Som många andra närmade jag mig Belinda Olssons ”Fittstim” med misstänksamhet, en kritisk blick, och en splitterny ask värktabletter. Jag hade nämligen det (tveksamma) nöjet att se och recensera samtliga avsnitt av serien innan den kom ut – och jag kände en viss bävan. Precis som Gudrun Schyman påpekade i sin debattartikel i Feministiskt Perspektiv oroade jag mig över programmets frågeställning: ”Har feminismen spårat ur?” Vad betyder det, egentligen? I Aftonbladet menar Belinda Olsson att hon:
[ser] en risk med att den bild människor möter i medierna är en kvinnokamp som förvandlats till något slags feministisk ingenjörskonst. En vit livsstilsfeminism där vi kritiserar äktenskapet som mossigt, hyllar skilsmässan som en möjlighet att köpa loss huset och yoga mer…
Men är inte den bilden av feminismen i media ett tecken på att feminismen inte har gått långt nog? Att mainstreamfeminismen ses – och mycket riktigt kritiseras som – medelklassig, vit och exkluderande tyder ju på att vi inte har gjort tillräckligt, att feminismen inte har tagit i eller lämnat plats åt analyser som innefattar klass eller antirasism eller hbtq-frågor. Jag tänker, som jag ofta gör, på Lidija Praizovics artikel Lyxfeminismen har alltid struntat i min mamma, på hur mycket som måste göras för att feminismen ska öppnas upp.
Som sagt: jag kände en viss bävan kring den där problemformuleringen.
Andra röster, oväntade vinklar?
Men samtidigt. I sin debattartikel nyanserade Belinda Olsson programmets ingång tillräckligt mycket för att jag skulle bli nyfiken. Det finns mycket riktigt ett ”gap” mellan ”de med plattformar och de utan stark offentlig röst”, mellan feminister som syns i media och får bestämma samtalets riktning, och de som får söka sig till alternativa kontexter för att driva sin aktivism. Kanske skulle programmet lyfta några andra röster, några oväntade vinklar, och samtidigt (äntligen) himla lite med ögonen åt tanken på att feminismen 1. är homogen och 2. måste vara homogen för att överleva.
Jag kan nämligen också störa mig på hur mycket fokus vissa frågor får i jämförelse med andra. Jag kan också känna att det skaver när protester mot sexistiska reklambilder får tusen gånger mer uppmärksamhet än arbetslivsfrågor eller flyktingpolitik. Så kanske skulle ”Fittstim” ändå funka som en slags energikick, dra i olika feminismer, fråga sig vilka det är som får ta plats och varför.
Det var ju inte riktigt det som skedde.
Fokus hamnade snett
Jag tänker vara ärlig: programmet var inte en katastrof. Belinda Olsson är en bra guide genom olika rum och programmet är lite torsdagskvällmysigt. Men precis som många anade hamnade fokus helt snett. För varför ägnas ett helt avsnitt till att diskutera könsneutrala pronomen och folk som uppfostrar sina barn könsneutralt? Varför behandlas ämnet som om tittarna gemensamt har tagit en snedtripp in i ”hennarnas värld”, där knasig musik spelas när en mamma leker med sitt barn – för att ingen vet barnets kön än? Är det verkligen här konversationen borde hamna? För då har vi knappt kommit någonstans.
När Ebba-Witt Brattström sedan oemotsagt deklarerar att ”hen” är ett uttryck för ”kvinnoförakt”, att de som använder det vill ha ett ”enkönssamhälle”, då sträckte jag mig efter värktabletterna. För var i programmet finner man personer som faktiskt behöver ett sådant pronomen? Som exempelvis är genderqueer eller intergender? Svar: ingenstans! Och å ena sidan kan man ju säga att detta är en sann representation av vilka som får mest plats inom feminismen i dag – men å andra sidan kan man säga att det bidrar till och reproducerar ett osynliggörande av transidentiterer inom feminismen. För i språk och blick är detta program så cisnormativt att det drar slutsatsen att ”det blir kanske för spektakulärt när könsrollerna ska suddas ut”, att detta är ”för långt från människors riktiga problem”. Som att transpersoner inte är människor. Med riktiga problem. Som till stora delar orsakas av ett cissexistiskt och patriarkalt samhälle.
