– Skriv om hur Jemen och USA krigar tillsammans mot terroristerna!

Utrikesredaktören för en välrenommerad amerikansk dagstidning ringde mig i Sana’a. Det var år 2009, jag hade just flyttat till Jemen för att frilansa som journalist. Att de erbjöd mig att skriva gjorde mig glad, därefter fundersam: vadå krigar tillsammans?

USA betalar sedan ett decennium miljoner i militärt bistånd till Jemens ännu inte demokratiskt valda regim. Det ger dem ett samarbete vari de får möjlighet verka militärt i landet. På så vis har USA i sitt ”krig mot terrorn” kunnat utföra attacker utan att behöva utropa något faktiskt krig, anfallen har istället skett ”i samverkan” och som del i det ”militära bistånd” USA ger sin partner. Det var, och förblev, givetvis ett komplicerat samarbete och redaktören instruerade mig vilka jag skulle tala med: militärer.

– Och en expert som förklarar vad det handlar om.

Därtill ville han ha bilder där Jemens soldater tränas sida vid sida med amerikanska. I Afghanistan och Irak ansågs USA ha sparkat in dörren, i Jemen sade experter att supermakten istället ”knackat på”. Det heter än att Jemen är en partner, ingen måltavla i ”kriget mot terrorn”. Men skulle USA nu gå in i Jemen, på allvar? Och var denna artikel i sådana fall del i en amerikansk krigspropaganda?

Samtalet gjorde mig orolig i min roll som oberoende journalist. Onekligen riskerade tidningen att med en sådan vinkling skapa amerikansk opinion för fortsatta militära insatser i Jemen. Det var svårt att se hur artikeln kunde ge läsare underlag att själva forma åsikter runt samarbetet. Likaså saknades intresse för att jag skulle tala med folk på gatan och att lyfta in icke-våldsamma sätt att arbeta ihop, trots att jemeniterna hade gott om idéer.

Vinkeln på det som publicerades i USA, men också i Sverige som har vanan att imitera amerikanska Jemennyheter, gillade jag inte, den berättade inte hur kriget var för jemeniterna, sade ingenting om Jemen och var inställsamma till USA:s försvarsmakt och underrätelsetjänst. Men hur de kunde skrivas annorlunda – rent konkret – hade jag svårt att formulera i stunden. Jag förstod att det gängse sättet att rapportera om landet gav en missvisande och ofta till och med felaktig bild av situationen i Jemen, men jag saknade verktyg att göra andra slags nyheter.

Då visste jag inte att vad fredsjournalistik är. Nu får jag Kvinna till kvinnas nyligen utkomna broschyr Peace Journalism, i handen, om en metod som vill förändra utrikesrapporteringen, göra den mindre våldspropagandistisk och tillspetsad, mer heltäckande och nyanserad. Jag önskar jag hade den redan då, för snart fem år sedan när jag tackade jag nej till att skriva, av rädsla att inte göra något tillräckligt bra av det.

Jag kunde snart konstatera att mina farhågor varit befogade. USA hade just inlett sitt drönarprogram. Först i sådan hemlighet att när jemeniter berättade om attackerna för omvärlden rättades de, det var bara tillåtet att tala om ”påstådda drönarattacker”. USA:s policy var att aldrig uttala sig. Efter två år med diverse diplomatiska läckor erkände de år 2011 att de har ett drönarprogram och alltså utför attackerna i Jemen och i våras sade Obama slutligen ett par ord om dem: att de ”har räddat människoliv” och varit både effektiva och lagliga. Programmet är ännu hemlighetsstämplat vilket gör det särskilt svårt för oss journalister att rapportera. Vad vi vet är att det handlar om utomrättsliga avrättningar, genom fjärrstyrda plan.

Svensk Jemenbevakning

I Sverige är bevakningen av Jemen så liten att man kan få intryck av att landet nästan inte fanns. En egyptisk journalist skrev för ett par år sedan att skulle Jemen trilla ner i havet skulle ingen märka något. Svenska stormedier beklagar då och då medieskuggan över Jemen, även under Arabiska våren då landets enorma protester fick viss, om än liten, uppmärksamhet i dagspressen. Det senaste året tycks rapporteringen dock ha ökat från förra då knappt något skrevs. Fokus i artiklarna har kommit att bli ett och samma: drönarna.

När jag i november förra året sökte på ”drönare” och ”drönarattacker” och ”Jemen” hittade sökmotorn Google sammanlagt sju artiklar, spridda över ett drygt år. I mitten av december tillkom ytterligare ett par efter angreppet på bröllopskonvojen. Så många som ett 20-tal artiklar publicerades när det maktlösa parlamentet samtidigt röstade nej till drönarattackerna, ett beslut som inte ändrar någonting alls för jemeniterna, som i mångt och mycket ännu styrs av utländska makter. Sammanlagt rör det sig nu om drygt 30 artiklar som sökmotorn hittar, sällan unika, så gott som alltid står nyhetsbyråerna TT och AFP som avsändare.

