Inga-Lisa Sangregorio, pragmatiskt 70-talsfeminist.
Vilse i fittstimmen
2014-01-21 | Inga-Lisa Sangregorio
2
OPINION
Redan på 70-talet passade feminister illa för en medielogik som kräver queen bees med "allt ljus på mig". Det skriver Inga-Lisa Sangregorio apropå Fittstim. Hon vill fortsätta att bryta ner hierarkierna och önskar större fokus på vad som förenar än vad som skiljer kvinnor åt.
Ni som tycker att ni redan läst och hört mer än tillräckligt om Fittstimsprogrammet har säkert rätt. Men här ändå ett inlägg från en pragmatisk sjuttiotalsfeminist som tror att kvinnor – kanske – skulle kunna samarbeta.
Visserligen saknar jag en riktig kvinnas viktigaste egenskap: jag är inte masochist. Men plikttrogen är jag, och trots att ämnet inte lockade mig mer än en partiledardebatt bänkade jag mig följaktligen framför teven för att avnjuta det första av Belinda Olssons program om feminismen. Eller snarare om "feminismen".
Det snällaste man kan säga är att upplägget är så tidstypiskt att man ibland undrar om det är en avsiktlig parodi på alla de program som låtsas handla om något ämne som ursäkt för att visa upp programledaren i olika situationer. Belinda som baby, Belinda i badet, Belinda på besök hos Gudrun Schyman.
Just intervjun ("intervjun") med Schyman blir särskilt bisarr. Det känns som att få audiens hos påven, anförtror oss Belinda, och beger sig med tv-teamet till det schymanska huset i Simrishamn. Vi får se Belinda utanför dörren, ska hon våga knacka på hos påven, jo hon knackar. Och si, påven själv öppnar. Och eftersom Belinda inte som överenskommet ringt innan hon och hennes team kom fram verkar påven en smula förvirrad och oförberedd. Kanske har hen rent av ett förkläde på sig?
Men Belinda är förberedd. Hon har med sig cupcakes, med vilka hon effektivt lyckas tysta till och med detta annars så verbala intervjuobjekt. Medan Belinda pratar, om sig själv förstås, kämpar Gudrun med sin kladdiga kaka. Någon enstaka replik från påven Gudrun tror jag kom med i programmet, men vad hon sa minns jag inte, bara hennes kamp med kakan. Varför Belinda och hennes team alls gjorde denna utflykt är obegripligt.
Vore jag hemfallen åt konspirationsteorier skulle jag ana en avsikt. Men jag tror inte att Belinda Olsson har några avsikter. Hon är trevlig att se på och lätt att tycka om, och faktiskt duktig som skådespelerska i denna road movie. Och även om en del av de barbröstade hen-aktivister hon träffar kämpar för minst sagt perifera mål förlöjligar hon dem aldrig utan tar dem på allvar.
Men det finns naturligtvis många kockar bakom ett program som detta. Och en del av de kockarna har säkert haft avsikter som gått utöver att ge folket ett par timmars oförarglig underhållning. Dock måste jag erkänna att när jag i systerlig välvilja försöker frikänna den rara Belinda från några av de mest pinsamma inslagen grips jag av tvivel. Jag känner henne ju inte alls. Kanske tycker hon faktiskt att det är en god idé att gång på gång låta en på alla sätt frånvarande Ulf Lundell dyka upp som gubben i lådan? Och att öva en monolog riktad till denne Lundell, med en obäddad säng i bakgrunden? Var det förresten inte Karolina Ramqvist som på sin tid fick det beryktade har-du-alldeles-kissat-på-dig-brevet?
Och kanske har Belinda Olsson faktiskt lyckats leva ett ganska långt liv i tron att "likhetsfeminism" innebär ett förnekande av alla skillnader mellan män och kvinnor, utom den där ni vet. Hon verkar bli alldeles skakad när Martin Ingvar förklarar att det finns skillnader i hjärnan mellan män som grupp och kvinnor som grupp men att skillnaderna mellan individer i varje grupp är större än skillnaderna mellan grupperna. Den skillnad han främst framhäver, nämligen att gossar - som grupp! - utvecklas långsammare än flickor skulle möjligen kunna leda till slutsatsen att pojkarna borde börja skolan senare eller gå två år i varje klass men knappast tas till intäkt för kvinnors fallenhet för att städa toaletter eller mäns för att leda företag eller regeringar. Ändå verkar Belinda personligen ta på sig skulden för alla överdrifter som hon tror kan skyllas på likhetsfeminismen.
