Den breda panelen med representanter från polisens traffickinggrupp, frivilligrörelsen, forskarvärlden samt talespersoner från partierna visade på flera olika ingångar, erfarenheter, analyser och slutsatser.
Stundtals kändes könsmaktordningen som elefanten i rummet, och som det givna svaret på flera av frågorna. Stina Svensson från Feministiskt Initiativ försökte dra åt det strukturella hållet och påpekade vid flera tillfällen att ”kvinnor och barn tycks inte vara värda ett skit världen över”, och att mäns våld mot kvinnor är en pandemi. Men trots att även Jenny Rådman från Rosenlundsstödet och S-kvinnornas Claudia Pedrini var inne på liknande tankar och menade att grundproblemet handlar om hur vi ser på varandra som människor så kom ett samtal med den utgångspunkten inte riktigt ur startblocken.
Som så ofta när trafficking och prostitution diskuteras hamnade sexköpslagens vara eller icke vara i fokus. I samtalet som följde blev paneldeltagarnas olika ingångar till frågan tydliga. De var inte överens om huruvida sexköpslagen var rätt medel för att minska prostitution och trafficking men inte heller om den bidragit till svenska folkets ändrade attityder till densamma.
Sofia Jonsson från Göteborgs Universitet till och med varnade för att skicka den svenska sexköpslagen på export, med hänvisning till att den kanske fungerar här, där de flesta följer lagen, men att den skulle bli tandlös i vissa andra länder där polisen går till prostituerade och där attityden till prostitution i allmänhet är en helt annan. Att svenskarna ändrat sin inställning till sexköpslagen och blivit mer positiva till den sen den infördes menade Sofia Jonsson inte nödvändigtvis var tecken på att svenskarna tagit lagen till sig utan det kunde bero på attityder som fanns innan lagen kom till.
Mats Påhlsson från polisens traffickinggrupp erkände i och för sig att sexköpslagen nu är ett utmärkt arbetsverktyg men berättade samtidigt om hur de utomlands skrattar åt den, och oss svenskar. Den kvinnliga ryska politikern till exempel, som menade alla svenska män var bögar med hänvisning till den svenska sexköpslagen eller den franska journalisten som påstod att franska män var för virila för samma lag.
När samtalet gled över i vad som kan eller bör göras var de båda politikerna och Jenny Rådman från Rosenlundsstödet tydliga med att prostitution och trafficking grundar sig i hur vi ser på varandra som människor och att våra grundläggande värderingar måste ses över när det kommer till uppfostran hemma, men även i förskolan och skolan.
Stina Svensson poängterade också att prostitution handlar om makt och betonade vikten av att slå hål på de myter som hon menade fortfarande florerar. Hon nämnde bland andra myten om det fria valet och tanken på att sexköp är en överenskommelse mellan två jämbördiga vuxna.
Sofia Jonsson ville se ett skifte i forskningens utgångsläge. Istället för att fokusera på kvinnorna och deras bakgrund ville hon se en fokusering på männen, och organisationerna, som säljer kvinnor. Men även en utvidgad forskning på de länder som ett flertal av de prostituerade kommer ifrån, hur jobbar polisen där? Hur ser den organiserade brottsligheten ut i dessa länder, och vilket förtroende har allmänheten för polisen till exempel.
Från traffickinggruppens sida var det främst de låga straffsatserna och den höga bevisbördan i rätten, där förundersökningens resultat väger lätt, som Mats Påhlsson ville se ändrat. Men han tillade också att han tyckte det vart värt att fundera på att flera av de prostituerade kvinnor han mött sagt att om de fötts som män, men under samma omständigheter i övrigt, hade de varit hallickar nu istället för prostituerade.
Slutligen fanns en klart kluven inställning till kunskapens betydelse för det fortsatta arbetet. Stina Svensson lyfte flera gånger att prostitution och trafficking är en kunskapsfråga och att många politiker exempelvis befinner sig på en mycket låg kunskapsnivå, medan Sofia Jonsson från Göteborgs Universitet menade att vi har kunskap, det är något annat som fattas.
Claudia Pedrini från S-kvinnorna återkopplade till den tidigare diskussionen om människosyn och menade att strippklubbar kunde ses som en inkörsport till prostitution. Om det är ok för män att betala för att titta på kvinnor som klär av sig, hur långt kan steget vara till att betala för sex? Jenny Rådman från Rosenlundsstödet instämde i bristen på kunskap och menade att många hon träffade var förbluffande naiva i sin syn på prostitution, ”jag är chockad över att så många tror det är Julia Roberts vi pratar om”.
Moderatorn Elisabeth Dahlberg Lyckhage avslutade med att återigen lyfta betydelsen av attityder och värderingar, och synligare än så blev inte den övergripande könsmaktsanalysen under kvällens samtal.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
"Legalisera sexköp eller utöka lagen?" så lyder den tendentiösa titeln på en diskussionstråd på SR:s diskussionforum, Ring P1.
I ingressen läser vi:
"Jämställdshetsminister Maria Arnholm har gett Länsstyrelsen i Stockholm i uppdrag att kartlägga prostitutionen i Sverige. Sedan femton år är det förbjudet att köpa men inte att sälja sex. Vad tycker du? Ska vi legalisera sexköp eller utöka lagen?"
"Utöka lagen" betyder alltså inte här i diskussionstråden att skärpa den genom ett högre straffvärde vilket länge diskuterats med utgångspunkten ett högre straffvärde medför mera och effektivare reurser. Betydelsen är i stället att kriminalisera kvinnorna-säljarna, dvs de som man idag enligt lagen betraktar som ofrivilliga offer i en grym hantering och som sådana inte ska behöva straffas ytterligare.
En otrevlig förvanskning av "alternativen": "Brottsbelägga de säljande-utsatta eller - helt avskaffa lagen".
Gör man denna egendomliga, urspårade slutsats av debatterna kring en skärpning av lagen med avsikt?