Som om August Strindberg själv suttit i juryn

2013-11-29 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

”Grundkravet måste vara en betydligt större medvetenhet inom den svenska journalistkåren kring skillnaden mellan att ”tala med” och ”tala om” perspektiv och personer.” Det skriver Katarina Rosengren Falk efter att pristagarna till Stora Journalistpriset och Augustpriset nyligen tillkännagivits.

Årets bästa skönlitterära bok är utsedd och priset gick till Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, en berättelse om intensiv och passionerad heterokärlek som går snett skriven av Lena Andersson. Omdömena om Egenmäktigt förfarande är samstämmiga och positiva, det är en fantastisk roman. Om vit-, medelklass-, heterokärlek. En text som skildrar de två huvudpersonernas perspektiv så psykologiskt moget och litterärt skickligt att läsaren inte vet vem som är god eller ond i historien.

Den bästa fackboken är inte skriven varken av någon professor i humaniora eller forskare på villovägar. Nej, den handlar om en patriotisk äventyrare från 1800-talet som redan har ägnats mängder av forskning, dokumentärfilmer och till och med romaner. Expeditionen – min kärlekshistoria är en besatt persons maniska sökande efter svar om en manlig äventyrare. Som metafor för den förlorade svenska manligheten fungerar det, som fackbok möjligen som en psykologisk thriller.

Det är som om Strindberg själv hade suttit i juryn för Augustpriset i år. Prisutdelningar inom kultur och media brukar hånas för att vara branschernas självförhärligande firmafester och förtjänar egentligen ännu mindre seriös uppmärksamhet än vad de får. Men de två senaste tjusiga priser som har delats ut med bara några dagars mellanrum har, utöver det problematiska faktum att priset för bästa barn- och ungdomsbok nästan osynliggjorts, andra obehagliga konsekvenser.

Snövita landskap

De två pristagarlistorna är lika snövita som det landskap där Andrés luftballong havererade och kan båda sammanfattas med en parafras på Athena Farroukhzad, nominerad till Augustpriset för bästa skönlitterära verk: Vitsvit.

Stora Journalistpriset anno 2013 bekräftar den vithetshegemoni som svenska medier har anklagats för så effektivt att kritiska kommentarer blev så förutsägbara att de i princip kunde ha författats i förväg. Vem orkar fortsätta reproducera bilden av det politiskt korrekta perspektivet i detta läge? Och den som trots allt kritiserar den skeva representationen av perspektiv och personer inom den svensk litteratur och vår tredje statsmakt kan bli förvirrad. Hur gick det här till? Hur är det möjligt?

En gammal stereotyp om Sverige som var vanlig för några årtionden sedan är att svenskar är ekonomistiska. Vi har av månghundraårig tradition sysslat med reifikation i det här landet. Den cyniska människosynen som var en del av det svenska 1700-talet och framåt fick ett tillfälligt bakslag på några decennier under 1960- och 70-talen och kanske några år och decennier åt båda hållen ytterligare. Så när ekonomiska kriser svepte över västvärlden med den hårdföra, marknadsanpassade nyliberalismens Power Couple Ronald Reagan och Margaret Thatcher vid rodret, var analysen av det svenska samhället en annan. Då lyftes bilden av hur svensk politik och vetenskap under 1700-talet inte fick samma uttryck som i övriga Europa. De upplysningsidéer som på kontinenten formulerades som samhälls- och livsfilosofier och genererade idé- och paradigmskiften blev i svensk kontext till ett ekonomiskt nyttotänkande snarare än de filosofiska förändringar som var första steget mot en transformering av samhällena på kontinenten. Så reproducerades historien om Sverige i en tid när kapitalistkritiska perspektiv fortfarande värderades högt inom både vetenskap och media. Innan det marknadsekonomiska paradigmskiftet hade blivit norm.

Kapitalismens grundförutsättningar

Stora Journalistpriset för i år bekräftar bilden av att det ekonomiska perspektiv som länge var den dominerande diskursen inom den svenska samhälls- och människosynen aldrig egentligen var hotad. Krassa privat- och företagsekonomiska perspektiv och berättelser värderas återigen så högt att det tar ett tag att analysera vad som är den gemensamma nämnaren för årets pristagare, utöver vit hy, svenskklingande namn, troligt innehav av penis hos majoriteten och antagligen en medelklasstillvaro.

Bland annat prisas Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark för att i Uppdrag gransknings regi ha avslöjat en mörkläggningskultur inom Telia Sonera. Hur det är möjligt att ”avslöja” denna sorts kapitalistisk grundförutsättning som inte bara är en del av det allmänna medvetandet vid det här laget utan som har utforskats av bland andra den feministiska forskargruppen Fosfor i vetenskapliga studier av företagskultur sedan lång tid tillbaka vore intressant att veta. Att den vita, manliga ekonomiska eliten fortsätter att bete sig enligt ett homosocialt och korrupt mönster är givetvis inte irrelevant för svenska mediakonsumenter. Men att det värderas högre än ett avslöjande som (potentiellt) förändrar den svenska självbilden? Det är svårt att tolka det uteblivna priset till Niklas Orrenius för ”Skånepolisens hemliga register” som något annat än ett motstånd mot att berättelsen om Sverige ska förändras.

