I november förra året utkom antologin Ingens mamma, där tolv barnfria kvinnor skriver om attityder och fördomar som möter den som frivilligt avstår från att bli förälder. Mycket har redan sagts och skrivits om boken - det mesta i positiva ordalag, som att den lyfter ett angeläget ämne omgärdat av normer och tabun.
I DN den 13 januari uttrycker så Ann Heberlein sina tankar kring texternas innehåll och de reaktioner publiceringen skapat. Hennes tolkning av antologin som något slags propaganda för att avstå barn till förmån för en yrkeskarriär, bemöts av redaktören Josefine Adolfsson i DN den 14 januari. Men Heberleins uppgörelse med vad hon anser vara den barnfria kvinnan som ett nytt samhällsideal, obehagligt självisk, karriäristisk och ytlig, förtjänar ett grundligare belysande.
Heberlein bekymras över det hon tycker sig se i både antologin och recensionerna av den: framhållandet av den barnfria kvinnan som idealet, den verkligt radikala och modiga individen; beundrad och hyllad för sitt rationella förhållningssätt. Varför hade författarna väntat sig fördömande och ilska, eller att bli stämplade som omogna och självcentrerade? undrar hon. Vidare tror hon att de tolv kvinnorna kanske är besvikna över att de provocerade och dömande reaktionerna uteblivit - och bestämmer sig tydligen för att råda bot på den saken, i en text som andas fördomsfullt stereotyptänkande.
Kanske beror det positiva bemötandet av boken på att det med rätta tar emot att fördöma människor som betonar sin förståelse för andras livsval och bara begär att bli respekterade för sina? Säkert har författarnas spridda försäkringar att de inte alls tycker illa om barn (tvärtom!) underlättat. Tyvärr tar dessa bedyranden udden av några av antologins texter och förstärker just det stigma boken syftar till att tvätta bort. Även i en bok till barnfrihetens försvar känner man sig tvungen att beveka och förklara sig.
Men allt blidkande till trots går det tydligen att provoceras: en antologi om barnfrihet i tryck och Ann Heberlein ser den barnfria kvinnan som ett uppseglande, skrämmande ideal. Varför framställs dessa kvinnor som så normbrytande och modiga? undrar hon, och betonar att det modigaste hon själv gjort är att frivilligt skaffa barn, trots att det (med hennes egna ord) är både idiotiskt och irrationellt - speciellt om man har andra ambitioner i livet än moderskap. Att idioti är synonymt med mod skulle få skriva under på, men när det kommer till föräldraskap blir kopplingen besynnerligt självklar. Barnalstrande kräver dock inget normbrytande mod, eftersom det åtföljs av stark social bekräftelse.
Det är lätt att känna sympati för Heberleins förfäran över de barnfria om man sväljer hennes bild av dem: individualister som inte har mycket till övers för andra, utan satsar på sig själva och ”sina egna små projekt”; en tillvaro under parollen ”Jag, Mina behov och Mina intressen”. Problemet är bara att denna bild är en myt. Myten att frivillig barnfrihet är symtom på en speciell sorts känslomässig defekt, myten som antalogins författare var oroliga för att behöva slåss mot efter publiceringen, myten som Heberlein spelar på för att få oss att instämma i hennes kritik.
Avkomma är inget vaccin, vare sig mot egoism eller karriärism. Och inte alla föräldrar värnar om ”det lilla livet”. Det enda man med säkerhet kan säga är att beslutet att välja bort barn frigör tid för andra slags engagemang och inget tyder på att det skulle röra sig om mer lättjefulla eller mindre altruistiska förehavanden än dem som präglar föräldrars (mer begränsade) fritid. Av de barnfria personer jag känner är flertalet verksamma inom områden som vittnar om empati och samhällsengagemang: feminism, yttrandefrihet, djurrätt, sekularism, volontärarbete, vetenskap och utbildning. Allt detta har föräldrar mindre tid för av naturliga skäl. Är man upptagen med att skjutsa till fotbollsträningen eller torka fruktpuré från golvet kan man inte sitta på Amnestys kontor och svara i jourtelefon just då. Svårare än så är det inte. Dygnets timmar är begränsade och ingen politisk reform kan ändra på det. Striden står inte mellan idealmammans omsorg och den barnfrias yrkesambitioner och semestervanor. Även mammor reser och skriver böcker, och även barnfria ger omsorg och tröstar. Den enda skillnaden är att barnalstrande, det mest omfattande självförverkligandeprojektet av alla, ger mindre utrymme över till annat, vad det än må vara.
Märkligast i Heberleins artikel är ändå beskrivningen av de barnfria kvinnorna som förkroppsligande dagens samhällsideal. Denna upplevelse av normbilden är förbluffande. Det finns väl ingen så hyllad som mamman mitt i karriären som lyckas med konststycket att ”få ihop livspusslet”, älskar sina barn gränslöst och ser föräldraskapet som sin främsta uppgift? Den dag magasinet ”Ingen mama” lanseras, när ”Ingens mors dag” ges plats i almanackan, när barnfria applåderas för sitt val att avstå barn, snarare än för modet att berätta om det, eller när en nybliven förälder kan förvänta sig frågan ”Är du inte rädd att bli egotrippad?” av DN:s journalister (Insidan 2013-11-12), kan Ann Heberlein möjligen börja ängslas över att en annan grupp än den hon själv tillhör blivit norm. Till dess kan hon lugnt luta sig tillbaka, säker på att inte avkrävas någon motivering av sitt djärva val, oavsett dess grad av idioti.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för bra text! Min respekt för Heberlein börjar dala mer och mer, efter detta och innan dess för hennes artikel om Fittstim i Sydsvenskan, där hon kallar feminismen för en sekt.
Tack för den här texten.