Bild: Wikimedia Commons

Feministiskt språk som motstånd

2013-11-29 | Karin Jacobson padlock

KULTUR

Vad är ett feministiskt språk? Frågan ställdes under ett av helgens många seminarier på ABF:s Socialistiska Forum i Stockholm. En intressant diskussion, som bara hann skrapa på ytan av ett angeläget ämne, tycker Feministiskt Perspektivs Karin Jacobson.

Jag minns när jag lärde mig vad professorn i retorik och ikonen inom modern genusteori, Judith Butler, menade med sitt begrepp performativitet. Hur jag gick från föreläsningssalen och kände hur jag i varje sekund skapade mitt sociala kön genom upprepandet av inlärda handlingar. Perspektiven som öppnade sig framför mig var hisnande. Om biologiskt kön inte finns, om det skapas enbart genom upprepandet av inlärda handlingar, hur fri var jag inte då? Tanken svindlade.

Att lära sig nya ord är att utveckla sitt tänkande. Vi tänker och talar med ord, vilket innebär att språket är makt. Årets tema på ABF:s diskussionsdag Socialistiskt Forum var just språk, med en mängd intressanta seminarietitlar, som exempelvis Det feministiska språket. För lika väl som alla andra delar av vår svenska kultur är förstås språket färgat av patriarkala tankesätt och inpregnerat i patriarkala värderingar.

Ett av de bästa inläggen i denna ständigt pågående diskussion är kanske fortfarande Gerd Brantenbergs geniala 70-talsroman Egalias döttrar, som, genom att vara skriven på ett matriarkalt språk där det opersonliga pronomenet man byts ut mot kvinna, människa heter kvinniska och så vidare, osvikligt synliggör vårt eget språks manliga norm. På senare år har samma diskussion bland annat handlat om hen och det opersonliga pronomenet en.

Utmanar makten

Seminariet "Det feministiska språket" kom dock att handla om mer än bara dessa frågeställningar. Moderatorerna, scenkonstproducenterna Sara Bergsmark och Sofia Wärngård Lang, hade bjudit in föreläsaren Hanna Wildow, skådespelaren Ellen Nyman och journalisten och författaren Rebecka Bohlin till ett panelsamtal. Alla hade olika ingångar till ämnet, men var överens om att språk är ett maktmedel.

– Det feministiska språket handlar om att motsätta sig statiska situationer. Det är ett verktyg för att utmana makten och invanda föreställningar, sade Wildow.

– Varje gång man använder lite mer komplicerade ord som till exempel genusordning, måste de förklaras. Om och om igen, sade Rebecka Bohlin och fick medhåll av Ellen Nyman, som talade om ett inkluderande eller exkluderande språkbruk inom feminismen.

– Jag vill ha en feminism med ett språk som många förstår, inte minst inom det akademiska området, sade hon.

Språk, rum och handling

Som exempel på hur lätt det är att gömma sig bakom svåra ord berättade Hanna Wildow sedan om hur hon, efter ett tips från en nära vän och rättfram kritiker, istället för att använda ett svårt begrepp i sina texter numera först försöker förklara det med fler, men enklare ord. Hennes erfarenhet var att det många gånger gjort beskrivningen mer precis.

Ellen Nyman menade å sin sida att språk visserligen är en motståndshandling, men att det i sig inte är större än vad den talande personen visar i handling. Som exempel tog hon den omedvetna, verbala rasism hon utsatts för av människor som sedan i handling stött henne.

Nyman tog sedan också tillfället i akt att påpeka hur vitt seminarierummet var, det vill säga att alla utom hon såg ut att ha ett nordiskt ursprung. Ett inlägg som också blev ett konkret exempel på den rumsliga tillgången till makt som alla paneldeltagare berört innan.