Journalisten Julia Eriksson har bevakat etableringen av strippklubbar i Åre och Kiruna.

Bild: Sebastian Garhammer

Vissna visioner

2013-11-29 | Julia Eriksson padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”På Island är strippklubbar förbjudna sedan 2010. Man kan fråga sig varför inte striptease har förbjudits i Sverige i och med att den typen av verksamhet liksom prostitution, som regleras genom sexköpslagen, vilar på samma diskrimineringsgrund.” Det skriver journalisten Julia Eriksson som tidigare bevakat nyetableringen av strippklubbar i norra Sverige.

I februari i år intervjuade jag sex stycken kommunpolitiker från Socialnämnden i Åre. De var i full gång med att ta ett beslut huruvida Dragan Bratic skulle få alkoholtillstånd för sin nyöppnade strippklubb på orten.

Som svar på hur de såg på ett eventuellet tillstånd ville endast en av politikerna se en gemensam diskussion om vilka företag som gynnar kommunen med hänsyn till kommunens anseende, invånare och framtid. En annan, som efter publiceringen av intervjun fick avgå, tyckte att det var okej med striptease och även helt okej med sexköp – för ibland kan det ju – hör och häpna – ”vara synd om männen”. De andra fyra politikerna sa att de inte kunde rå på verksamheten och vissa till och med rättfärdigade den eftersom den ligger inom lagens råmärken.

Dragan Bratic har huserat i många småbygder de senaste åren och har nu startat ännu en strippklubb, den här gången i Kiruna. Det här har fått invånarnas känslor att minst sagt svalla och verksamheten har än en gång skapat het diskussion i media. Men debatten om stripteaseverksamheters existerande hamnar hela tiden i en återvändsgränd. I ett moment 22. Anledningen: Att lagen inte räcker till för att stoppa klubbarna trots att de är moraliskt oförsvarbara.

Härom veckan läste jag Johan Håkanssons krönika i NSD Ska en kommun bekämpa lagliga verksamheter?. Han ifrågasätter att Kiruna kommun försöker sätta stopp för företag som är lagliga. Kommunalrådet har nämligen riktat stark kritik mot verksamheten och gått ut med att hon ska göra allt för att stoppa strippklubben. Håkansson skriver att han tycker att det är bra att många engagerat sig och att debatten förs, men att det finns ett problem, nämligen att Dragan Bratic bedriver en verksamhet som har godkänts av riksdag och regering. Därför undrar han om kommunens agerande är försvarbart. Han undrar också ifall protesterna istället borde riktas mot de som faktiskt legaliserar Bratics typ av verksamhet, det vill säga till riksdagens ledamöter i Stockholm.

Jag menar att kommunpolitikernas agerande för att visa var de står och att väcka opinion är försvarbart. Inte är det bara försvarbart utan inom all rimlighet. Det är ju deras förbannade plikt, varför har vi annars röstat in dem? Visst, Bratics företag är i dag lagligt och det kan finnas frågetecken om Kirunas politiker har klivit över sina befogenheter för att stoppa honom. Detta är i sådana fall en fråga som stripteaseägaren kan ta till domstol. Däremot borde det hos politiker och journalister, såsom Johan Håkansson, inte få ta stopp vid ”Lagen säger si och därför gör vi så”. Vi måste våga ifrågasätta de lagar och strukturer som finns. Var har annars visionerna tagit vägen?

På Island är strippklubbar förbjudna sedan 2010. Man kan fråga sig varför inte striptease har förbjudits i Sverige i och med att den typen av verksamhet liksom prostitution, som regleras genom sexköpslagen, vilar på samma diskrimineringsgrund: Att kvinnor systematiskt och strukturellt utnyttjas sexuellt.

Även om Sveriges riksdag inte har fattat något beslut i frågan så är det dags för kommunpolitiker och även journalister, som har mer makt än de verkar tro, att damma av sina visioner. Visioner som kan ge ringar på vattnet och få gehör ända bort till riksdagen. I Göteborg har man till exempel utifrån alkohollagen formulerat en policy som säger att man inte ska ge strippklubbar alkoholtillstånd. Där har Göteborgs stad i kommunfullmäktige beslutat riktlinjer kring alkoholtillstånd. Det är nämligen kommunens uppgift att formulera egna riktlinjer kring vad som beviljas vid tillståndsgivning. Likadant skulle andra kommuner också kunna göra.

Som politiker måste man tillåtas väcka frågor och kritisera – och på så vis kunna åtstadkomma förändring. Politiker på alla nivåer borde diskutera vilka företag som gör invånarna gott istället för ont, vilka människor som tjänar på verksamheten och vilka som utnyttjas – helt enkelt hur vi vill att vårt samhälle ska se ut.