Bild: Ingrid Engarås

Styrkan i en elvaårings kropp

2013-12-19 | Jennie K Larsson padlock

OPINION

Att övervinna sin rädsla och låta en fruktansvärd upplevelse bli till en övertygelse om vikten av att organisera sig och inte låta sig skrämmas. Om det berättar Jennie K Larsson, som var med sin son på demonstrationen mot rasism i Kärrtorp förra veckan och ska dit igen på söndag – trots allt.

”Kärrtorp känns som något helt annat ställe nu. Det kommer inte vara samma sak att åka dit igen.”

Nej, min son har rätt. Kärrtorp blir aldrig blir det samma igen. Den där lugna, lite tråkiga förorten dit mina barn åker för att spela teater eller för att hälsa på våra vänner som bor där har på ett par dagar blivit ett begrepp. En avgörande händelse. Kanske något som blir historiskt.

Om alla som svarat att de ska delta på den manifestationen Linje 17 arrangerar på söndag kommer över 13 000 personer att ta sig till Kärrtorp.

Förra veckan var vi ett par hundra som demonstrerade och det var till största delen lokalbefolkningen som trotsade vädret och gav sig ut på torget. På söndag kommer vi vara många tusen. Det ska komma partiledare till Kärrtorp denna gång också. Jonas Sjöstedt har osat. Stefan Löfven med. Även polisen har lovat att komma den här gången.

Men framför allt kommer en person som var med och manifesterade i söndags och som var en av dem som fick gömma sig i den lokala ICA-affären för att komma undan attacken från nazisterna. Ett av de barn som fick se sina föräldrar och andra vuxna fly för att inte få en flaska i huvudet. Som fick uppleva det hat som människor kan känna mot personer de aldrig träffat. Som för första gången på väldigt länge sov i sina föräldrars säng den natten. Det är min elvaåriga son.

Han har demonstrerat förr. Han är medveten om att vi lever i ett samhälle där människor trakasseras och förföljs för sin hudfärg. Att vi lever i ett land där människor bemöts olika beroende på vilken nyans vårt skinn har. Han vet att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen och han säger med skärpa i rösten att han hoppas de röstas ut nästa år.

Men han har som en vit person aldrig tidigare upplevt vad det innebär att möta det hat och det våld som rasism innebär. Förrän den där söndagen i Kärrtorp.

Vi har pratat mycket. Om hur han känner efter manifestationen. Om vad som hände. Sonen berättar om att det är första gången han egentligen varit med om något som är så farligt på riktigt. Han berättar att han inte förstod först vad som pågick, att han hörde smällare och människor som skrek och trodde någon blivit skjuten. Att de som arbetade på ICA var snälla och lät oss komma in där, att vi fick gömma oss. Att han inte vill tänka så mycket på vad som hände, han försöker glömma bort det. Vill inte komma ihåg.

Men han berättar ändå om sina vuxna vänner som skakade efteråt, om barn som grät otröstligt och om hur rädd han blev när någon skrek att nazisterna kom tillbaka, men att det tack och lov var falskt alarm. Om att det var bra att vi som var på manifestationen kunde jaga bort nazisterna när poliserna var för få.

”De var sex stycken mamma! Sex stycken! Hur skulle de kunna skyddat oss?!”

Min son berättar också om vad som hände sedan. När vi samlades igen på torget i Kärrtorp och talen fortsatte. Att alla kom tillbaka och vi skrek ”Inga rasister på våra gator” högt tillsammans.

Jag undrar vad han kände då?

”Att vi ska krossa rasismen! Nazisterna ska inte få finnas, vi måste stoppa dem. Vi är många fler än vad de är. Och det kändes skönt att vi var så många som var kvar. Sedan var det bra att vi gick och åt pizza allihop för jag frös och var hungrig.”

Jag såg honom stå där på torget i söndags tillsammans med våra vänner. Han stämde in i talkörerna med hög röst. Att han kanske för första gången på allvar förstod orden han sade, vad rasismen är kapabel till och vad det innebär när rasister befinner sig på gator och torg.

Jag frågar min son om han verkligen vill följa med till Kärrtorp igen. Att han kan stanna hemma om han tycker det känns obehagligt eller är rädd.

”Jo, jag är lite rädd men jag vill följa med. Det är jätteviktigt att vi visar att vi är många. Då blir de rädda för oss och vågar inte anfalla oss igen.”

På söndag samlas vi igen i Kärrtorp. Förhoppningsvis har det som hände där fungerat som en ögonöppnare. För vad den ökade rasismen innebär. För vilka utmaningar demokratin står inför – i vårt land och i många andra länder. För vad fascism innebär, vad dess anhängare är kapabla till och hur tätt länkat det är till den normalisering av rasism som länge pågått i media, i politiken, på arbetsmarknaden – ja i hela samhället.

Och jag tänker också på den styrka som ryms i en inte så stor elvaårig kropp. Modet att övervinna sin rädsla och att den fruktansvärda upplevelsen skapar en övertygelse om vikten av att organisera sig och inte låta sig skrämmas.

För min son blir aldrig Kärrtorp detsamma. Kanske försvann också lite av hans barnsliga oskuld i söndag. Men det föddes också en starkare övertygelse om att vi tillsammans måste göra något för att stoppa den utveckling som sker. Och att han trots vad han upplevde i Kärrtorp väljer att följa med på söndag är större än att vilket partiledare som helst letar sig ut längs linje 17.