Feministisk sprängkraft i Jelineks Nora

2013-10-18 | Edda Manga padlock

FEMINISM

Elfriede Jelineks pjäs ”Vad som hände efter att Nora lämnat sin man”, som spelas just nu på Göteborgs folkteater, utgör en svidande kritik av föreställningen om kvinnlig frigörelse som självförverkligande. Edda Manga hittar dynamit i Jelineks feministiska blick och rekommenderar Melanie Mederlinds uppsättning.

Vad som händer efter att Nora lämnat sin man

Av: Elfriede Jelinek. Regi: Melanie Mederlind.

Folkteatern i Göteborg

Scenografi, kostym: Katrin Nottrodt.

Medv: Isak Hjelmskog, Lars Magnus Larsson, Maria Lindström, Julie Moe Sandø, Lena Birgitta Nilsson, Åsa Persson, Christopher Rasimus, Ove Wolf och vokalensemblen Svea.

Spelas t o m 31/10

Elfriede Jelineks pjäs ”Vad som hände efter att Nora lämnat sin man” (Was geschah, nachdem Nora ihren Mann verlassen hatte oder Stutzen der Gesellschaften) från 1979 är en kritisk parodi på Ibsens Ett dockhem och på de varianter av feminism som likställer kvinnlig frigörelse med självförverkligande. I Melanie Medelings regi hör vi resonanser i vår samtid från pjäsens 1920-tal – avregleringar, multinationella företagsmanövrer för att lägga beslag på gemensamma resurser, språkliga mystifikationer med vilka profitsökarnas verkliga intentioner maskeras, fascismens framväxt.

Scenen för dramat byts ut. Nora går från dockhemmet till ett omklädningsrum där de ekonomiska och sociala strukturerna för kvinnors underordning står i fokus. Julie Moe Sandø spelar en norsktalande Nora som presenterar sig själv som ”den samma som i Ibsens pjäs” och läser högt från Ett dockhem.

Redan på jobbintervjun tar Nora till kvinnligheten som förhandlingsmedel för att trots brist på arbetslivserfarenhet få jobbet. Marknaden visar sig följa liknande spelregler som heterosexuella kärleksrelationer och Nora får nytta av sin erfarenhet som charmerande maka. Nora tycks lyckas dupera sig själv angående sin nyfunna frihet och självständighet, men hennes individualitet visar sig oskiljaktig från hennes sociala roll.

I ett samhälle som utan skrupler söker vinstmaximering är självförverkligandet den största av alla fiktioner. Hennes försök att fly från dockhuset struktureras av samma identitetskonstruktion som hon försöker lämna och verkar som en maktdispositiv som aktiverar begäret och kroppen. Hon är underordnad sin kvinnlighet, inte som ett passivt offer utan som någon som medvetet använder den för att förhandla sig till olika slags fördelar. Det är inget problem för Nora att sätta kvinnosolidariteten före i förhållande till förmannens närmanden. Men annorlunda förhåller det sig när en rik kapitalist som erbjuder en utväg besöker fabriken. Det sätter igång ett flöde av romantiska citat och för honom dansar hon igen tarantelladansen, en docka som upprepar en given koreografi – en varelse som finner njutning i det.

Hos Jelinek är människor bärare av ideologi, deras tal består av citat och kritik är en parodisk verksamhet som går ut på att göra det redan sagda hörbart genom distanserande upprepning.

Jelineks feminism fångar exploateringen av kvinnor som sexuella objekt utan att blunda för att kärleken i ett patriarkalt och kapitalistiskt samhälle ingår i en ekonomisk transaktion som kan ge individuella kvinnor fördelar.

I fabrikens omklädningsrum blir en spricka mellan hennes och arbetarklasskvinnornas värld uppenbar. Noras retorik om arbetet som självförverkligande och som vägen från objektstatus till subjektstatus ter sig obegriplig för hennes nya arbetskamrater. Deras tal parodierar Marx: människa utövar sin mänsklighet i hemmet och är främmande för sig själv i arbetet. Nora verkar okänslig för sina arbetskamraters villkor. De talar olika språk. Hon kan inte ens höra oförståelsen med vilken hennes berättelse om hur hon lämnat man och barn för att söka frigörelse möts. De delar inte erfarenheten av familjen som ”falsk”. De skulle aldrig frivilligt lämna sina barn.

Ytligheten i Noras övertygelser visar sig när hon får möjlighet att klättra genom att utbyta sexuell begärlighet mot det ekonomiska privilegiet att slippa arbetstvånget. Hon lyckas få en kapitalstark spekulant att intressera sig för hennes kvinnliga skönhet, dansfärdigheter och ”betydande bildning” och göra henne till sin ”mest dyrbara egendom.” Att framstå som obesudlad av marknadens förruttnelse ingår i kontraktet. En kvinna som värdeobjekt är både undermänsklig och helig, med en Jelineksk transvestering av Wittgenstein: ”kvinna är det som inte kan tala och om vilket man inte kan tala”.

Jelinek parodierar fiktionen som glorifierar social klättring som förälskelse som utmynnar i äktenskap. Hon synliggör de underliggande kalkylerna i en sådan transaktion. Hon visar den språkliga likheten mellan kärleksdiskursen och marknadsdiskursen. ”Du är värdefull för mig”, ”min”. Hon visar den kvinnliga positionens maktmöjligheter i kärlekshandel men också sårbarheten. Noras kropp som tillgång förlorar nödvändigtvis i värde. Den ger henne en särställning i kapitalistens samling men kan aldrig uppnå det abstrakta kapitalets eviga begärlighet. ”Kapitalet är det vackraste av allt”. När Noras kapitalist/älskare tröttnar på henne erbjuder han henne först ett affärsmässigt ”partnerskap”, hon ska användas som bete i kapitalackumulationen, sedan ett avgångsvederlag i form av pappers- eller textilhandel.

Den dystra synen på individuell frigörelse leder inte till någon glorifiering av kollektiv kamp. Kosmetiska utsmyckningar döljer framgångsrikt en pågående nedmontering av fabriken utom för den radikala arbeterskan Eva. Kören håller fast vid en idealiserad bild från det förflutna: ”Socialdemokratin är bästa garantin”. Mederlinds grepp att låta arbeterskorna sjunga sina repliker fungerar fint. Överhuvudtaget lyckas hon känsligt lyfta fram texten, vilket måste vara en utmaning ty ordflödet är massivt.

Minns när Knut Ahnlund lämnade Svenska Akademien i protest mot Jelineks nobelpris eftersom det enligt hans tycke ”ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid”? Han hävdade då att ”Den karikatyr av könens samliv som hon ritar har sammanfallit med de barocka utväxter på kvinnosaken som nu ödelägger reformarbetet, könskrigets aggressiva enfaldstrend som hos svagare själar givit massiv utdelning”.

Ahnlund citerade själv Jelineks svar på sådan kritik: ”jag förväntas skriva vackert, intelligent, sparsamt och sensibelt”.

Det tycks mig som att Ahnlund instinktivt uppfattade sprängkraften i Jelineks feministiska blick. Men hon stryker inte heller feminismen medhårs i det här dramat. Hon är obarmhärtigt ärlig. Till ensemblen säger jag bravo för denna uppsättning – just i detta historiska ögonblick – och till publiken säger jag gå och se den och lyssna noga!