Hur ser ett hatbrott ut?

2014-01-17 | Shakira Hussein padlock

FEMINISM

Från drönarnas opersonliga våld till Woolwichmördarens blodiga händer – har gränserna mellan brott, terrorism och hämnd blivit utsuddade, skriver Shakira Hussein

Artikeln är ursprungligen publicerad i Matilda.com 19 december 2013

”Flodmynningen var spärrad av en svart molnbank, och den lugna vattenvägen ut mot världens yttersta ändar flöt dystert fram under en mulen himmel. Det såg ut som om den bara ledde in i hjärtat av ett oändligt mörker.”

Jag mindes den avslutande meningen i Joseph Conrads Heart of Darkness när jag passerade Themsen på väg att besöka släktingar i Woolwich, där en ung soldat blev mördad tidigare i år. Conrads roman öppnar med en scen just nedanför floden i Gravesend där en liten grupp sjömän utbyter berättelser medan de väntar på att tidvattnet vänder. Medan de väntar berättar romanens huvudperson en historia som förbinder Gravesend och Kongo, där han har varit kapten för en båt som färdades in i imperialismens mörka hjärta och elfenbenhandeln i Afrika.

Michael Adebolajo och Michael Adebowale, de unga män som för närvarande prövas rättsligt för mordet på den brittiske soldaten Leigh Rigby nära Woolwichbarackerna i London, kopplade på ett liknande sätt samman baracken och det mörka hjärtat i kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan. ”Den enda anledning till att vi har gjort detta är att muslimer dör varje dag. Den här brittiska soldaten var öga för öga, tand för tand”.

Ett nätverk av hämnd för hämnd, returslag för returslag, förbinder landskap tvärsöver globen. Medan krigföring med drönare avpersonifierar både offren och militärerna, vilket kan verka frestande för de som söker ”rättvisa” i form av hämnd att tilldela hela befolkningar kollektivt ansvar på grundval av ”deras” regeringar eller ”deras” religion – var attacken i Woolwich ämnad att göra våldet så personligt som möjligt.

Med Lee Rigbys blod droppande från sina händer annonserade en av mördarna sitt motiv, vilket förevigades på film av förbipasserandes mobiltelefoner: ”Jag ber om ursäkt för att kvinnor tvingades bevittna detta idag. Men i vårt land måste våra kvinnor bevittna detsamma.”

Mitt i den intensivaste fasen av krigen i Irak och Afghanistan såg jag de unga ADFA kadetterna jogga runt Canberrasjön. Det var sannolikt att några av dem skulle dras in i strider i vad de unga männen i London beskrev som ”vårt land”. Australienska trupper har nu kommit tillbaka hem i tid för jul, men vår del i det imperialistiska våldet fortsätter i form av drönarattacker.

Tidigare i år påpekade den gästande pakistanske juristen Shahzad Akbar kopplingen mellan underrättelser samlade i Pine Gap och dödliga drönarattacker av hans klienters familjer i Waziristan. ADFA-kadetter joggar fortfarande runt sjön, även om de har försvunnit från den synliga frontlinjen.

De som slaktade Leigh Rigby måste ha haft liknande tankar angående soldaterna i barackerna i Woolwich. Likväl tillskrev de inte endast soldaterna ansvar utan höll också de kvinnor som bevittnade blodbadet från en passerande buss, barnen i den närliggande skola som avspärrades efter dådet och i förlängningen alla de som misslyckats med att fälla sin regering. Som deras advokater underströk, var Rigby mördarnas enda dödliga måltavla, men som framgår av Abedelago’s ursäkt var även det lidande som vittnena utsattes för avsiktligt, om än beklagligt.

Muslimer får regelbundet höra att de kränkningar av deras medborgerliga fri- och rättigheter de utsätts för i Storbritannien, Förenta staterna och Australien är det pris de måste betala för misslyckandet att stoppa våldet som begås i namn av deras religion. Det spelar ingen roll att muslimer har bidragit med den information som avvärjt många planerade attacker sedan attackerna mot World Trade Center 2001.

Naturligtvis föregick detta slags rasistiska attacker 2001.

Mordet på Lee Rigby påminde mig om ett annat mord på gatorna i Södra London – det ökända mordet på en ung svart man, Stephen Lawrence, 1993 som begicks av vita rasister. Efter många års kamp av Lawrences familj och sympatisörer, erkänns numera hans död som ett hatbrott. Lee Rigbys fall får mig att reflektera över om det mordet också ska betraktas som en terrorismhandling. Visst hade mordet en terroriserande effekt på svarta och asiater som bodde i området, och det var uppenbart den politiska avsikten bakom mordet, som inspirerades av British Nationalist Party’s ideologi, som utgick ifrån partiets högkvarter nära Welling.

Borde vi inte betrakta rasistiska attacker mot australiensiska urinvånare, internationella studenter, muslimer eller människor som ser ut som muslimer, som terrorismhandlingar? Är de inte lika avskyvärda och politiskt drivna som vilken terrorismakt som helst? Ändå väcker ordet ”terrorism” en känsla som ”hatbrott” inte frammanar.

”Ett öga för ett öga” betraktas allmänt som en uppmaning till ändlös blodspillan, men var ursprungligen ett försök att begränsa hämnden till att motsvara den förlust som ursprungsbrottet gett upphov till. Naturligtvis är frågan om vem som slog först föremål för diskussion, med det råder inget tvivel om att Förenta staterna och dess allierade har tagit mycket mer än ett öga för ett öga. Som de modiga kvinnorna som konfronterade förövaren i London sade, om muslimer försöker hämnas blodbadet i länder med muslimsk majoritetsbefolkning kommer de – vi – att förlora, åtminstone räknat i antal döda.

I Yemen, Afghanistan, Pakistan och Somalia fortsätter drönare att öka antalet lik, med minimal risk för Amerika och dess allierade. Drönarattacker saluförs som riktade mot terrorister, med bara tillfälliga och högt beklagliga civila dödsoffer. Men när jag läser om pakistanska familjer som är alltför skräckslagna av drönarattackerna för att skicka sina barn till skolan och om förra veckans attack i Yemen där 17 bröllopsgäster dödades, påminns jag om Conrad’s elfenbenshandlare, Kurtz, som ristade dit orden ”Utrota varenda jävel ” i sin rapport från Kongo. Och därefter hans sista ord: ”Det ohyggliga, det ohyggliga”.