Bild: Pressbild

Våtmarker av Charlotte Roche har blivit film

2014-01-31 | Rebecka Bülow padlock

KULTUR

Kan inte en kvinna få vara sexuellt utlevande utan att det behöver härledas till barndomstrauman? Inte ofta i filmens värld och inte heller i Våtmarker, som visas på Göteborgs internationella filmfestival.
Charlotte Roches roman Våtmarker chockade det litterära Tyskland för några år sedan. Somliga såg den som ett feministiskt manifest andra som sunkig porr. Nu har David Wnendt filmatiserat och Rebecka Bülow har sett filmen.

”Så länge jag kan minnas har jag haft hemorrojder”

Det berättar Helen, en 18-årig tysk tjej som bor hemma i pappans stora villa. I fräckt rufsig blond frisyr och stereotypt ”ungdomliga” kläder glider hon fram längs gatan på en skateboard samtidigt som hon kliar sig i rumpan. I bakgrunden hörs studsig rockmusik.

Huvudpersonen Helen är befriande skamlös och ovanligt erotisk och kåt men regissören har ett alldeles för stort behov av att förklara varför.

Filmen Våtmarker är baserad på Charlotte Roches roman med samma namn från 2008. Den är översatt till ca 30 språk (den svenska översättningen kom år 2009) och har i Tyskland sålt knappt ett par miljoner exemplar. Boken fick stor uppmärksamhet för att den handlar om en ung kvinna som är besatt av sin vagina och har en oerhört liberal syn på sex, hygien och kroppsvätskor.

I tysk produktion och regi av David Wnendt syns Våtmarker på Sveriges biografer i vår. Det är redan från första scenen tydligt att detta är en film utan skamkänsla, vilket är ett av dess positiva drag. Helen onanerar med ingefära, byter använda tamponger med sin bästa vän Corinna, gräver djupt med fingret i näsborrarna och har för vana att gnida underlivet mot toalettsitsen innan hon sätter sig på den.

När Helen rakar sig runt anus råkar hon skära upp en flik av hemorrojderna. Blodet sprutar, såret infekteras och hon måste läggas in på sjukhus. På sjukhuset arbetar sköterskan Robin. Helen flirtar med honom, provocerande och hejdlöst, men relationen de inleder blir problematisk. I bakgrunden spökar trassel från uppväxten. Vi får följa med i Helens minnen av en frånvarande pappa en deprimerad mamma som är besatt av hygien.

Och där faller filmen. Måste en kvinnas starka sexlust förklaras med barndomsbekymmer? Helens passion för kletiga kroppsvätskor härleds till att hennes mor sa till henne när hon var liten att det var oerhört viktigt att ha rena trosor och att lägga papper på toalettsistsen, så att inga bakterier kom åt en. Varför behöver Helens normbrytande syn på hygien och nyfikenhet på sex reduceras till en uppväxtförankrad neuros?

Wnendt försöker blanda tragik och humor. Ett exempel är när Helen ena stunden tillfredsställer sig med en avokadokärna för att i nästa ögonblick allvarligt minnas att hon är steriliserad (eftersom hon inte vill att mammans och hennes egen deppighet ska nedärvas). Svängarna mellan olika stämningar är klumpigt utförd och resultatet blir att jag varken skrattar åt humorn eller grips av de sorgsna historierna.

Berättelsen om Helen som inte ursäktar sin kåthet behövs och innehåller dessutom mängder av underhållande anekdoter. Men karaktärerna tycks inte helt trovärdiga. Trots att jag får följa med på djupet in i Helens kroppsliga utrymmen och får reda på alldeles för mycket om hennes barndom så vet jag när filmen är slut fortfarande inte vem hon är.

Våtmarker når alltså inte upp till sin berättelses potential. Regissörens förklaringsbehov och de alltför platta personbeskrivningarna överskuggar vad som hade kunnat få bli en uppfriskande hyllning till vaginan och kroppens mysterier.