En rimlig nyhetsrapportering av attackerna vore, kan en tycka, att ge svar på de fem grundläggande journalistiska frågorna: vad, när, var, vem och framförallt varför. Det skulle sätta drönarattackerna i ett sammanhang och läsaren fick veta vad som skett, vilka de involverade är och varför detta händer. En rättvisande bevakning borde rimligen ge röst också åt jemeniter, inte bara amerikaner. Ser en till samtliga artiklar slås en av att de aldrig lyckas leva upp till dessa basala men viktiga riktlinjer.

Varför attackerar USA med drönare?

Inte en enda av artiklarna ger någon förklaring som sätter den enskilda attacken i sitt större krigssammanhang. I förra månadens artiklar berättas genomgående att USA anser drönarna vara ”en central del i kampen mot terrorn”. Sedan, om den senaste attacken, ”I torsdags dog 17 människor, främst civila, i en drönarattack i den centrala provinsen Bayda när en bröllopskonvoj bombades.” Därefter berättas att ”händelsen utlöste ilska och protester i det fattiga landet beläget på Arabiska halvöns sydspets”. Att attacken är del en upptrappning av USA:s drönarkrig i Jemen, undanhålls läsaren. Offren är civila, invånare i ett land som kämpar för att alla ska äta sig mätta och lära sig att läsa och skriva. Något sammanhang finns inte och som läsare är det svårt att forma sig en bild av vad som skett.

En artikel informerar att varje angrepp som USA gjort först ska ha godkänts av Jemens ”president Hadi” (vald i ett internationellt pådrivet enmansval och möjligen bättre benämnd som ”övergångspresident” eller ”tillfällige ledare”). En annan påpekar att USA använt drönare sedan 11 september 2001. En avslutar med att konstatera att ”terrornätverket al-Qaidas gren i Jemen anses vara den mest aktiva och farliga grenen av nätverket”.

En artikel utmärker sig genom att försöka ge läsaren sammanhang. ”Jemen är i politiskt limbo” inleds den. ”Flera konflikter sliter landet och instabiliteten blev tydlig när drönarattacker, ett politiskt mordförsök och kidnappningar skakade landet.” Igen berättas ingenting om USA:s pågående krig och någon egentlig förklaring till vad som skett ges inte. Drönarattacken placeras här i vad som förefaller vara ett kaos och berättar inget om exempelvis hur det är för människor att leva i landet. Att situationen i Jemen är svår kan knappast förklara att USA åker in och släpper drönare. Då torde större delen av världen ligga risigt till.

Två av artiklarna är inga nyhetsartiklar utan ledare och reportage. Båda är intressanta på så vis att de blickar framåt. Ytterligare drönarattacker ser de där. Genom att titta in i framtiden förklarar de, på sitt sätt, varför USA attackerar Jemen med drönare. I ledaren i UNT konstateras att ”alltsedan antikens blodiga slag har befälhavare i takt med teknikens utveckling avlägsnat sig från fronten”. I allt högre grad kommer drönaren att ersätta konventionella flygattacker, raketer och långdistansrobotar. Drönarnas ”precision och flexibilitet” tar den in i ”framtidens krig”.

Journalisten bakom reportaget uttrycker sig på samma sätt och hänvisar till en ”legendarisk flygvapenchef” som år 1945 ”förutspådde att framtidens krig skulle komma att utkämpas med obemannade flygplan” (min kursivering). Direkt därefter, ”dit har man inte kommit ännu, men faktum är att redan detta år utbildas fler piloter – omkring 350 – i US Air Force för obemannade flygplan än för bemannade bomb- och jaktplan.” En annan möjlig förklaring till attackerna ifråga tycks alltså vara världens utveckling, drönaren är del i krigsföringens evolution, bättre anpassad till dagens och framtidens konflikter. Varför drönare? De är bättre än vanliga stridsflygplan!

Läsare av svenska nyheter kan få intryck av att det är krigspropaganda, snarare än en sansad utrikesrapportering, som sprids i tidningarna. Det gäller även när en söker svar på vem som attackeras.

Offren pekas ut som misstänkta

Det var Bush som först lanserade ”kriget mot terrorismen” 2001 och i början handlade det, sa han, om ett korståg. Det gick många amerikaner inte med på, så det kallades snart ett anti-terror krig. Också hos oss i Sverige. Våra tidningar anammade de amerikanska begreppen (istället för att kalla det USA:s millenniekrig, Nya Bushkriget eller i dag möjligen Fjärrstyrda USA-kriget), och med dem tycks det som att vinkeln följde. Följden blir att i de artiklar som jag tittat på används genomgående formuleringarna ”kriget mot terrorn” och ”kampen mot terrorn”. Ytterligare terminologi delas med USA:s försvarsmakt: ”terroristnätverk”, ”extremister”, ”militanta grupper” samt ”anti-terrorverksamhet”.