Nå, hur är det, vad är svaret på SVT:s fråga "har feminismen spårat ur"? Nja, det tror jag väl inte, även om det ibland finns skäl att ställa samma fråga om feminismen som gossen ställde om fåglar, "kan en bofink se ut hur som helst?" Själv kan jag känna saknad efter sjuttiotalets mer pragmatiska kollektiva kvinnorörelse som envist vägrade att hålla sig med mediala stjärnor och i stället praktiserade roterande ansvar för olika uppgifter. Redan då passade vi illa för en medielogik som kräver queen bees med "allt ljus på mig". Vad då, har ni ingen ledare som kan uttala sig och som redan är känd från radio och tv?
I Belindas program blir det Ebba Witt-Brattström som får representera sjuttiotalsfeminismen, säkert för att hon numera är tillräckligt känd för att uppfylla dagens mediala krav. Jag har känt Ebba sedan hon som artonåring gick med i Grupp 8 och vet hur mycket anonymt och oglamoröst arbete hon utfört i kvinnorörelsen. Men gud vad det låter tråkigt; det var det ju inte alls! Om det är något jag saknar i dag är det de benådade ögonblick då idéer föddes som ingen av oss hade kunnat kläcka på egen hand.
En idé som vi inte kläckte men säkert skulle ha välkomnat om någon av oss hade kommit på den är ordet hen. Ändå har jag gång på gång sett det presenterat som en Viktig Nyhet att Ebba Witt-Brattström är motståndare till ordet hen. Den förklaring hon ger i intervjun är att det i finskan finns ett könsneutralt pronomen som motsvarar hen, och Finland är minsann inte mer jämställt än Sverige. I debatten efter programmet trasslar hon in sig i ett resonemang om att hen skulle ersätta hon nu när kvinnor äntligen börjat synas. Men skärp dig, Ebba, det finns väl ingen som tror att detta praktiska lilla ord skulle ändra världen? Själv började jag omedelbart använda det för att det helt enkelt är bättre än det otympliga "han eller hon". Däremot skulle jag aldrig skriva hen om Ebba eller Belinda eller Ulf Lundell. Mitt tips är att ordet kommer att segra inte av ideologiska utan av praktiska skäl.
Och feminismen då eller snarare feminismerna? När Feministiskt Perspektiv bad mig och andra att berätta vad vi hoppas på inför det nya året skrev jag "att kvinnor ska fokusera mer på det vi har gemensamt än på det som skiljer oss åt". Egentligen tror jag att Belinda Olsson som privatperson skulle hålla med mig om det.
Men det skulle definitivt inte passa in i medielogiken. I den debatt som följde på Belinda-programmet tog Ebba upp den inte helt oväsentliga frågan om de många kvinnor som är eller kommer att bli så kallade fattigpensionärer. Varpå programledaren, Kristina Hedberg, avfärdade hela frågan med ett "och det tror du att du kan värva Linn för". Linn, en mycket ung kvinna som deltog i debatten, ansågs alltså à priori ur stånd att engagera sig för någon annan än sin egen åldersgrupp.
Med den logiken förväntas jag, som är 77, inte hysa minsta förståelse för en femtonåring som ligger ensam och utlämnad åt en drös killar som står på kö för att förgripa sig på henne. En lesbisk kvinna har ingenting gemensamt med den som är heterosexuell och vice versa. Och varför skulle Ebba, som knappast riskerar att själv bli fattigpensionär, intressera sig för en så oglamorös grupp? Med den logiken kommer kvinnor alltid att, till patriarkatets förnöjelse, gräla om bagateller.
Jag kan ibland hålla med om att delar av den brokiga hop som kallar sig feminister har hamnat fel. Det gäller att skrika så högt för att höras i bruset. Då kan jag tänka att det var inte därför vi stod och drog stenciler i dragiga lokaler och ordnade möten och demonstrationer för rätten till dagis och abort (inte en motsättning!). För mig handlar feminism inte om fler kvinnliga direktörer (och helst jag). Den handlar inte om att få in lika många kvinnor som män på olika nivåer i hierarkierna utan om att bryta ner hierarkierna. Feminismens mål är frigörelse. För kvinnor men därmed också för män. Utan fria kvinnor finns inga fria män.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Heja, Inga-Lisa! hälsar Nina Lekander.
Tack Inga-Lisa. Lika rak och tydlig som i Kvinnobullen, och lika roligt att läsa.
Och visst är det så att så länge vi inte lär oss att samarbeta kommer inte mycket att hända. Den dag vi på allvar inser hur destruktiva hierarkierna är och sätter vår personliga agenda åt sidan för gemensamma mål kommer vi vara oövervinnerliga.