Stoppa skitlivet väcker hopp

2013-11-13 | Rebecka Bohlin padlock

EKONOMI

”Jag vill ha mer av Stoppa skitlivet! Och jag vill ha mycken debatt i dess kölvatten – samt att denna debatt leder till förändring!” Det skriver Rebecka Bohlin som läst ny bok om vad som behöver göras för att ta itu med skitlivs-förhållandena för tillfälligt anställda.

Stoppa skitlivet. Bättre titel är svår att hitta, en blinkning till den hyllade reportageboken Skitliv, som lägger ribban högt. Den nya boken, skriven av Shadé Jalali och Mats Wingborg, Premiss, är ingen reportagebok, den tar i stället vid där andra böcker slutar och går rakt på frågan om vad som behöver göras för att ta itu med skitlivs-förhållandena för de tillfälligt anställda: Och levererar en lång lista av åtgärder med potential att faktiskt förändra.

Författarna argumenterar övertygande om att den flexibilisering av arbetsmarknaden som pågår i en rad avseenden är olönsam för de som drabbas. Och när de anställdas hälsa riskeras finns även en ekonomisk aspekt för företagen att ta hänsyn till. Alltså handlar de osäkra anställningarna inte bara om en intressekonflikt mellan arbetsgivare som vill bemanna med så usla villkor som möjligt för att tjäna pengar och arbetare som vill ha så sjyssta villkor som möjligt – här finns i någon mån också ett gemensamt intresse av en bemanning som inte sliter ut personal i förtid. Det blir faktiskt dyrt i längden!

Boken uppmärksammar även att den rådande lagstiftningen i vissa fall är bra och att de fackliga organisationerna måste lägga mer krut på att se till att den efterlevs, en viktig känga!

Varför väja för en kritisk diskussion?

Den största invändningen mot boken är att den är för tunn, vissa frågor får alldeles för lite utrymme. Ett sådant exempel är att Kommunal, det förbund som antagligen skulle kunna göra störst skillnad för alla de hundratusentals kvinnor som drabbas av osäkra anställningar i kommuner och landsting, bara nämns med en rad i den avslutande delen där olika fackliga organisationers strategier mot sms-anställningar andra typer av tillfälliga kontrakt sammanfattas. Varför väja för en kritisk diskussion runt att inte de och andra förbund gör mer för att prioritera frågan i sina avtalsrörelser?

Dessutom kan jag, när Jalali och Wingborg skriver om vad parterna i vissa fall ”bör” göra, sakna ett maktperspektiv. De skriver:

”Inom den politiskt styrda delen av arbetsmarknaden kan valda politiker besluta om hur offentliga arbetsgivare ska uppföra sig. Här finns en möjlighet att medvetet motverka missbruk av osäkra anlitandeformer. Den offentliga sektorn bör inte tillåta staplade visstider, användning av bemanningsföretag vid permanent behov av arbetskraft eller oäkta F-skattare/egenföretagare.”

Prioriterar skattesänkningar

Deras skrivning om politikernas ”möjlighet” och vad de alltså ”bör” göra sätts inte i relation till hur verkligheten ser ut: Makthavande politiker prioriterar i hög grad skattesänkningar före drägliga villkor för de som arbetar i offentlig sektor. Där är villkoren till och med avsevärt sämre än genomsnittet av arbetsmarknaden – och utvecklingen pekar på en tydlig försämring över tid: I dag har nästan var tredje anställd i kommuner och landsting en osäker anställning.

Sådana diskussioner har valts bort, antagligen för att öka tillgängligheten för materialet, men det är synd. Boken skulle vinna på att byggas ut. Gärna, dessutom, med några rader av hur fackförbundens blockader mot företag som vägrar teckna kollektivavtal, är viktiga att upprätthålla.

Men trots det lilla formatet rymmer boken stora och viktiga förslag – och den väjer inte för kontroversiella åtgärder. Ett av dem är att förbjuda delade turer, vilket är ett alldeles lysande förslag! De delade turerna (som innebär en obetald paus, vanligen cirka fyra timmar, mellan två arbetspass under en arbetsdag) blir allt vanligare och ofta följer ingen ersättning med att arbetsdagen för de drabbade blir horribelt lång. Kommunal vittnar om att cirka 100 000 av deras medlemmar har delade turer på sitt schema – problemet är gigantiskt. En annat förslag värt att ta på allvar är att upphöja kollektivavtalens innehåll till lag i de branscher där kollektivavtalstäckningen är alltför svag – och människor jobbar för rena svältlöner. Stoppa skitlivet talar klarspråk om vad som behöver förändras om människor inte ska slitas ut och dö i förtid på sina jobb.

Väcker hopp och frustration

Läsningen väcker hopp. Åtgärder kan vidtas, förändring är möjlig! Samtidigt leder läsningen till en känsla av frustration, för hur troligt är det att de mest kontroversiella förslagen blir verklighet? Sanningen är tyvärr: Knappast under en borgerlig regering, men antagligen inte heller under en räddhågsen S-koalition.

Därför är de förslag som diskuterar vad facket kan göra de mest brännande. Här föreslår författarna till exempel skyhöga lönetillägg vid delade turer.

Synd är dock att boken inte redovisar hur fackförbundet Seko gick tillväga för att lyckas stoppa delade turer för de anställda i Stockholms tunnelbana (som ju bemannar samma rusningstrafik som bussförare organiserade i Kommunal – vilka gått med på delade turer). Återigen, jag vill ha mer av Stoppa skitlivet! Och jag vill ha mycken debatt i dess kölvatten – samt att denna debatt leder till förändring!