Det verkar finnas stort intresse för transfrågor, för det har producerats mängder av artiklar, recensioner, intervjuer och reportage om Min pappa Ann-Christine. Men det handlar bara om cissamhällets syn på transfrågor. (Jag hittade en artikel som behandlade Ann-Christine Roxberg med respekt, en recension skriven av Elise Karlsson i SvD.)
”Det är naturligtvis en stor sorg för Ester” skriver Maria Nyman i Uppsala Nya tidning och demonstrerar vems liv som är viktigt här. Ann-Christine kallas konsekvent ”han”, benämns oftast ”pappan” och man verkar undvika hennes namn. Man skriver sensationslystna transmisogyna rubriker som ”När far står i dörren med läppstift”, upprepar hela tiden dopnamnet, ”[dopnamnet] Roxberg byter blåbyxorna mot strumpbyxor och taxklackar”.
Ur journalistens perspektiv är det häftiga och kontrastrik formuleringar, en spännande dramaturgisk vändning. Ibland kanske man till och med tänker att det är pedagogiskt att inled en text med ”han föddes som man, i dag heter han Maria och lever som kvinna”. Men det är en form av maktutövning – det är att förneka oss rätten att definiera oss själva. Cispersoner får nästan alltid vara subjekt i berättelserna om transpersoner och det här är inte representation på transpersoners villkor.
Journalister saknar den mest grundläggande kunskap och gång efter annan drabbar det transpersoner. Jag hoppas att de inte vet hur smärtsamt det kan vara att felkönas, att naglas fast vid sitt felaktigt tilldelade kön med dopnamnet ringande i öronen. Det är en okunskap och ett ointresse som sanktioneras av samhället – av att transpersoner inte har makt att säga ifrån. Cispersoner behöver aldrig rätta sig och behöver därför aldrig lära sig att göra rätt.
Skådespelaren Laverne Cox (känd för sin roll som transkvinnan Sophia Burset i Orange is the new black) beskrev det nyligen i ett tal som en form av våld att säga ”han” om en transkvinna. Att bli felkönad, att omtalas med dopnamnet orsakar ofta smärta och lidande. Och när hon frågades ut om sina genitalier och sin bakgrund i en intervju med Katie Couric förklarade hon problemet med hur transpersoner skildras i medierna. Fokuset på cispersoners känslor inför transpersoner, fokuset på våra kroppar, vår bakgrund, våra dopnamn, hindrar oss att prata om den diskriminering och det våld vi möter.
Det hindrar oss att prata om en transvård som är skadlig och om de fördomar vi drabbas av. Istället får vi prata om Operationen som om det är det som gör en transperson till sitt kön – trots att många inte kan, har råd eller helt enkelt inte vill. Vi tvingas prata om sorgen att ha en anhörig som är trans eller hur det var att växa upp. Allt för att slippa prata om den verklighet vi lever nu, både det bra och det dåliga.
När medierna misslyckades med Chelsea Manning och återigen misslyckas med Ann-Christine Roxberg, lär sig allmänheten att det är okej att felköna transpersoner, att kräva svar om våra kroppar och vår bakgrund och att det är okej att neka oss makten att definiera oss själva. Vi naglas hela tiden fast vid vårt ursprung och vår könstillhörighet betraktas som bedrägeri. En lögn man kan avslöja i ett grävreportage. Det är därför Belinda Olsson kan avfärda hen och könsneutrala omklädningsrum som tramsfrågor.
Våra släktingar och familjer lär sig att vi inte behöver respekteras och att cispersoners känslor om oss är viktigare. Det finns släktingar som ber transpersoner att inte komma på ett dop ”omklädd”, eller kräver en ursäkt av en transperson för att de skäms för hen, eller ber en transperson att läsa ”Min pappa Ann-Christine” för att de ska förstå hur jobbigt det är att ens släkting är trans.
När Janet Mock besökte Piers Morgans talkshow natten till onsdag blev hon så illa behandlad att det orsakade en mindre twitterstorm bland halva världens transpersoner. Till slut kände sig Morgan tvungen att redan kvällen efter ha med Mock igen för att få henne att be om ursäkt!
Fortfarande är cispersoners känslor i centrum och ovilligheten att lyssna är total. Hon försökte förklara varför transperson tog illa vid sig av hur han behandlat henne på CNN: vi är ständigt ifrågasatta, undersökta under lupp, ständigt tvingade att på alla vis bekräfta och bevisa vår könstillhörighet. Den vi är är fel, vi borde gömma vår identitet.
Men det var ännu värre i förra fredagens Skavlan. I artiklarna och reportagen om Ester Roxbergs bok saknas hela tiden ett perspektiv: nämligen Ann-Christines, ända tills hon tog plats i Skavlans tv-studio. Och trots att hon säger till honom att ”mina barn är de enda som har rätt att säga han” blir hon felkönad igenom hela intervjun. Skavlan kräver att få veta om hon är opererad, säger att ”han ville leva som kvinna”.
Varje transperson som syns kan ge kraft och inspiration till andra transpersoner som behöver det. Men om representationen i medierna ska vara till för att öka förståelsen för transfrågor, då är bevakningen av den här boken bara kontraproduktiv. Så länge transpersoners representation i medier hängs upp på cispersoners känslor är det inte representation – det är objektifiering.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Bra och viktigt!
Bra skrivet! Medieredaktioner bör ta ansvar för hur de skildrar transpersoner som de bjuder in.
Jag har inte sett Skavlan, men om det stämmer att programledaren genomgående tilltalat Ann-Christine Roxberg som en man så är det ett problem SVT bör ta tag i.