Tänk dig att få samla alla dina polare i Globen. Uppklädda till tänderna, med god mat och dricka. En stor scen där man får stoja och skoja och där det inte gör så mycket om man råkar gå lite över gränsen.
I går sändes Svenska idrottsgalan, en gala som beskrivs som en av Sveriges största och mest prestigefulla galor. Varje år bänkar sig cirka två miljoner personer framför TV:n och ca 7000 gäster firar tillsammans i Ericsson Globe. Sponsorer och samarbetspartners är, bland andra, Riksidrottsförbundet, Svt och Sr.
Hur kommer det sig att ett sådant arrangemang kvalitetsmässigt håller samma standard som grundskolans roliga timme (förlåt alla barn?
Det är fler som reagerat på den pinsamma Zlatanimitationen, där komikern Johan Petersson på bruten svenska och med stor näsa drev med Zlatans stora ego. Imitationen symboliserar galans kärna bra.
Zlatan Ibrahimovic är en av Sveriges mest omskrivna idrottare och det finns många personliga egenskaper som hade passat för imitation. Men man valde de egenskaper som ofta återfinns hos de som inte har det så fett, eller de som gjort klassresor. De som tvingats stå upp för sig själva och de som saknat backup i form av medelklassens ombonade skyddsnät, den sidan valde man att skratta åt.
Ett annat framträdande inslag var parodin på Kalle Moraeus när han i trickfilm utövade olika idrotter. Humorn handlade om att enas i det knasiga i att en med Moraeus längd och (över)vikt skulle klara av att idrotta.
Riksidrottsförbundet skriver i sitt idéprogram Idrotten Vill:
”Allas rätt att vara med innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar. Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet.”
Det var inte riktigt det budskapet som förmedlades genom Zlatansatiren och Moraeusförlöjligandet. Långt ifrån faktiskt.
Något som drog in mycket skratt var filmen med den arga cyklisten. Ett Youtubeklipp som delats under året. Jag fick själv frågan om jag ville publicera det på cykla.se, där jag är redaktör, men avstod. SVT däremot valde att sända klippet. Filmen visar en man som inte klarar att cykla uppför en brant backe, fullständigt tappar kontrollen och får ett raseriutbrott. Vi som sysslar med idrott har nog alla varit i ungefär samma situation, men det är en märklig sak att exploatera en så extrem form av vrede i det offentliga rummet. ”Humorn” blir till på bekostnad av de tittare som själva har blivit offer för den här typen av okontrollerad vrede och manlig aggression. Idrottsgalan hade bjudit in killen från filmklippet och han fick frågan om han vanligtvis var lika arg. Vad hade hänt om han svarat att han är dömd för flera våldsbrott, hade det varit lika roligt då?
Något annat som också presenterades som väldigt roligt, enligt galan, var filmklippet med löparen Fredrik Uhrbom som klappade ihop under Finnkampen. Att han inte kunde stå på benen och ta sig i mål var kul. Någon annans misslyckande.
Ett av de inslag som drog in mest applåder var när Per Mårts, Tre Kronors förbundskapten, tackade sin fru för att hon står bakom honom även när han sällan är hemma. Missförstå mig inte nu. Jag har absolut ingenting emot Per Mårts och hans fru är säkert fantastisk. Men alltså: den kvinna som drog ner mest applåder var inte någon som hyllades för sina idrottsprestationer utan en kvinna som stöttade sin man.
Jag kan fortsätta i all oändlighet men måste nog dra gränsen här någonstans. Själv valde jag att lämna Globen innan galan var slut. Skämskudden räckte inte riktigt till och jag kände mig inte helt hemma på pressläktaren bland idel manliga fotografer.
Klart är att om idrottsrörelsen verkligen vill bredda sig och hälsa människor utanför maskulitets-, klass-, köns-, sexualitets-, vithets- och kroppsnormer välkomna, då väljer man fel väg. Att skämta om normavvikelse, till skillnad från att driva med normer, är riktigt osexigt.
Jag kan inte komma på något annat sammanhang i det offentliga rummet där denna nivå på humor skulle vara okej (jag har ännu inte nämnt programledarens Rickard Olssons kommentar ”duken ska ha sitt” - tydligen ett skämt värt att grävas upp ur grabbighetens minnesarkiv till detta tillfälle, som refererar till Frank Anderssons citat ”Kuken ska ha sitt”). Samtidigt känns det tyvärr inte förvånande att det är just idrottsrörelsen som väljer denna jargong.
Jag tror att Zlatan, Moraeus och Uhrbom tål att bli skrattade åt. Men jag undrar om de tittare som delar Zlatans brytning, Moraeus vikt och som känner igen sig i misslyckandet, känner sig välkomna. Är de redo att bli utskrattad av idrottsgloben?
Vad sägs om att låta personer som kan ta idrottsrörelsens utmaningar på allvar - en idrott för alla – leda idrottsgalan? Då slipper idrottssverige en gala som går i de enklaste fällorna att skratta åt de som avviker från den vita heterosexuella maskulinitetsnormen. Då kan skrattnerverna retas även hos oss i tv-publiken som inte roas av extrem manlig aggression. Då kan vi känna oss inkluderade i ett vi som är större än Rickard Olsson och hans gelikar.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Instämmer helt och fullt!