Maria Ramnehill är journalist, transfeminist och trans-kvinna.
Transperson (trans-kvinna/icke-binär transperson/trans-man) – person som bryter mot normen för sitt vid födseln tvångstilldelade kön.
Cisperson (cis-kvinna/cis-man) – en person som inte är trans. En person vars juridiska, sociala, mentala och vid födseln tilldelade kön alla stämmer överens med varandra.
Transpersoners existens och liv är fortfarande en debattpunkt inom feminismen. De transexkluderande feministerna som hävdar att trans-kvinnor är män är marginaliserade, men fortfarande ligger en tung cisnorm över svensk feminism. Man förstår inte hur en transpersons vardag kan se ut och hur feministiska diskurser ibland bidrar till förtrycket. Man saknar kunskap om feminismens specifika historia av transfobi och transmisogyni och märker inte när man upprepar deras troper.
Transpersoners könstillhörighet är ständigt ifrågasatt. Vi vet redan innan vi kommer ut att vi borde fortsätta gömma oss och skämmas. Vi tvingas dagligen överbevisa alla andra och oss själva – blickar och viskningar runtomkring oss, subtila signaler som att någon tvekar innan hen säger rätt pronomen berättar för oss att vi är bara nästan. Vi blir uttalat ifrågasatta av kristdemokrater, sverigedemokrater, mansrättaktivister, socialister, liberaler och feminister.
Varken melodifestivalen eller andra tv-program med komediambitioner kan undvika dehumaniserande skämt som invaliderar transerfarenheter. Banken, systemet, tågresan, att hämta ett paket – att visa upp sin legitimation är en prövning och ”hoppas att de inte säger något”. Ifrågasättandet fortsätter i transvården, där utredningens hela raison d’etre (existensberättigande, reds anm) verkar vara att hitta luckorna och få oss att erkänna att ”nej, okej, jag är inte en kvinna”.
Varje aspekt av vår könstillhörighet är ständigt ifrågasatt, granskad, övervägd. Det är utmattande. Det är därför jag som feminist önskar mig ett feministiskt medvetet rum som kämpar emot allt könsförtryck. Som Maja Karlsson skrev i sitt bidrag till den feministiska antologin Könskrig 2007: ”Jag har inget enkelt svar på varför jag vill ha tjejkläder, men den viktiga frågan är varför hela vår kultur försöker hindra mig från att ha det.” Men det är feminister som avkräver oss ett svar på en fråga som de aldrig skulle ställa till en cis-kvinna.
Att överbetona manlig socialisering är att skylla på patriarkatet för att förneka våra erfarenheter som trans-kvinnor och att förneka vårt förtryck som kvinnor. Argument om att trans-kvinnor approprierar kvinnlighet utan förståelse för vad det innebär att vara kvinna. Att kalla transfemininitet fetischering.
Argument om att vara kvinna är att vara förtryckt, därför kan ingen kvinna förtrycka någon annan. Att blanda ihop könsroll med mentalt kön/könsidentitet: för hör och häpna man gillar inte nödvändigtvis den kvinnliga könsrollen bara för att man är trans-kvinna! (Det betyder inte att man har rätt att ifrågasätta trans-kvinnors könstillhörighet om de faktiskt gör det.)
Att trans-kvinnors liv kallas ”kulturturism”. Att hävda att trans-kvinnors manliga privilegier är kvar efter transitionen. Man kan inte avsäga sig manlighetsprivilegier, men tro mig, man kan definitivt förlora dem ändå. Att säga att vissa trans-kvinnor har en kränkande uppfattning av vad det är att vara kvinna, något som aldrig skulle användas för att ifrågasätta en cis-kvinnas kön. Att säga att om man inte växt upp som flicka vet man inte vad det innebär att vara kvinna.
Att hävda att trans bara handlar om att bekräfta stereotyper. Den kvinnlighet vårt samhälle premierar är den vita, smala, cishetero, normfungerande medelklasskvinnligheten, och ju längre från normkroppen man är desto större blir den sociala kostnaden för att bryta mot normer. Men en trans-kvinna får inte heller bryta mot normer för vad som är kvinnligt, en trans-kvinna riskerar att ifrågasättas så fort hon visar lite självförtroende. Då är det genast manligt, manliga privilegier, även om det är samma beteende som cis-kvinnor uppmuntras till i feministkretsar.
