Skärrade barn och alla som stod kvar

2013-12-15 | Ingeborg Gustavsson padlock

FEMINISM

Ingeborg Gustavsson var med sitt treåriga barn på demonstrationen i Kärrtorp när hon plötsligt hörde skrik och tvingades fly. Rasismen kommer allt närmare och hänger ihop med normaliseringen av rasismen som SD bäddar för, anser hon.

Förorten samlas. Allt från små barn till pensionärer. Sida vid sida. Tillsammans för att visa att nazism och rasism aldrig är välkommet varken här eller någon annanstans. Själv bor jag och min familj i Skarpnäck, två stationer i från Kärrtorp. Avståndet är litet och den ökade nazistpropagandan längst vår tunnelbanelinje har satt sig som en klump även i våra magar. Att gå på demonstrationen var för mig en självklarhet.

Det var en trött liten treåring som satte sig i vagnen, klockan började närma sig tolv och det skulle snart bli dags för henne att sova middag. När vi kom till Kärrtorp hade folk hunnit samlas. Såg oss omkring. Där stod grannar, bekanta, vänner, människor jag går förbi i affären, på gatan, sitter brevid på vägen hem, barn jag ser i lekparken. Det kändes vackert. Att så många hade kommit.

Jag skulle precis börja mingla runt bland de ansikten jag känner igen när jag hör skrik runt omkring mig. Vänder mig om och ser en grupp svartklädda komma mot oss. Med grönrök och bestämda steg närmar de sig. Någon skriker något i stil med “ Här kommer dom” någon annan “ Spring inte, stå kvar!”. Mot oss kastas det föremål, vad ser jag inte. Allt jag kan tänka är att jag måste ta mitt barn därifrån.

Försöker ta mig fram med barnvagnen men lyfter sedan upp min dotter och går rakt in i folkmassan, lämnar vagnen, lämnar väskan, vill bara bort. I mig går det som en våg av skräck och jag tar oss in på ICA. Min sambo har tagit vagnen och kommit efter oss och vi hamnar tillsammans med några andra som liksom vi sökt skydd. Från fönstret ser vi tumultet utanför. Min dotter gråter. Hennes gråt får mig att helt tappa fokus på vad som sker alldeles nära. Vet inte hur lång tid det går.

Lugna, trösta. Inte vara rädd. Några gråter, några är arga. Vi får gå ut bakvägen och när vi går runt huset ser vi att folk står kvar på torget. “Inga nazister på våra gator” ropas det och från skogen hörs det knallskott och sirener. Plötsligt finns där polisbilar som alldeles nyss lös med sin frånvaro. Vi tar tunnelbanan därifrån. Lämnar torget. Lämnar Kärrtorp. Så fortsätter dagen och vi går på barnkalas. Men i bakhuvudet rullar dagens händelseförlopp. Min dotter hoppar till vid höga ljud och hon känns skärrad, även fast hon inte förstod vad som hänt. Det glädjer mig när hon återigen släpper loss och leker med de andra barnen på kalaset.

När jag skriver det här ligger hon sover och redan har hon vaknat tre gånger. Jag undrar om hon drömmer. Jag undrar hur mycket hon förstod av det som hände idag. Jag önskar att hon kände värmen av folket som stod kvar på torget när vi kom ut från ICA. Jag önskar att hon kände bestämdheten i folks röster när de ropade “ Inga nazister på våra gator”. För även om vi liksom många andra blev rädda och ville ta våra barn till en säker plats. Så var det många som snabbt fattade mod, som stod kvar, som tillsammans drev bort nazisterna.

Det är så stort. När jag sitter här och ser tillbaka på dagen så är det vad som stannar kvar i mig. Alla som stod kvar. Som visade och inte bara sa att nazister inte är välkomna här eller någon annanstans. Men i mig stannar också alla rödspränga ögon, alla rädda ansikten, mitt skärrade barn. Det gör mig så arg. I mig stannar faktumet att i Sverige år 2013 attackerar nazister en demonstation mitt på ljusa dan, att barn behöver fly. Det gör mig så arg. Och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att detta inte är en isolerad händelse. Detta har hänt många gånger förut.

Nu hände det här och ju närmare saker kommer, desto svårare blir det att blunda för. Idag håller rasism och fascism på att normaliseras och SD har nu växt till Sveriges tredje största parti. Allt hänger ihop.