Mästerligt porträtt av ”besvärlig människa”

2013-12-06 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

”Kvällarna med Kerstin är en pjäs som ställer krav. I en värld som behöver så mycket kompromisslöshet det någonsin går att uppbringa kan den på så vis tjäna som inspiration på många plan för alla som dagligen kämpar med fördjupning och förändring i en förytligad tid.” Det skriver en entusiastisk Katarina Rosengren Falk som sett Ann Petréns gestaltning av Kerstin Thorvall som hade premiär i söndags.

FAKTA/Kvällarna med Kerstin

En föreställning baserad på texter av Åsa Mattsson ur boken Dagarna med Kerstin av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark (foto) och av texter av Kerstin Thorvall.

Manus: Ann Petrén, Åsa Lindholm, Misa Lommi och Carolina Frände

Regi: Carolina Frände

Dramaturg: Åsa Lindholm

Kapellmästare: Celso Paco

I rollerna:

Kerstin: Ann Petrén

Den yngre kvinnan: Misa Lommi

Musiker:

ManLuckerz MLC.Chikutu

Kahanga Dekula

Celso Paco

Deodato Siquir

Ett kvinnoliv. Ett kvinnoöde. Kvinnofällan. Många av de kvinnliga kulturkonsumenter som kommer att se den här pjäsen känner igen de klassiska formuleringarna. Kvinno-prefixet brukar användas bland annat för att beskriva berättelser om normbryterskor och andra utsatta kvinnor och är ett oftast implicit nedvärderande epitet. Frånvaron av den sortens omdömen i Kvällarna med Kerstin är befriande.

Så syftar inte heller pjäsen som spelas på Kulturhuset Stadsteatern till ett offergörande. Ändå handlar det inte heller om en ikonisering, om att ge postym upprättelse. Föreställningen stannar tvärtom kvar bland skamlöshet, smuts och kroppsvätskor. En mer mångfacetterad bild av en person med agens i sitt eget liv som samtidigt begränsas av sin överväldigande personlighet visas visserligen upp på scenen.

Somligt förklaras av de fyra pjäsförfattarna som sjukdomsvinst, annat som vanlig, fast ovanligt stark, envishet. Den gränslösa skamlösheten och patologiska självupptagenheten är ständigt närvarande och det hela utmynnar i ett mästerligt porträtt av ”besvärlig människa”. Ann Petréns gestaltning är så slående lik Kerstin Thorvall att den kvinnliga skamlöshetens Grand Old Lady tycks materialiseras inför publikens och de andra skådespelarnas blickar.

Föreställningen är på det sättet en storslagen one-woman-show, ett dramaturgiskt val som förstås är kongenialt för Thorvalls persona; den kvinna som representerade drama mer än kanske någon annan har nu blivit dramatik. Någon vars motto skulle ha kunnat vara att alla tabun ska raseras – och det omedelbart! – är förstås inte okomplicerad att gestalta. Genom Carolina Frändes smarta regi blir publiken indragen i Thorvalls patologiska självupptagenhet och gränslösa skamlöshet.

Till att börja med får vi vänta in divan, vilket får till och med de vana kulturpersoner som de flesta i publiken att börja skruva på sig. Det är fiffigt, om än lite förutsägbart. Det briljanta bandet som spelar så att det är svårt att sitta stilla agerar ut allas vår osäkerhet genom att konversera förvirrat och viskande med varandra. Är detta en del av föreställningen eller är Ann Petrén bara sen? Obehaget av att tvingas bli delaktig förstärks av att inte bara scenen utan även salongen är upplyst under första delen av föreställningen. Betraktaren av det livsöde som kan sammanfattas som raka motsatsen till vad en ”riktig kvinna” bör vara blir på så vis till mer än en Peeping Tom i skydd av mörkret. Det är ett skickligt dramaturgiskt knep. Ett av föreställningens många asgarv går genom rummet när vi dessutom blir adresserade från scenen av Petrén/Thorvall som de ”kulturtanter” många av oss är.

Att vi efter föreställningen samtalar om personen Kerstin Thorvall snarare än skildringen av henne bekräftar hur hon levandegörs, kanske nästan för nära. Samtidigt ligger det implicit i ämnet – monografier, biografier och andra projekt som på ett intensivt sätt vill skildra en person vars persona överträffar hens egen upplevelse av sin identitet och sitt liv måste givetvis innefatta även personens livslögner och omvärldens missuppfattningar. Känslan av huvudpersonens närvaro är därför även en av föreställningens intressantaste aspekter. Den patetiska lilla Thorvall som hade så starka regressionsfantasier att hon drömde om att bokstavligen bli barn på nytt har sin plats. Den grandiosa divan som samexisterar med det inre barnet skildras skoningslöst men i och med detta respektfullt.

Diagnoserna hänger i luften under dramats gång. Psykvårdens tillkortakommanden problematiseras i resonemang där Åsa Mattssons insiktsfulla röst tillfälligt genljuder tydligare i texten. En text och en rolltolkning som förmedlar en viktig bild av psykisk ohälsa och dess konsekvenser. Kanske bara den som har levt som nära anhörig till någon psyksjuk kan skildra just denna paradox, det ångestskapande i att hata själva sjukdomen och samtidigt älska den närstående, vars kropp och gester är bebodda av den destruktiva sjukdomen som också är en oskiljaktig del av den älskade, och därför måste inkluderas i personen och relationen.

Den nästan helkvinnliga produktionen om skulle kunna sägas handla om kvinnlighet. En studie i femininitet som sätter fokus på en person och en period då kvinnlig narcissism var så tabubelagt att det var omöjligt att tolka som något annat än abnormt, som sjukt. Att berättelsen projiceras på och via Petréns kropp och sedan fortplantas ut i betraktaren som hår som reser sig i nacken, som obehag som blir till spända anletsdrag och ömmande bakdelar, som befriande asgarv är kanske dess främsta styrka. Intellektuella, malande, monologer, inkluderande dramaturgiska grepp, en plågad kvinnas inre kaos, den obevekligt oroande komplikation som de rasifierade männen på scenen utgör blir till ett misch-masch som inte riktigt går att göra reda av på ett bra tag efter föreställningen.

”Kvällarna med Kerstin” är en pjäs som ställer krav. I en värld som behöver så mycket kompromisslöshet det någonsin går att uppbringa kan den på så vis tjäna som inspiration på många plan för alla som dagligen kämpar med fördjupning och förändring i en neoliberal, förytligad tid. Men föreställningen fungerar även för dem som kanske inte är så intresserade av psykiska funktionalitetsfrågor, kvinnokroppens förfall i relation till olika begärsstrukturer, komplicerade intersektionella analyser av en medelålders vit kvinnas Afrika-vurm och faibless för unga, ofta rasifierade, män. Även till de åskådare som orkar, kan eller vill koppla bort de analyserna erbjuder den grupp kvinnor som har skapat föreställningen en underhållande, skandalös och djupt humoristisk show där Ann Petréns prestation är nästan lika skamlöst, sensationellt och gränslöst grandiost som den diva hon porträtterar.

Förhoppningsvis får vi se flera samarbeten mellan Ann Petrén och de andra manusförfattarna Carolina Frände, Åsa Lindholm och Misa Lommi. Konst som törs ta ett groteskt, klimakteriesvettigt famntag om samtiden, som blickar bakåt med distanslös, självömkande paranoia och som just därför lovar en annan framtid behöver vår värld oändligt mycket mer av.