I de artiklar som rapporterar drönarattacker har samtliga dödade beskrivits som ”människor”, ”civila” och ”personer”. Dessa har dock i artikelmeningen före, eller efter, kopplats till ”militanta grupper” eller al-Qaida, alternativt till kriget mot terrorn.

Minst åtta människor dog när USA under helgen genomförde tre attacker med förarlösa stridsplan, så kallade drönare, i provinsen Marib i Jemen. En av räderna riktades mot ett fordon som fyra misstänkta al-Qaidamedlemmar färdades i, uppger vittnen och lokala källor.

[…] Bland andra medlemmar av terroristnätverket al-Qaida har slagit mynt av maktvakuumet i landet och deras växande närvaro har oroat inte minst USA. Under natten mot tisdagen slog obemannat stridsflyg till mot militanta grupper och minst 15 människor dödades, enligt armékällor som pekade ut USA som ansvarigt.

I en artikel, som handlar om att FN skrivit en rapport om drönare, görs inte kopplingen till terrorn, attackerna sägs istället vara en del i USA:s strategi att bekämpa ”militanta grupper”. Det är en sakligare benämning än ”extremister” och ”terrorister”. Beskrivningen i sig berättar dock inget annat om de attackerade personerna än att de använder vapen. Ingenstans i artiklarna blir de som utsätts för attackerna framställda som verkliga människor, de är ”al-Qaidatrogna” och ”misstänka al-Qaidaanhängare”, men aldrig utför de en mänsklig handling eller ges ett mänskligt attribut. De är döda och av USA misstänkta för att vara terrorister.

Läsaren ges ingen information om att det uteslutande är den attackerande parten som misstänkt de dödade, och misstänksamheten står oemotsagd. Ingen jemenit får i artiklarna möjlighet att berätta vilka människorna var. Och om de faktiskt var med i al-Qaida, tillhörde de då den stridande grenen eller umgicks och sympatiserade de med dem? Förutsatt att de var med i al-Qaida, vad mer finns att säga om dem?

I artiklarna uppger då och då en ”källa” att de döda varit ”extremister”. Uppgiften står okommenterad. Källan är alltid 1, hemlig och 2, i samklang med USA:s problembild; den tar ställning till om de dödade varit terrorister och landar antingen i att de varit det, eller så vet den inte. Källan säger aldrig något om civila eller att det finns en utbredd och välformulerad kritik mot attackerna också inom Jemen. Aldrig berättas det om en ”källa” som pekar ut offren som ”civila” eller ”trevliga människor”, någon som brukade läsa läxorna med barnen på gatan.*

I enbart två av artiklarna har ett av offren sitt namn med. Det handlar om en äldre attack. ”I kongressen har [drönar]frågan även fått en konstitutionell dimension, i samband med att den amerikanske medborgaren Anwar al-Awlaki dödades i en attack i Jemen 2011”. Läsaren får dock inte veta någonting om honom, mer än att han är ”född i New Mexico, misstänkt för att vara al-Qaidas chefsrekryterare i Jemen”. Att USA inte presenterat bevis poängteras inte, han förblir ändå misstänkt efter sin död.

Kriget har i en av artiklarna förvandlat människor till ”mål” och i två fall har mordvapen, genom ett okommenterat citat, blivit ”tekniska underverk”, eller till och med levande varelser: rovdjuret och liemannen. Igen är det med den amerikanska försvarsmaktens terminologi som nyheten rapporteras. I exemplet nedan har en missil getts namn, ”helveteselden” och en drönarpilots vardag beskrivs, på ett möjligen kritisk, möjligen lättsamt sätt:

[…] efter att i timtal, via sin drönare som cirklar på 7000 meters höjd, ha spanat på en misstänkt afghansk terrorist som kanske har en familj med lika små barn som han själv. Och efter att eventuellt, med hjälp av en Hellfire-missil, ha förvandlat terroristen till aska – med lite tur utan att familjen skadades på kuppen […]

Makten att benämna vad som sker i Jemen tycks svenska medier helt lämna över till USA. Offren är terrorister som förvandlas till aska och dödas med tekniska underverk. Genomgående är de misstänkta, extrema och militanta. Och den attackerande parten, vem är det?

Obemannade plan och rädda, oroliga USA

Gång efter annan behöver jag i min läsning av artiklarna fråga mig vilka parter som är involverade, eller berörda, av drönarattackerna. Det berättas inte. Kanske förväntas vi ha förstått detta nu, tolv och ett halvt år in i USA:s militära operation. Frågan är hur vi skulle ha förstått detta när det inte berättas. Vad som kommer fram är – som visats ovan – att USA attackerat al-Qaida, extremister, terrorister eller militanta grupper, ibland enbart misstänkta.

