25 november 2013, internationella dagen mot våld mot kvinnor. President Juan Manuel Santos röst hörs i radion och via tv-apparaterna: två kvinnor kommer att finnas med i regeringens delegation i samtalsbordet och diskutera fred med Farc på Havanna. Nigeria Rentería och Maria Paulina Riveros. Hela Colombia får lära sig deras namn.

Det var inte en överraskning. Tre dagar tidigare demonstrerade cirka en miljon kvinnor från hela landet på Bogotas gator till stöd för fredsprocessen och med krav på kvinnor vid samtalsbordet.

Fredssamtalen mellan regeringen och Farc öppnades i Oslo i oktober 2012. Fotot av installationen visar en lång rad män i kostymer (regeringen) och kavajer (Farc). Ingen kvinna i sikte bland huvudförhandlarna. Till Havanna kom dock 13 kvinnor av totalt 30 i Farc-delegationen och en av dem, Tanja Nimeijer, sitter med bland de sex huvudförhandlarna. Regeringens delegation bestod till i måndags av tio personer, varav två kvinnor och alla sex huvudförhandlare var män. Santos beslut innebar att han byter ut en av förhandlarna mot de två kvinnorna.

Det snart 50 år långa kriget i Colombia har drabbat kvinnorna speciellt hårt. Drygt 80 procent av internflyktingarna är kvinnor och barn och det sexuella våldet i konflikten har bara börjat bli uppmärksammat av myndigheterna, straffriheten ligger på 98 procent på det området.

Bilden av kvinnan som offer i konflikten är numera vida spridd tack vare de pacifistiska kvinnoorganisationerna och i viss mån nu också av myndigheterna. Bilden av kvinnan som fredsmäklare börjar mer och mer ta form efter påtryckningar från kvinnoorganisationerna. Bilden av kvinnan som gerillera, gerillasoldat, börjar problematiseras mer i och med gerillakvinnornas entré i debatten.

Gerilleran

– Jag brukar säga att mitt sociala engagemang började när mamma sade att jag måste äta upp maten därför att det fanns barn som inte hade något att äta. Jag tänkte: kan inte alla barn ha mat på bordet så att jag slipper äta upp min mat? [skratt] Och så blev jag en socialt medveten ung kvinna och den vägen ledde mig till gerillan, säger Norma Bermúdez, 50, när vi sitter vid matbordet i hennes hem i Cali.

Tolv år av sitt liv ägnade Norma Bermúdez åt den väpnade kampen i Colombias andra gerillagrupp ELN. Hon var 20 år när hon gick med efter att ha blivit utslängd från universitetet på grund av sin politiska aktivism som studentledare och blev tvungen att tvärt avbryta sina medicinstudier.

– Det var tidigt 80-tal och det politiska våldet var groteskt. Jag ansåg att det i Colombia inte fanns någon annan väg än den väpnade kampen om vi ville åstadkomma strukturella förändringar, säger Norma Bermúdez med allvarlig ton.

Genus i propagandan

– Jag blev gravid i gerillan och försökte gömma det. Men på grund av allt fysiskt jobb började jag blöda och var tvungen att berätta för kommendanten. Jag trodde att han skulle förstå mig eftersom hans tjej också var gravid. Det som står i reglerna att vi alla är lika, det är lögn. Mig tvingade de att göra abort men kommendantens barn fick födas. Det var då jag började tänka på att desertera, tills möjligheten en dag infann sig.

En kvinnlig röst följer bilderna av en ung tjej som visar den växande magen och drar militärkläderna över den. Hon befinner sig i djungeln och gräver ett håll i marken när hon viker sig av smärta. I nästa scen får man se kirurgiska redskap i manliga händer och höra skrik. Aborten. Denna reklamfilm ingår i en kampanj av försvarsministeriet för att få gerillasoldater att desertera. En mansröst avslutar reklamfilmen som sänds primetime: “Tänk på det. Det finns ett annat liv. Avmobiliseringen är vägen”.

Enligt experter och gerillans egna uppskattningar, utgör kvinnorna 35-40 procent av styrkorna i både Farc och ELN. Att staten använder propaganda i krigföringen är inte uppseendeväckande. Det intressanta här är användningen av den kvinnliga gerillasoldaten som en symbol för både gerillans hot mot den rådande ordningen och samtidigt bärande av ett budskap om hur den colombianska kvinnan borde vara. Gerilleran framstår som en ung tjej eller flicka som tvångsrekryteras, används som sexslav och tvingas abortera sina barn. På det sättet blir bilden av kvinnan i en huvudsakligen manlig kontext begriplig för det av katolsk moral starkt präglade colombianska samhället. Hon väljer inte själv att göra väpnat uppror, är en sexuell varelse i första hand och hennes roll i en armé måste då vara att tillfredsställa männen. Hon är olycklig när hon inte får bli mamma, kvinnans naturliga öde. Att aborterna skulle vara påtvingade passar också in i denna bild av en kvinna som inte fattar beslut själv och av den bekymrande ateismen som skulle prägla kommunismen.

Victoria Sandino, 48 år med 27 i gerillan, kommendant i Farc och medlem i fredsdelegationen, säger i en intervju till dagstidningen El Espectador att hon valde bort moderskapet: “Vad tjänar det till? När som helst kommer jag dödas och varför ska man då sätta ett barn till denna våldsamma värld?”.

Norma Bermúdez berättar:

– Vi var en urban milis där de flesta var kvinnor. Vår ledare hade tre barn. Hon sade till oss att vi måste lära oss att bli allt: studenter, yrkeskvinnor, mammor och gerilleras. Att det ena inte uteslöt det andra.

