir vi till varor för varandra.

Gunilla Granath

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.