Bild: CC/Maxwell GS

Duktiga flickor den givna produkten av kapitalism

2013-11-29 | Frida Jansson padlock 5

KRÖNIKA/EKONOMI

"Vi är de ultimata individerna för att vi är vår egen lyckas smed. Vi har egentligen inget val. Omvärlden tittar på oss och förväntar av oss att fortsätta balansera. Vi blir experter på att tolka vår omgivning. Omsorgsfullt existerar vi på andras villkor." skriver Frida Jansson om ett system som livnär sig på flickors självförakt.

Duktiga fickor är en struktur som det kvinnliga kollektivet med tålamod har slagit upp mitt i den patriarkala kapitalismen. Ständigt på tå, disciplinerade att vara duktiga, noggranna, självmedvetna och självständiga. I närheten av den strukturen är det som om patriarkatet inte ens existerade. Detta älskvärda försök att bli jämlik. Den lydiga, duktiga flickan, instruerad att om hon gör alla rätt så blir hon lämnad i fred. Eller snarare, om hon gör alla rätt slipper hon att bli förtryckt.

Den duktiga flickan är dock blott en reaktion på vår samtid, knappt att hon existerar på riktigt. Hur många av oss har inte suttit med en kurator som har försökt att förklara för oss att vi existerar utanför vår duktighet? Och vi värjer oss. Skrattar ihåligt. Hur skulle det gå till? Vi blir vår duktighet, vi känner inte till oss själva utanför vår duktighet. Vårt värde kommer till genom vår kapacitet att handla, göra rätt, att tolka, prestera. Resultat- och lösningsorienterade. Vi blir beskrivningen på en utlyst tjänst. Vi är så mycket en reaktion på vår ytliga samtid att vår insida blir eftersatt.

Lika sjuka som systemet

De duktiga flickorna har gjort alla rätt i ett patriarkalt system. De har försiktigt och tålmodigt balanserat på denna uppslagna struktur. I en omvärld som objektifierar deras kroppar, ständigt misstänkliggör deras värde – så fortsätter de duktiga flickorna att balansera. Vi är en reaktion på den patriarkala kapitalismen. Vi är i högsta grad en struktur och samtidigt i oss själva så är vi de ultimata individerna. Vi är föremål för den ständiga rättegång som pågår i våra egna huvuden där vi döms skyldiga när vi inte uppnår våra högt uppsatta mål. Vi är de ultimata individerna för att vi är vår egen lyckas smed. Vi har egentligen inget val. Omvärlden tittar på oss och förväntar av oss att fortsätta balansera. Vi blir experter på att tolka vår omgivning. Omsorgsfullt existerar vi på andras villkor.

Någonstans på vägen identifierar vi hur männen i vår omgivning bara får existera. Det verkar som om de har ett värde i sig? Detta medan vi själva går från uppgift till uppgift i jakt på den sista uppgiften. Vi letar efter ett erkännande som aldrig kommer. Eller snarare, det kommer då och då men det smakar aldrig. Nej, det smakar aldrig. Och det smakar aldrig för att vi – de duktiga flickorna – är abnormiteter. Vi är reaktioner, vi är produkter av den patriarkala kapitalismen. Vi är i det enklaste en älskvärd motståndsstrategi inom ett patriarkalt system. Men det väntar ingen frigörelse för oss inom systemet. Det kommer aldrig smaka. För att vi är lika sjuka som systemet.

Ett sakta blödande sår

De duktiga flickornas bränsle är självförakt. Det förakt som vi känner för vår kravfyllda omvärld projicerar vi på vår egna kroppar. Vi kan aldrig uppnå normen (för att den är retuscherad) och det gör oss ursinniga. Det föder oss med ett förakt som ibland dödar oss. För den duktiga flickan är inte ätstörningen en stor grej, det är bara ett av många göranden i vardagen.

Den duktiga flickan är ett sakta blödande sår. Studier visar att hennes kropp ger vika. Tillslut faller världen sönder, på insidan. Men på utsidan är den duktiga flickan behärskad. Obehärskning är den duktiga flickans antites. Således är den tålmodiga, självutplånande behärskning – som hon övat på hela livet – kärnan i hennes skapelse. Vi är skapade att behärska den orimliga, hysteriska, plågsamma och smärtsamma patriarkala kapitalismen.

Duktiga flicka. Sätt dig ner på en stol, förlåt dig för allt du hatar dig själv för och organisera dig mot det system som livnär sig på ditt självförakt.