Årets berättare, Josefin Hökerberg, visar visserligen att rasifierade tiggare egentligen är som alla andra, som du och jag, i DN-reportagen som vill få svensken att tro att ”det kunde ha varit hen själv”. Problemet, utöver att svaret på den implicita frågeställningen är självklart ”nej, det kunde det inte” är kanske att den som i påkostade reportage i Sveriges största dagstidning behöver hjälp med att lista ut att den är privilegierad som är född i Sverige ändå aldrig skulle kunna begripa det. Hela idén liknar Alliansens vita, välvilliga välgörenhetspolitik och gör Stora Journalistpriset i år till den rika, vita välvillighetens pris.

Lisa Irenius belönas visserligen för att hon har utvecklat e-böcker på ett innovativt vis vilket är relevant i en tid då kulturjournalistikens status sjunker i en bransch som är starkt hotad som sådan. Men att en nyhetstidning på nätet som sedan 2011 går i bräschen för att utveckla inte bara den svenska digitala journalistiken inte platsar bland de tre nominerade, enligt juryn? För Feministiskt Perspektiv saknas inte de ekonomiska aspekter eller som juryn lyfter fram i sina motiveringar av andra nomineringar; att en nyhetstidning på nätet som med knappa resurser, föråldrade regelverk går i bräschen för att utveckla journalistikens metoder inte prioriteras är svårtolkat. Kanske känner juyrn för Stora Journalistpriset inte till Feministiskt Perspektiv. Allt annat verkar än mer orimligt.

Universalistiska upplysningsidéer

I en tid då kulturrelativismen och identitetspolitiken påstås ha segrat i de svenska medierna så till den grad att det numera är viktigare vem som säger någonting än vad personen formulerar går juryn för Stora Journalistpriset alltså i en rakt motsatt riktning. Årets pristagarlista ser ut som ett slags återupprättande av universalistiska upplysningsidéer: alla människor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter och objektiv kunskap om den andres position är inte bara möjlig utan blir bättre formulerad av en man.

Den vetenskapssyn som var en del av det moderna paradigmet som har kallats ”The View from Nowhere”, det vill säga den vetenskapligt vederlagda idén om att det inte skulle ha någon betydelse vilka röster som berättar vilka berättelser återupprättas.

Men, säger kanske vän av ”head count”, med två kvinnor bland alla de medelålders, ljushyade, manliga pristagarna, har ju juryn åtminstone ägnat sig åt lite ”jämställdhetstänk”? Jovisst, och resultatet blev samma soppa som inom genusvetenskapen brukar kallas för ”Add Women and Stir”.

Att nominera och välja pristagare är förstås inte lätt och de som har uppmärksammats förtjänar förstås beröm. Men om Stora Journalistpriset vill (fortsätta) vara en relevant värdering av vad som anses viktigt att beskriva i Sverige i dag är årets urval djupt problematiskt.

Att ”tala med” och ”tala om”

Vita, välvilliga, oftast manliga, personer som ger röst åt de mest utsatta (ofta kvinnor och rasifierade personer) behöver förstås inte tvångsmässigt problematiseras per definition. Men om marginaliserade berättelser, situationer och kontexter ständigt och enbart ska skildras av privilegierade personer förutsätter det ett tydligare genomslag av dessa berättelser i det faktiska resultatet. Att döma av prisutdelningen behövs det stora förändringar på dessa punkter. Grundkravet måste vara en betydligt större medvetenhet inom den svenska journalistkåren kring skillnaden mellan att ”tala med” och ”tala om” perspektiv och personer.

Det är möjligt att det skulle kunna räcka att vidareutbilda alla dessa vita män i de här frågorna så att de kan fortsätta att berätta om verkligheten för oss andra, men tillåt mig att tvivla. För att den skeva bild av Sverige som kommer fram, bland annat i Stora Journalistpriset, ska förändras krävs troligtvis större förändringar än så. Det behövs journalister som inte talar varken med eller om utan själva kan komplettera bilden av Sverige och världen utan att göra det ovanifrån.

bell hooks säger om feminismen att:

”There has been no other movement for social justice in our society that has been as self-critical as feminist movement. Feminist willingness to change direction when needed has been a major source of strength and vitality in feminist struggle.”

Möjligen är detta en alltför positiv bild av den västerländska feminismen. Men faktum är att många feminister åtminstone skriver under på denna kunskapsteoretiska utgångspunkt. Augustpriset och Stora Journalistpriset visar att alla inte kan säga detsamma.