Utmanare med efterföljare

2013-11-22 | Karin Jacobson padlock

UTRIKES/INTERVJU

Varje dag i skolan ropades Amoun Sleem fram till läraren som pekade ut henne som smutsig inför de övriga 200 eleverna. I dag är hon en av Jerusalems mest kända romer, folket som kallas Domari, och en utmanare av de traditionella könsrollerna. I helgen besökte hon Stockholm och Nordic Romani Festival för att berätta om det kvinnocenter hon startat.

Hon brukar inte vara ute och resa så mycket, berättar Amoun Sleem när vi ses tre timmar efter flyget landat på Arlanda. Därför är hennes hjärta och tankar fortfarande kvar hos ”hennes” barn, det vill säga de barn hon erbjuder engelskkurser och läxhjälp i sitt Domari Center i Jerusalem. Centret finansieras nästan uteslutande med hjälp av donationer och sedan en holländsk organisation som stött dem de senaste tre åren nyligen dragit sig ur har de fått minska antalet anställda.

– Nu lämnade jag det i händerna på två volontärer, så jag är lite orolig, säger hon.

Det finns cirka 7 000 romer i Israel, varav ungefär 1 000 i Jerusalem. Där är 85 procent av dem analfabeter och få har några jobb, eftersom de diskrimineras på arbetsmarknaden. Det var dessa knappa förhållanden som 1999 fick Amoun Sleem att, efter några år i hotellbranschen, grunda centret i östra Jerusalem.

Daglig diskriminering

Sedan 2005 erbjuder centret kurser för kvinnor för att komma ut i arbetslivet, engelskundervisning för kvinnor och barn, samt läxhjälp. Ofta finns ingen läxhjälp att få hemma när varken föräldrar eller släktingar är utbildade. Centret ger också kurser om den traditionella kulturen, vilket även ger mindre intäkter i form av försäljning av traditionellt hantverk som broderi, keramik och smyckestillverkning. Just nu är dock lokalerna lite röriga, då de flyttade in för blott två veckor sedan, efter att de förra inbrottshärjats.

– De tog barnens laptops och de finaste av de smycken som kvinnorna tillverkat här, berättar Amoun Sleem.

De senaste veckorna har hon därför ägnat åt att åka runt och samla ihop nya möbler och inredning. Ett oväntat erbjudande kom när hon var på en utställning med hantverk från centret och den finska montergrannen, efter att hon berättat om inbrottet, sa att hon fick ta vad hon ville från deras avdelning.

– Jag tittade runt och bestämde mig för några saker som jag trodde barnen skulle gilla. Men då sa hans assistent nej, jag fick inte ta de sakerna, de var för fina. Sådan diskriminering utsätts vi för dagligen. Men mitt folk är inte skräp – om vi inte får de fina sakerna vill jag inte ha något. Så jag sa nej tack.

Med avsikt att stärka

Att centret ska fokusera på kvinnorna har hela tiden varit självklart för henne, då deras situation är extra svår. Deras traditionella plats i Domari-kulturen är i hemmet, där de förväntas ta hand om allt hushållsarbete ”medan männen röker och dricker kaffe”. De gifts bort och får barn tidigt. När de rör sig utanför hemmet riskerar de att utsättas för glåpord och bli behandlade som andra klassens medborgare. Därför är det primära målet med aktiviteterna på centret att stärka kvinnornas självkänsla.

– Vi kan inte ge dem ett riktigt jobb. Men vi kan lära dem ett hantverk, till exempel att sy, matlagningskurser, eller kanske språk. Vi ger dem också en liten summa för det de tillverkar, så att de ska känna att arbetet är värdefullt.

Nästa generation

Som utbildad, arbetande, kvinnlig entreprenör är Amoun Sleem själv ett lysande undantag bland Domari. Och det är inte alla som gillar det hon gör. Högt ansedda män likväl som släktingar har konstant motarbetat henne och centret, berättar hon.

– De vill inte att kvinnor ska göra sådant. Jag är ett hot mot dem. Deras högsta dröm är fortfarande att centret ska försvinna.

På frågan om situationen på något sätt har förbättrats sedan 1999, eller om det finns några ljuspunkter, skakar hon på huvudet. Men en sak som glädjer henne är att några av de flickor som besökt centret sedan de var små nu säger att de vill fortsätta hennes arbete, och tänker utbilda sig med målet att en dag kunna ta över.

– Det är förstås väldigt roligt att höra. Och det visar också att kvinnorna i vår kultur, även om det går väldigt sakta, börjar få lite mer mod. De har det väldigt svårt, men ibland säger de faktiskt nej.