För på något vänster lyckas programmet ställa frågorna emot varandra: antingen ”hen” eller ett fokuserat arbete kring, säg, lika löner mellan män och kvinnor. Så när vi träffar en av de få rasifierade kvinnorna i serien, undersköterskan Mira Skundric, ställs hon i skarp kontrast mot personerna som lattjar runt på det könsneutrala dagiset. Såklart. För hennes historia handlar om klass. Det handlar om att alla inte har råd, tid, eller tillgång till den typen av feminism. Och jag önskar, innerligt och passionerat, att serien kunde säga det. Klass. Inte ”hen”. Inte könsneutrala dagis eller omklädningsrum. Klass. Men hen-diskussionen i programmet utgår inte från transkroppar, utan från lustiga dagismiljöer, så det är klart att det verkar skevt. Och det upplägget förvånar mig inte, för det är ju mer – say it with me – kontroversiellt.
Hur valdes frågeställningarna?
Jag kan känna en stilla undran: hur valde man frågeställningarna i det här programmet? Hur valde man personerna man ville intervjua? Drog man frågor och ämnen ur en stor kontrovershatt? Om Belinda Olsson ville lyfta personer utan plattformar – varför då inte fokusera på de rösterna, istället för att ägna ett helt avsnitt åt frågan ”hur mår männen?”, åt att intervjua Per Schlingmann och lattepappor (dessa vårt jämställda Sveriges ”juveler”)? För precis som Latife Fegan, Olssons svärmor och själv en feministisk aktivist, säger: det är vita medelklasskvinnor som får störst utrymme inom feminismen i dag. Och trots att programmet lyfter Bahareh Andersson, låter Nyamko Sabuni få utbrista: ”Ibland måste kvinnor som ser ut som vi kämpa mot kvinnor som ser ut som du”, orkar inte programmet stanna hos de kvinnorna. Det talar inte till eller med queera kvinnor, rasifierade kvinnor, transpersoner, kvinnor med funktionsnedsättningar, arbetarklasskvinnor.
Istället jagar det efter Ulf Lundell.
Och det kanske är här min ålder märks av, för jag har en stilla undran: Vem, säg mig vem, bryr sig om Ulf Lundells syn på feminismen? Vem bryr sig om Ulf Lundell, punkt? För den genomgående storyn i programmet är nämligen att Belinda Olsson försöker få tag i Ulf Lundell för en exklusiv intervju om feminismen. Medan denna tokroliga jakt pågick i rutan kunde jag inte hjälpa det – jag drömde. Drömde om den vinkel som gått förlorad. Ett program som undersökte de som inte alltid fick synas i de feministiska rummen och sammanhangen. För var är, säg, kvinnojourerna? Var är initiativtagarna till Hijabuppropet, förmodligen den största feministiska aktionen under 2013? Varför saknas de här rösterna och analyserna i ett program om modern feminism?
Vare sig Belinda Olsson vill det eller inte bidrar nämligen det här programmet till att de rösterna tystas, att de analyserna – exempelvis den antirasistiska feminismens kritik av Femen – kvävs. Och jag känner mig också kvävd. Kvävd av vitheten, cissexismen, homogeniteten, jakten på kontrovers framför innehåll. Feminismen bör synas i kanterna – men den förtjänar bättre än det här.
7
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack - instämmer helt!
Jag har förlorat ALL respekt för Belinda Olsson efter "Fittstim". Hon, Evin Rubar, Nyamko Sabuni och Sara Mohammad hamnar i samma papperskorg.
Tack för en upplyftande debattartikel, Judith Kiros! Den behövdes verkligen.
Håller också med - hade ej några högre förväntningar, men blev mer än väntat snopen och provocerad..
I Kiros artikel har undersköterskan Mira Skundric fått både yrke och efternamn utskrivet, något som flera andra har missat. Det är viktigt!
Hej! Tack för befriande läsning - satte ord på allt som stockade sig i min kropp medan jag omväxlande glodde med uppspärrade, förbluffade ögon och omväxlande sträckte mig efter skämskudden. Det enda jag inte riktigt håller med om i texten är att programmet INTE är en katastrof. Jag tänker vara full när jag tittar på de nästkommande avsnitten. För säkerhets skull.
Jag håller med dig Lovisa. Programmet är en katastrof. Efter att ha sett Olsson sitta i buskarna med kikare för att få syn på Lundell blev det verkligen för pinsamt. Vilken tur att det bara är ett avsnitt kvar. Puh!
Jag var mycket besviken på det första programmet, där Belinda nästan hånade genusförskolan och slösade mycket tid på att försöka våga sitta topless i en bassäng i en simhall. Kände mig lite mer positiv till det andra och blev faktiskt glatt överraskad av det tredje där kvinnor från andra generationer och etniciteter äntligen kom till tals. Men Ulf Lundell? Vem bryr sig om vad den aptråkiga gubben tycker?