I en artikel ”slog ett obemannat stridsflyg till mot militanta grupper” efter att maktvakuumet i Jemen oroat USA. Och ”armékällor” pekar ut USA som ansvarigt. I bara två artiklar nämns att attackerna inte enbart utförs av amerikansk försvarsmakt, också av dess underrättelsetjänst. Att detta föranlett kritik inom USA framkommer och det berättas att det finns en rättslig diskussion, gällande konstitutionen. Exempelvis har ingen av journalisterna talat med de amerikanska fredsaktivisterna i Code Pink eller andra anti-krigsrörelser, vars kritik mot drönarattackerna handlar om människorna som dör i dem.

Istället möter läsaren, i en av artiklarna som nämnts ovan, Dennis och James (som inte framträder med efternamn ”av säkerhetsskäl”) liksom överstelöjtnant Jeff Patton. De får sina åsikter om drönarplanens förtjänster citerade. Likaså berättas vad Obama och Brennan, chefen för underrätelsetjänsten, sagt. Den attackerande parten får i viss mån sina argument framförda, sin oro berättad, ett fåtal amerikaner, fast bara män, får tala direkt till läsarna genom citat. Kvinnor nämns bara i egenskap av fruar till de amerikanska soldaterna. De väntar hemma med barnen på piloterna. Kvinnor och barn i de länder USA attackerar nämns inte, med undantag för reportaget där följande citeras. ”Vi kan kanske inte se om målet har mustasch eller skägg, men man ser tydligt om det är en man eller en kvinna, eller ett barn – kort sagt, vem som är vän eller fiende, säger major Dennis.” Obama måste, enligt en artikel, visa ”hur kampen mot terrorismen kan föras på ett försvarbart sätt med drönare”. Krig framställs med sådana formuleringar som en man-mot-man-grej. Kvinnor lyser med sin frånvaro. Rapportering om konflikter är tills i dag i könsobalans, kvinnor diskrimineras genomgående, något som framträder tydligt också i drönarbevakningen. Och, av Jemens någonstans mellan 23 och 27 miljoner människor har bara en kommit till tals med sitt namn: övergångsledaren Hadi. Därutöver är det bara anonyma, könlösa ”vittnen” och ”lokala källor” som alltså uppgett att drönarattacker riktats mot ”misstänkta al-Qaidamedlemmar”.

Ingenstans får läsaren någon information om al-Qaida förutom i fallet då grenen i Jemen anses vara den mest aktiva. Vad gruppen gör, vill och hur gängse jemeniter förhåller sig till den berättas ingenting om.

Inte ett enda jemenitiskt nätverk nämns i artiklarna, varken de som skapar opinion mot drönarattackerna, såsom mediakollektivet Support Yemen, eller de som av andra skäl finns på plats i områden omkring och har insyn i hur samhällena påverkas. Det finns inom Jemen enstaka, mycket kontroversiella röster, som stödjer drönarattackerna, inte heller dessa får komma till tals någonstans i materialet.

Våldsamma utsikter

I nyhetsartiklarna finns inget att finna som pekar ut ett alternativ till attackerna. Inga fredsrörelser kommer till tals, inte en enda jemenit får ett resonemang framfört. Ingen journalist i svensk press visar på en annan väg USA kan gå, eller ett annat sätt för Jemens regim att förhålla sig till samarbetet kring drönarprogrammet. Jag kan efter att ha studerat artiklarna bara dra följande slutsats:

Till dess att ”terroristerna” bombats ihjäl fortsätter attackerna. Och en upptrappning vore föga förvånande. ”På sikt gynnar det laglösa drönarkriget inte USA:s säkerhet” konstaterar ledaren. ”Särskilt i Pakistan och Jemen, vars allianser till USA har ett bräckligt stöd bland befolkningen, växer vreden över de förarlösa planen som skjuter mot mål i grannkapet.” Människors ilska över att de attackerats av USA anses här hota USA:s säkerhet. Detta samband tas för givet men har mig veterligen aldrig undersökts.

”In many ways you can say that media today reflects and reproduces society’s power structure, not its composition.” säger fredsjournalisten Jake Lynch i Kvinna till Kvinnas broschyr. Och ska jag söka sammanfatta något om den svenska bevakningen av amerikanska drönarattacker i Jemen så är det just att den speglar världsordningen. Det är det rikare landet, de starkaste männen, som får sina perspektiv framförda. Jemens kvinnor får vi däremot inte veta någonting om.

När dagspressen börjar intressera sig, också för jemeniters upplevelser av och synpunkter på de amerikanska attackerna, kan vi möjligen börja förstå vad det är USA gör i Jemen.