Irakiska Kurdistan går egen väg

2014-01-10 | Alexandra Sandels padlock

UTRIKES

Även om mycket kamp återstår för kvinnors rättigheter i irakiska Kurdistan har Huda Sarhang något som många unga i andra instabila huvudstäder i regionen saknar – framtidshopp. Alexandra Sandels rapporterar från Erbil, där den unga urbana generationen ser möjligheter att göra skillnad.

Universitetsstudenten Huda Sarhang älskar att resa. Det är bara ett problem. Hennes pass.

“Så du kommer från Irak,” brukar passkontrollanterna fråga vid ankomsten på utländska flygplatser när de ser hennes irakiska pass. Varje gång brottas Sarhang med samma återkommande känsla.

– Jag tänker, ska jag försöka förklara eller ska jag bara nicka, säga att jag är irakier, ta passet, och gå vidare? säger Sarhang och gestikulerar med händerna när vi ses på ett kafé i centrala Erbil. Det blir alltid det senare alternativet.

Sarhang som är i tjugoårsåldern och studerar statsvetenskap på ett engelskspråkigt universitet här, är långt ifrån ensam om att inte identifiera sig med nationaliteten i hennes pass. Få man frågar här i Erbil, huvudstaden i den kurdiska provinsen i norra Irak, säger att de identifierar sig själva som irakier.

Undrar man vad en person i Erbil och den södra irakiska staden Basra har gemensamt så rycker många på axlarna.

Unga kvinnor tar plats

Sarhang talar fort och ler brett. Hon beskriver sig som Kurdistani. Inte kurd för det skulle utesluta andra grupper och minoriteter som assyrier och turkmen (turkmani?) till exempel som bor i den kurdiska regionen, fortsätter hon betänksamt.

Sarhang växte upp i Erbil och är ett exempel på en person som tar för sig av de förändringar som är på gång. Hon är ordförande i studentkåren på sitt universitet och vill arbeta inom media efter examen. Eller kanske inom diplomatin. Unga kvinnor börjar synas allt mer i yrken och positioner som de inte hade tillgång till under den tid då krig och politiskt förtryck rådde, menar Sarhang.

Den kurdiska regionen i norra Irak har haft självstyre sedan efterdyningarna av Gulfkriget 1991. Irakiska Kurdistan fick flygförbudszon av FN och USA och den irakiska armén tappade kontrollen och tvingades lämna den kurdiska delen. I dag 22 år senare har området en egen regering, Kurdistan Regional Government, och en långtgående autonomi.

Växer åt eget håll

Sakta men säkert tycks en stat/national-stat? växa fram i kulisserna. Under de senaste två decennierna har kurderna i norra Irak arbetat flitigt med att bygga upp institutioner och utveckla självstyret.

Ekonomin och handeln blomstrar, mycket tack vare stora energitillgångar. De senaste årens oljefyndigheter har lockat många utländska företag och investerare till regionen. Massiva byggprojekt är under utveckling, det byggs nöjesparker, och mountain resorts. En ny oljeledning direkt från irakiska Kurdistan till Turkiet har upprört centralregeringen i Bagdad som är orolig över en allt längre gående autonomi här.

Men det tycks växa åt sitt eget håll här hur man än vrider och vänder på det. Det är inte mycket i den kurdiska provinsen som ger intrycket av att man befinner sig i Irak. Uppe vid det 6 000 år gamla citadellet i centrala Erbil vajar en enorm kurdisk flagga. Längs med vägarna bemannar soldater ur den egna armeen och säkerhetsstyrkor stenhårda säkerhetskontroller.

Engelska framför arabiska

Hittills har den kurdiska provinsen till stor del lyckats hålla sig undan våldsvågen som härjar i andra i andra delar av Irak. Men ett bombdåd i Erbil i höstas skakade regionen.

Den nya generationen, där Sarhang ingår, är ofta en bra barometer för hur utvecklingen går. Få personer under 30 som jag träffar talar arabiska. Istället är det engelska som gäller som andraspråk.

För universitetsstudenten Meiwan, 20, är engelska inkörsporten till jobben på alla stora företag som flyttar in i regionen på löpande band.

– Eftersom engelska spelar en sån stor roll i regionen nu så försöker alla lära sig engelska, hur de än kan, säger Meiwan, som pluggar internationella relationer på universitetet.

– Engelska är mycket viktigare än arabiska här.

Meiwan, för dagen iklädd grön t-shirt och mörkblåa jeans, växte upp i ett litet samhälle strax utanför Erbil. Han talar inte ett ord arabiska och liksom Huda ser han sig själv som Kurdistani.

Framtid hemma

En annan gemensam nämnare bland många unga här är att de har framtidshopp om Erbil och den kurdiska provinsen. Stan växer fort och svampaktigt och det finns jobb i regionen, menar man.

Både Sarhang och Meiwan till exempel ser sig själva arbeta i Erbil eftersom de tycker att det finns så mycket möjligheter här. Det står i bjärt kontrast till många unga i olika huvudstäder i Mellanöstern, eller i Sydeuropa, som vill flytta utomlands, antingen på grund av en dålig säkerhetssituation eller för att de inte finns jobb.

Och både Sarhang och Meiwan hoppas på ett självständigt Kurdistan i framtiden. Kurderna i regionen verkar ha ett momentum i kaoset som sveper över grannskapet. Regeringar i grannländer som historiskt sett varit fientliga mot kurder är upptagna med svåra konflikter på eget håll och har tappat kontrollen i Kurd-frågan. I inbördeskrigets Syrien till exempel där kurder länge var förtryckta under Assad regimen har en ledande kurdisk rebellgrupp sagt att den har för avsikt att bilda en regering i de kurdisk- dominerade nordöstra delarna av Syrien.

Mycket återstår

Men drömmen om en självständig stat har väcks till liv på nytt i en farlig region. Sen har kurderna i norra Irak också sina egna interna politiska svårigheter att överkomma. Man delar drömmen om en självständig stat men har olika uppfattningar om detaljer och hur den ska se ut. Sen finns frågan om Kirkuk, den närliggande oljerika staden, där befolkningen är splittrad över om staden ska tillhöra irakiska Kurdistan eller fortsätta tillhöra den irakiska regeringen.

Det kommer inte bli lätt. Men viktigast av allt, menar Meiwan, är att ha en positiv inställning till framtiden. Sarhang instämmer. Även om mycket kamp återstår för kvinnors rättigheter i stort så har hon något som många unga i andra instabila huvudstäder i regionen saknar – framtidshopp.

– På min pappas tid så var det diktatur här, man kunde inte njuta av livet. Men nu förändras Kurdistan på alla sätt- politiskt, ekonomiskt, och socialt. Det finns hopp, säger Meiwan.