Helene Bergman, författare och journalist.

Är detta en feminist?

2013-11-29 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KULTUR

En bitvis intressant tidsskildring, anser Inga-Lisa Sangregorio om Helene Bergmans memoarbok Med svärtad ögonskugga, men finner få försonande drag och har svårt att förstå varför den kallas feministisk.

Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar

Helene Bergman

Beijbom Books

En gång skrev jag en krönika som hette ”Feminismen och bofinken”. Titeln syftade på historien om pappan som på sonens frågor om olika fåglar alltid svarade att det var en bofink, varpå sonen en dag utbrast: Kan en bofink se ut hur som helst?

Kan en feminist se ut hur som helst?

Krönikan kom till under den period då de mest osannolika personer, som Göran Persson, plötsligt kom ut som feminister. Nu har jag läst Helene Bergmans Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar och får lust att på nytt ställa samma fråga. Kan en feminist se ut hur som helst?

Scener ur ett kvinnoliv

Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta försonande drag i boken. Det är värdefullt att en kvinna ur fyrtiotalistgenerationen, den generation som inte bara anklagas för att vara för många (Pär Nuders ”köttberget”) utan också påstås ha fått allt serverat på en bricka, berättar om hur det verkligen var. ”När min dotter föddes, 1972, fanns inte fri abort, endast mamman fick vara hemma sex månader för att sköta bebisen, och att få en dagisplats var att vinna på lotteri.”

Interiörerna från den tidens yrkesliv – hon är journalist – har hög igenkänningsfaktor och stark tidsprägel. Och över alltsammans ligger ett evigt rökmoln, både på redaktionerna och i privatlivet. Det hade jag nästan lyckats förtränga, trots att det viktigaste skälet till att jag själv aldrig ens försökte få anställning på en tidning var att jag inte tål rök.

Nå, det verkar inte vara Helene Bergmans problem. Vad som egentligen varit hennes problem framgår inte riktigt; snarast verkar hon ha haft tur och gång på gång fått hjälp med sådant som de flesta får kämpa sig fram till på egen hand.

När jag är barmhärtig tycker jag att hon ger en konstlös och bitvis intressant tidsskildring. Men så hamnar jag i något av de alltför många och långrandiga avsnitten om hennes olika män och känner att ingenting intresserar mig mindre än pekoralistiska skildringar av någons avlagda älskare. Beskrivningen av mötet med Fredrik slår alla rekord i det avseendet; det är nästan omöjligt att inse att det inte är satir utan skrivet på fullt allvar. För att inte tala om skildringen av den dramatiske krigsfotograf som ”doftade av Chanel Egoiste” och ropade ”I am coming” när han kom.

Mitt förhållande till den här boken och dess för mig tidigare okända författare kompliceras av att jag håller med henne om mycket. Jag kan liksom hon sakna den mer pragmatiska och kämpaglada sjuttiotalsfeminismen. Jämför till exempel den ursprungliga versionen av ”Jösses flickor” med den deprimerande uppföljaren! Jag håller med henne om att Assangeaffären skötts enormt klantigt. Assange är visserligen av allt att döma en skit, men någon våldtäkt handlade det knappast om. Och jag tycker hon har rätt när hon pekar ut acceptansen för hederskulturen och många kvinnors osannolikt låga pensioner som två viktiga men försummade kvinnofrågor.

Pappas flicka

Men vari hennes feminism skulle bestå lyckas jag inte begripa. Redan från början (första kapitlet heter ”Den gode mannen”) är hon ”pappas flicka” och förblir det genom hela livet. Modern däremot framstår som svag och konturlös och som någon som antagligen aldrig upplevt en orgasm. Flickläroverket är ”en sluten kvinnovärld” präglad av ”det kollektiva kvinnliga förtryck” som hon säger sig ofta ha utsatts för. Det är genomgående män som hjälper fram henne, och hon är ganska skoningslös i sin sågning av andra kvinnor, från Radio Ellens Isa Edholm till Gudrun Schyman och Maria Sveland. På 150 sidor säger hon inte många vänliga ord om någon kvinna, förutom på de allra sista sidorna om sina döttrar och några anonyma väninnor.

Ett viktigt undantag är Farida från Bangladesh, som hon träffar under en internationell konferens. Genom henne får hon kännedom om ett av allt att döma inte bara oetiskt utan möjligen även olagligt svenskstött projekt som gick ut på att testa ett koleravaccin på kvinnor och barn i Gangesdeltat. Ett scoop och framför allt en viktig nyhet värd att spridas i just Sverige kunde man tycka. I beskrivningen av hur hennes program fälldes av Radionämnden och hur även arbetskamraterna på Radio Ellen svek får boken plötsligt liv. Med all rätt är hon lika arg i dag som då.

Jag menar verkligen inte att en feminist måste älska alla kvinnor – säger du kvinna osäkrar jag min revolver – men ”en feministisk memoar” borde rimligen innehålla något om det kollektiva arbete som varit och är förutsättningen för verkliga förändringar. Kvinnorörelsen var och är (väl?) en rörelse, inte en samling queen bees. Helene Bergman skriver om Grupp 8 och sjuttiotalets kvinnorörelse men nämner inte en enda kvinna hon samarbetat med eller en enda aktion där hon deltagit. Det är uppenbarligen sett utifrån. I ett och samma kapitel lyckas hon på en gång förklara att hon ”faktiskt varit rätt ointresserad av feminismen” och ett par sidor senare påstå att hon varit ”ytterst delaktig i” kvinnorörelsen. Det förra påståendet är säkert mer sant än det senare.

Sten i glashus

Varför kallar hon då sin bok för feministisk? För att sälja bättre? En välvilligare tolkning är att hon vill föra en dialog med feminister och vidga gränserna för det hon kallar den navelskådande feminismen: ”Det som hela tiden har saknats är den interna kritiken av feminismen. Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik.”

Tala om att kasta sten i glashus! Jag tror att det som gjort det så svårt för mig att ta mig igenom den här boken och än mer behandla den rättvist är att Helene Bergman så uppenbarligen saknar självkritik. Och humor, vilket är värre.