Att kräva att en trans-kvinna ska vara feminist, en god kvinna. Att kalla transmän könssvikare och ifrågasätta deras transition som o-feministisk. Att avkräva svar på varför man är kvinna och vad det innebär. Allt det här visar på en grundläggande oförståelse för det breda spektrum av erfarenheter transpersoner har, ignorerar att man redan som liten internaliserar normer för kvinnor även om omvärlden inte ser att man är en, och ignorerar att socialisering är en process som fortsätter livet ut.
När vi gör vad vi kan för att dölja vår transhet, för att kunna gå och handla eller röra oss på stan utan glåpord kan vi istället bli ifrågasatta av feminister som tycker att det är ofeministiskt att vi bekräftar någon stereotyp. Det som för oss är överlevnadsstrategi för att slippa hån, hot och våld kallas fetischering och appropriering.
För en kvinna som är synligt trans finns ofta få trygga platser, det är ett dagligt krig på fler fronter än jag kan räkna för att bara accepteras. Jag känner kvinnor som knappt orkar ta sig utanför lägenheten, för bara hemma i lägenheten och på internet bland andra transpersoner kan man vara ganska trygg. Trygghet för transpersoner i feministiskt sammanhang skulle vara att inte få sin identitet ifrågasatt. Inte att känna sig trygg utan att faktiskt vara trygg.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Intressant men hemskt! Jag får erkänna att jag inte hade koll på att denna diskriminering var så utbredd - visst har en läst något liknande någon gång, men jag har aldrig fått det förklarat för mig så ingående som här, ej heller förstått att det är så vanligt och utbrett som du beskriver. Kanske för att jag inte känner tillräckligt många transpersoner tillräckligt väl för att höra om den här aspekten. Folk måste inse att feminismen har förändrats och utvecklats. Problemet med tex tv-programmet "Fittstim min kamp" var att det utgick ifrån att feminismen fortfarande bestod av motpoler, konflikter, olikheter och oerhört viktiga kön.Feminismen idag är en strävan mot något bättre, ett samhälle där alla är inkluderade och där könet inte är det som avgör din status eller ditt värde - åt något håll! Ett samhälle där könet inte är det väsentliga och där det tillåts vara en privatsak om så önskas. Vi måste börja se längre än vad näsan räcker, välkomna varandra och aldrig kalla det ett svek eller en lögn när någon säger "det här är jag".
Tack för intressant artikel! Jag har två frågor, en om könskorrigering, en om trans. Jag är mycket väl medveten om att frågor ibland inte är acceptabelt och upplevs som kränkningar, men samtidigt kan ju brist på intresse och nyfikenhet också vara kränkande. Så jag tar chansen att slunga ut mina frågor här, och hoppas att ingen känner sig ledsen, kränkt eller arg. För dessa frågor vill jag gärna ha svar på.
Tar frågan om könskorrigering först. Måste det vara så att begreppet könskorrigering enbart gäller personer som på ett eller annat sätt uppfattar sig födda med fel kön? Kan inte könskorrigering även gälla exempelvis ciskvinnor, som inte uppfattar att de TILLRÄCKLIGT uppfyller vissa normer om kvinnlighet och därför vill korrigera sina sekundära könsattribut, t ex genom att förstora brösten, banta så att midjan framträder tydligare osv? Är inte könskorrigering i den bemärkelsen något som väldigt många av oss, även cispersoner, håller på med till vardags? Vi kämpar för att passa in i vissa föreskrivna normer för kvinnlighet eller manlighet. Eller måste det dras en tydlig gräns mellan å ena sidan könskonstruktion/"doing gender", och å andra sidan, könskorrigering? Så till min fråga om trans: om en person uppfattar sig vara "född i fel kön" och vill korrigera sitt kön, är personen då först transperson, men blir efter att korrigeringen är genomförd istället en cisperson? Blir det kränkande att benämna personen cisperson, eller blir den kränkande att kalla personen för transperson, om den inte önskar någoting annat hellre än just att passera som det kön som den korrigerat sig till?
Det finns ju s k transpersoner som korrigerat sitt kön och inte längre vill kallas för transpersoner, och som jämför det med att en skulle kalla personer som övervunnit cancer för "cancerpersoner" under åteterstoden av livet. Blir /får transpersoner någonsin bli/ fria från just trans? Eller är det en gång transkperson, alltid transperson som gäller?
Behövs det ett tredje begrepp som inte är cis, inte är trans, och som inte är kränkande? Eller skulle det vara kränkande med ett tredje begrepp för personer som genomfört en könskorrigering? Skulle det vara kränkande med ett begrepp som knyter an till att de inte alltid "varit sitt kön"? Eller är benämningen cispersoner kränkande i detta fall? Vad tycker ni andra och i synnerhet ni som själva har erfarenheter av detta?