Behovet att koordinera aborter både för kvinnor i bergen och i den urbana milisen dök upp. ELN hade regler om att kvinnan själv skulle bestämma om hon ville göra abort, men det var totalförbjudet i landet. Normas avbrutna medicinstudier hade gett henne kontakter med läkare som tog emot ELN-kvinnorna på klinikerna och räkningen betalades av gerillan.

– Men läkarna sade att kvinnan var tvungen att först förorsaka sig själv en blödning så att man kunde komma igenom första filtret på kliniken. Jag hittade på ett sätt för att inte behöva skada oss själva: jag tog ut blod från pappan, som ofta var en annan gerillero, och använde det så att det skulle se ut som en blödning från kvinnan, säger hon och ler med ögonen. Kreativitet kännetecknar livet som gerillera.

Revolution först, genusfrågor sedan

Att vara kvinna i gerillan är inte samma sak som att vara man där. Norma Bermúdez påpekar att, förutom aborten, fick genusfrågor ofta ge vika för diskussionen om klasskampen. Den colombianska vänstern rör sig i en kulturell kontext av machismo; djupt rotade föreställningar om mäns överlägsenhet över kvinnor vilka naturaliseras i både diskursen och praktiken. Resongemanget går till så att feminismen egentligen är en distraktion från klasskampen, ett påhitt av nyliberalismen för att ställa arbetarklassens män och kvinnor emot varandra.

I oktober lanserade Farc-kvinnorna en egen hemsida, Mujerfariana.com med underrubriken: Farc har också ett kvinnoansikte. Här ska kvinnorna få uttrycka sig själva, ett välkommet inslag när mikrofonerna har riktats mot männen i kriget. Som första gäst bjöds dock Farcs högste ledare in; Timoleón Jimenez, som i sin hälsning skrev: “Det handlar inte om ett till sådant genusperspektiv som försöker ställa kvinnor mot män och sudda ut klasskillnaderna, som ligger till grund för alla svårigheter och tragedier för folk och nationer” och påminner om kvinnliga “förtryckare” som Margareth Thatcher och Condolezza Rice.

Farc-kvinnorna påpekar att kriget utkämpas för ett verkligt demokratiskt samhälle och att den kampen också är kvinnornas, vilket är ett direkt svar på de pacifistiska feministernas analys att kriget inte är kvinnornas, utan männens. På hemsidan träder berättelser fram om hur livet i gerillan tvingar alla, både män och kvinnor, att utföra samma uppgifter: laga mat, servera, vakta men också kriga, skjuta. “Vi styr och deltar i militära operationer tillsammans med männen” skriver Yira Castro, också med i fredsdelegationen. För Farc-kvinnorna innebär krigets speciella tillstånd ett nytt sätt att vara kvinna på, ett frö till den framtida jämställdheten: “Vårt arbete som gerilleras bär frukten av en ny modell [av jämställdhet] som måste känneteckna det nya samhället”, hävdar Bibiana Hernández, kommendant i Farc.

Även om uppgifterna i kriget fördelas lika händer inte samma sak med ledarskapet. Farcs ledning, El Secretariado, består av sex män; aldrig har det suttit en kvinna där. Däremot sägs det finnas kvinnor i Estado Mayor Central, en grupp på 25 människor som väljer ut ledningen. I ELN:s ledning, Comando Central, sitter fem män.

– För oss kvinnor var det svårt att klättra uppåt i hierarkin. Julia, som hade tränats i Vietnam på 80-talet, var en vältränad gerillera, militärt och politiskt. Hon kom att bli kommendant men vi lyckades aldrig få in henne i den nationella ledningen” berättar Norma Bermúdez. För att ta sig till toppen måste gerillasoldaten vara bra både på det militära och det politiska planet. För kvinnor är det svårt att bli bedömda som tillräckligt bra militärt, en bedömning som görs av män och som kan visa på inrotade fördomar.

Eftersom genusanalysen ligger under klassanalysen leder det till att bristen på kvinnor i den högsta ledningen inte bedöms som ett problem och saken diskuteras inte på hemsidan. Kampen förs “sida vid sida” med männen men ändå under den manliga ledningen. Revolutionen först. Genusfrågorna sedan.

Stadens pacifister

I 24 fredsprocesser världen över från 1992 har bara 2,5 procent av de som tecknat fredsavtal, 3,2 procent av medlarna, 5,5 procent av vittnena och 7,6 procent av förhandlarna varit kvinnor. I Colombia är alltså historien om kvinnornas låga deltagande i fredsprocesser på väg att upprepas. Det jobbar kvinnoorganisationerna starkt för att undvika och demonstrationen i fredags var den största kvinnodemonstrationen hittills.

Genusfrågor handlar dock inte enbart om procentsatser. Kvinnoorganisationerna diskuterar hur de ser på kriget och på ett samhälle i fred och använder sig ofta av en diskurs som placerar kvinnor som offer för kriget. Kriget är inte kvinnornas utan det förs av män. Kvinnor skulle i den här berättelsen vara bättre lämpade för att mäkla fred eftersom de är mer benägna att föra dialog.

Norma Bermúdez gick från gerillera till att att bli pacifistisk feminist. Hon uteslöts från ELN när hon tillsammans med andra ville lämna in vapnen 1993. Jag frågar henne: är inte feministerna som predikar pacifismen också essentialister?

– Jag är för den strategiska essentialismen, svarar hon och skrattar.

– Vi tror att det är lättare att jobba för en förbättring av kvinnans ställning i fredstider. Kriget förstärker mannens position genom symboler som fysisk styrka, hierarkier, militarism.

Norma var en av de cirka en miljon kvinnor som demonstrerade på Bogotas gator förra fredagen. I dag leder hon den Politiska skolan för fredliga kvinnor. Hon tycker att kvinnor måste utbildas politiskt för att höras i debatten. Det är hennes bidrag till freden.

Norma Bermúdez.