Kära feministiska rörelse

2014-01-28 | Tove Liljeholm padlock

OPINION

En rörelse som utmanar rådande strukturer möter hårt motstånd. Det blir vi som ställs till svars och avkrävs ansvar när det i själva verket är vi som pekar på orättvisorna och kräver ett jämställt samhälle. Egentligen borde det vara precis tvärt om. Det skriver Tove Liljeholm, vice ordförande Ung Vänster, inför sista delen i uppmärksammade Fittstim- Min kamp.

Tove Liljeholm är vice ordförande Ung Vänster.

På torsdag sänds den tredje och sista delen av Belinda Olssons serie Fittstim – min kamp. Serien har gjort anspråk på att visa upp och undersöka hur feminismen mår idag. Inte helt oväntat har programmet rört upp en hel del debatt. Kanske just för att hon i mångt och mycket missar målet – att visa på den stora och breda rörelse som feminismen utgör.

Jag vill egentligen inte prata om Belinda Olsson eller om hennes personliga uppgörelse med det förflutna. Inte heller om det underliga i att stalka Ulf Lundell i statlig TV. Jag vill prata om debatten och framför allt vill jag prata om oss – om vår styrka och vår gemensamma kamp. Om att vi trots alla skillnader står stadigt tillsammans, enade mot sexism och kvinnoförtryck.

Feminism och jämställdhet har alltid ifrågasatts av de som sitter på makten. En rörelse som utmanar rådande strukturer möter hårt motstånd. Det blir vi som ställs till svars och avkrävs ansvar när det i själva verket är vi som pekar på orättvisorna och kräver ett jämställt samhälle. Egentligen borde det vara precis tvärt om.

Ett sådant klimat ställer krav på att vi lyckas hålla balansen. Vi måste kunna diskutera, ifrågasätta och rannsaka oss själva, utan att för den sakens skull glömma bort vårt fokus. För hur oense vi än kan vara så är vi inte varandras fiender, utan allierade i kampen mot könsmaktsordningen. Vi måste kunna tänka längre och se ovan våra egna fel och brister.

Olsson längtar efter de stora frågorna, som kan ena många, både män och kvinnor. Och visst är det så, att om vi ska uppnå verklig förändring krävs det att vi är många. Men här uppstår det ett tankefel, för den ena feministiska frågan utesluter inte den andra. Kvinnorörelsen har länge kämpat för lika lön för likvärdigt arbete och kvinnors ekonomiska makt. Men också mot snäva könsroller och för rätten att få vara den man är. Det är precis det som är styrkan i feminismen, att vi ser strukturen, sambanden. Man kan demonstrera för högre lön till sjuksyrrorna samtidigt som man ogillar skönhetsideal och tycker att genuspedagogik är en bra idé. Det är olika delar av en och samma kamp, och står under inga omständigheter i motsättning till varandra, snarare tvärt om.

Jag är inte rädd för att varken debatten i stort eller ett program som Fittstim – min kamp splittrar oss. Den feministiska rörelsen består av människor som i över hundra år har kämpat tillsammans för kvinnors rättigheter. Vårt politiska projekt kretsar inte kring en enskild fråga. Vi vill krossa könsmaktsordningen och bygga ett jämställt samhälle tillsammans. Den kampen består av debatt och teoriutveckling som går hand i hand med det praktiska konkreta arbetet. Därmed inte sagt att en enskild fråga inte skulle kunna samla och stärka oss. Vi har en enorm kraft vi har när vi samlade ställer gemensamma krav. Kanske är den senaste tidens protester mot sexuellt våld och ett unket rättsväsende tecken på hur vi börjar formera oss.

Feminismen är olika. Den spretar och sticker ut med olika krav och olika strategier. Och så måste det få vara. En rörelse som inte förmår diskutera och utmana sig själv är en död rörelse. Tack och lov så är feminismen mer levande än någonsin.