100 BARN – ny pjäs om medborgare som tittar bort

2013-11-29 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

Efter att ha varit ute på turné med den kritikerrosade publiksuccén ”Men det skulle ni aldrig våga” under förra året är Stå!Gerillan nu tillbaka med en ny teateruppsättning. 100 BARN handlar om hur det är möjligt att ensamkommande flyktingbarn från Kina försvinner spårlöst efter att de har kommit till Sverige. Pjäsens huvudpersoner är egentligen inte barnen utan alla de svenska medborgare som tittar bort. I morgon är det premiär på Stadsteatern i Stockholm.

FAKTA/100 BARN har premiär på Stockholms Stadsteater den 30 november. Åtta föreställningar ges under december och förhoppningsvis blir det fler, både i Stockholm och i andra delar av landet. Ju fler som nås av Stå!Gerillans vision och motto: ”Att stå i en värld som sitter” desto bättre för alla i den här världen.

Att ”Stå i en värld som sitter” är Stå!Gerillans vision, det är så vi jobbar, börjar Denise Olsson berätta när vi träffas på ABF-huset som myllrar av folk.

Denise Olsson och Menasanch Tobieson har blivit inbjudna för att göra en uppläsning ur sin nya uppsättning, 100 BARN. Om, Men det skulle ni aldrig våga, Stå!Gerillans första pjäs, skrev Ingegärd Waraanperä i Dagens Nyheter att föreställningen egentligen är en föreläsning”. I så fall en föreläsning om att vara i första hand en kropp, ett kön, att vara en av de kvinnor, en av fem, som inte orkar stressen utan antidepressiv medicin i Sertralinsamhället, en av fler än fyra miljoner som är ”traumatiserade av patriarkatet”, en siffra i statistiken, en plump i protokollet.

Fler feminister på teaterscenen

Att med dramatiken som metod adressera frågeställningar om vad det innebär att vara människa är inget nytt eller ovanligt. Världslitteraturen är full av dramer som diskuterar sociala relationer och till och med könspolitik och genom århundradena har politiskt engagerade personer fortsatt att söka sig till teatern som uttrycks- och konstform. En kulmen för den feministiska scenkonsten var perioden då den andra vågens kvinnorörelse stod på sin höjd. Sedan en tid tillbaka återvänder allt fler feminister till teaterscenen. En rörelse som Tiina Rosenberg har berättat om i Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden (2012).

I ett samhälle som sakta och inte helt säkert befolkas av allt fler utexaminerade genusstudenter, queeraktivister, postkoloniala politiker, ideologiskt orienterade teoretiker samtidigt som skriande globala missförhållanden oundvikligen blir en del av det svenska medvetandet, bland annat via Alliansens nyliberala kulturpolitik är denna utveckling kanske inget att förvånas över.

Fångar upp berättelser

Då teatern är den konstform som ofta har det mest direkta tilltalet, det till synes kortaste steget från estetisk idé till dramatisk praktik, lämpar sig dramatiken väl för att formulera akuta frågor om till exempel människovärde. Men det kan inte vara lätt att göra scenkonst av smärtsamma insikter. Ändå är detta Stå!Gerillans signum. Under turnén med Men det skulle ni aldrig våga landade något häpnadsväckande i Astrid Menasanch Tobiesons knä, som hon uttrycker det själv. Arbetsprocessen ser ut så för Stå!Gerillan, menar de. De tar emot berättelser som kommer till dem, fångar upp projekt som pockar på, förvaltar tankar som stannar och bilder som vägrar att lämna deras inre.

Historien om de 100 barnen som återberättades under ett seminarium blev en sådan process. När den första chocken över insikten om att 100 BARN från Kina försvunnit i Sverige år 2007 hade börjat lägga sig vidtog en period av informationsinhämtning. Transporterade från Arlanda i Stockholm till Migrationsverkets boenden och sedan vet ingen vad som har hänt. I grupper om två eller tre försvinner de. Ingen vet var. Ingen letar. Barnen är bara borta. Och där började Astrids researcharbete. Hon intervjuade gränspolisen, Socialtjänsten, Socialjouren, Åklagarmyndigheten, forskare, journalister, Migrationsverket och besökte transitboenden.

Stå!Gerillan rör sig i olika medier, förutom teater och anpassar sitt val av uttryck till situation. Ibland skriver vi debattartiklar, gör upprop eller aktioner. Men det främsta mediet är teater. Med dramatiken som metod kan det bli ett fantastiskt möte med publiken. Det uppstår ett samtal som fortsätter utanför teaterrummet, säger Denise Olson.

Arbetar som fri scengrupp

Så att försöka förstå historien om de 100 barnen genom teater var ett konstnärligt beslut?

– Ja, teatern är en fungerande form för att berätta lokala berättelser. Vi arbetar som en fri scenkonstgrupp och väljer de former och processer som vi tycker passar för det vi vill skildra, säger Menasanch Tobieson.

– Jag ville skapa ett avstamp till att fundera kring människovärde, kring gränser, vår plats i samhället berättar Menasanch Tobieson vidare.

Utanför seminarierummet mitt i folkvimlet i ABF-huset berättar Menasanch Tobieson vidare om pjäsen.

– Jag ville utforska innanförskapet, om hur det är möjligt att känna sig så trygg att en tittar bort, varför så många väljer att blunda inför orättvisor och övergrepp av en dignitet och magnitud som överträffar ens mardrömmar.

Karaktärerna Europa, Skurken och Homo Sacer tvingas i pjäsen alla att ta ställning till sin egen roll i relation till dessa försvinnanden.

Hoppas få människor att reflektera

Vad hoppas ni uppnå med 100 BARN?

– Jag hoppas att interaktion i denna pjäs får människor att reflektera över innanförskapet och vad det skapar. Att det får ringar på vattnet, säger Denise Olsson.

– Jag strävar efter att publiken ska få en kroppslig relation till människovärde och att den rörelsen på så vis kan fortsätta, fortplantas vidare, avslutar Menasanch Tobieson.