Debatten om feminismen och dess syfte och utveckling går varm i Sverige just nu. Oavsett vad man anser om Belinda Ohlssons program ”Fittstim – min kamp” i SVT, har programmet väckt frågan om bristen på jämställdhet till liv ordentligt. Min slutsats är att feminismen behövs. Nu mer än någonsin.
Kommunal är Nordens största fackförbund med drygt 510 000 medlemmar, 406 000 kvinnor och 104 000 män. De flesta arbetar i vård och omsorg, ett tungt arbete med för låg lön, arbetstider dag, kväll och natt året runt, många timavlönade och massor av deltidsjobb. De har usla förhållanden och vi i Kommunal anstränger oss verkligen för att lyfta fram deras situation i ljuset och för att förändra den.
Vi tar kampen med männen om hur utrymmet för löneökningarna i den svenska ekonomin ska fördelas mellan olika sektorer. Vi förhandlar med arbetsgivare som inte låtsas se hur det är och menar att de som inte trivs med villkoren kan byta jobb när helst de vill. Vi jobbar systematiskt med opinionsbildning för att lyfta villkoren för dessa kvinnor. Och vi slåss dagligen för alla människors rätt att kunna försörja sig. Men vi känner oss rätt ensamma i det här arbetet…
Ett begrepp som länge diskuterats är barnfattigdom. Som om det vore barnen som var fattiga. Men fattiga barn kommer från att det är föräldrar som är fattiga. Vilka är då dessa? Många är ensamstående. Många är kvinnor. Och många är kvinnor som är medlemmar i Kommunal. Kvinnor som arbetar inom vård och omsorg. Som dagligen sliter för att få livspusslet att gå ihop, att få pengarna att räcka hela månaden och för att ge barnen de bästa villkoren att växa upp. Ändå ger politikerna inte dem de bästa villkoren att klara sin försörjning för dem själva och för sina barn.
Deltid och visstidsarbete är väldigt vanligt. Bland våra medlemmar jobbar nästan hälften deltid. Många är också visstidsanställda vilket betyder att de förväntas vara anträffbara ständigt för att kunna ringas in akut.. Och det gör att många av Kommunals medlemmar inte kan leva på sin lön.
Till det bör läggas att inom de yrken där våra medlemmar finns till stor del krävs personal hela dygnet om. Den som är eller blir sjuk behöver vård eller omsorg inte bara mellan 8-17. Men trots att vi som samhällsmedborgare kräver att vården och omsorgen ska fungera med personal på plats hela dygnet kan alla kommuner än idag inte erbjuda barnomsorg på kvällar, helger och nätter. De kvinnor som lever ensamma måste själva säkerställa att det finns möjlighet att jobba när barnen kan tas hand om. Fungerande välfärdstjänster alla tider på dygnet är avgörande för att ge goda villkor för kvinnor att arbeta heltid och samtidigt behöver arbetsgivarna betala skäliga löner så att kvinnor kan försörja sig själva.
Men äldreomsorgsminister Maria Larsson har accepterat att det ser ut så här. Det vi hört från henne och företrädare från Svenskt Näringsliv är att gillar inte de anställda kvinnorna i vård och omsorg sina arbetsvillkor och löner så kan de byta jobb.
Det är inte för inte som Kommunal i somras lanserade kampanjen Byt lön. Att vara man är bästa sättet att få bättre lön. Är det inte helt otroligt att vi år 2014 inte kan betala skäliga löner för de stora kvinnodominerade yrkesområdena. Att det fortfarande är högre värderat att spika upp en gipsvägg och färdigproducerad köksutrustning och att göra service på en bil än att fostra och undervisa våra barn eller att vårda svårt sjuka dementa gamlingar. Det är dags att på allvar utmana männen och det är genom att uppmärksamma om problemens kärna, lika lön och lika villkor för arbete, som vi på riktigt kan börja prata om jämställdhet för alla kvinnor.
Vi behöver bli fler i den här debatten. Jag efterlyser er medsystrar! Vi behöver bli fler som driver frågor som handlar om villkoren i vardagen för kvinnor som inte har råd att ta städhjälp eller ha en barnflicka utan som kämpar med näbbar och klor för att få vardagen att gå ihop.
3
Följ oss
Gå till sidtoppen
Så sant, så sant!
M. Långström
Du vet att vi i @Feministerna är med dig - alltid!
Bra rutet! Vi är många som står på din sida. Nu är jag pensionär men förstår ändå hur kvinnor har det. Jag har jobbat i kvinnojoursrörelsen och då förstod jag inpå bara skinnet hur det är. Gun H