"När turisterna åker hem finns vi kvar"

2014-02-05 | Elfrida Bergman padlock

OPINION

Det är inte näringslivet, shoppinggalleriorna, stajlade korv-vagnar och hotellkomplex som gjort Umeå till en demokratisk stad som bubblar av kultur. Det är vi som protesterar och höjer våra röster som ironiskt nog är grunden för Umeå som kulturstad. När turisterna åker hem, så finns vi kvar.", konstaterade Elfrida Bergman i sitt tal när kulturhuvudstadsåret invigdes i Umeå.

Elfrida Bergman är frilansande kulturanalytiker och projektledare på Queering Sápmi.

RELATERADE ARTIKLAR

2014-02-07 Sveriges sug efter Sápmi

2014-02-03 Res på er för våra barns skull!

Jag heter Elfrida Bergman och jag ska prata om och till alla de människor som gjort Umeå till mitt livs kulturhuvudstad, före och efter 2014. För åtta år sedan flyttade jag hit från Halmstad, en stad där allt handlade om tillväxt och kortsiktiga vinstintressen. Där kulturlivet gick på knäna.

Jag hade hört ryktena om Umeå som en fantastisk stad att bo i om en är intresserad av kultur och mänskliga rättigheter. Jag hade hört att det var en stad där det queera var självklart och där det var enkelt att hitta sina människor. Jag hade hört att det bubblade av initiativ för att förändra samhället. Jag hade hört om aktivismen, kvinnorörelsen, konsthögskolan och de många fria scenerna för musik och teater.

Jag hade hört att Umeå var staden där vanliga människor räknades och där folk gjorde saker tillsammans, och att det var lätt att känna sig välkommen. En stad där folket tog ansvar för sitt och andras och det gemensamma.

När jag kom hit njöt jag i fulla drag av att äntligen känna tillhörighet, att kunna skapa fritt och utmana makten tillsammans med andra. Här får jag plats. Här är det lätt att hitta mitt eget sätt att vara queer på. Här är det lätt att vara kreativ och att hitta eldsjälarna, konstnärerna och alla er som kämpar för rättvisa och solidaritet. Ni är så många, men jag vill räkna upp några av er som jag anser är kulturUmeås kärna:

VERKET - bandkollektivet som ideellt och med egen kraft erbjuder replokaler och anordnar spelningar med band från hela världen. Ögonblicksteatern, Profilteatern och Skuggteatern som gör oss till Sveriges friteater-tätaste stad. Queerförvaltningen, Take queer, alla queeraktivister, bögar, flator, transpersoner, bin och Pride-kämpar som gör Umeå till en stad där man kan leva och älska öppet. Pilgatans bokcafé, Littfest, Galleri Verkligheten, Samiska Veckan, Kulturhuset Klossen, Kulturstorm, Allt åt alla, Vän i Umeå, Hamnmagasinet, Feministfestivalen och Såhkie. Alla eldsjälar i kulturföreningar, ungdomsorganisationer, fritidsgårdar och o-organiserade grupper och individer som ser till att fantastiska saker händer.

Ni är mitt Umeå. Ni gör Umeå till VÅRT. När jag pratar med vänner och släktingar om Umeå, så är det ofta er jag berättar om. Ni som kämpar ideellt, Er kraft. Ert mod och att ni aldrig ger er. Jag hyllar er alltid men kan aldrig hylla er nog. För jag vet att ni kämpar i motvind. Jag vet att era namn har använts för helt andra intressen än de ni själva verkar för. Våra namn har använts för att skapa bilden av Umeå som en av Europas bästa kulturstäder. Kommunen fick utmärkelsen, som om de i alla tider stått på konstens sida, och den stora vinnaren blev näringslivet, inte vi. För Kulturhuvudstadsåret är inte en satsning på kultur, det är en satsning på tillväxt.

I talet om kulturhuvudstadsåret finns det ingen konst för konstens egen skull, eller kultur för kulturens egen skull. Ingen demokrati. För syftet är inte demokrati och konst. Nej, syftet är turism, konsumtion och tillväxt och kulturen är kosmetikan. Några av oss har fått bidrag till projekt för 2014. Mitt eget projekt är ett av dem. Men många av oss vet redan nu att vi kommer krympa eller läggas ner helt och hållet 2015, när turisterna lämnat staden. Jag är rädd för Umeå håller på att bli tillväxtstaden som jag en gång lämnade.

Kulturhuvudstadsåret suger musten av alla ideella och brinnande krafter genom sin brist på solidaritet, brist på maktanalys och brist på självkritik. Så det är inte så konstigt om det ibland känns som att vi tappat orken att kämpa, eller om vi undrar om Umeå är staden vi borde bo i. Vår känsla för staden har förändrats. Vår stolthet har naggats i kanten. Men min stolthet finns ändå kvar på grund av er som skriker högt och samlas på torgen när något inte står rätt till. Ni som säger ifrån när vårt kommunalråd försöker censurera Sara Lidmans ord. Ni som protesterar när 95 procent av de inbjudna gästerna på kvällens VIP-fest består av näringsliv, ambassadörer och höginkomsttagare, medan bara en handfull gäster kommer från stadens konstnärliga och kulturella gräsrötter.

Det är inte Umeå kommun eller Balticgruppen som byggt Umeås kulturliv. Det är inte näringslivet, shoppinggalleriorna, stajlade korv-vagnar och hotellkomplex som gjort Umeå till en demokratisk stad som bubblar av kultur. Det är vi som protesterar och höjer våra röster som ironiskt nog är grunden för Umeå som kulturstad. När turisterna åker hem, så finns vi kvar.

Så kom ihåg kära gräsrötter, att för politikerna, tjänstemännen och turisterna är det ETT kulturhuvudstadsår, men för oss är Umeå huvudstaden i våra liv. För oss som bor och lever här är ett kulturhuvudstadsår futtigt, låt det också vara futtigt i hur det påverkar oss. Låt det inte döda vår kärlek till den här staden och till varandra. Vi ska fortsätta samlas på gator och torg. Vi ska fortsätta skapa och sätta oss emot. Vi ska fortsätta skriva saker på väggarna så att alla vet hur vi har det.