Bild: FemPers

Unkna dofter från manssamhället – då som nu

2013-10-01 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KRÖNIKA/INRIKES

"Ty vad diskussionen gäller är inte hur långa fängelsestraffen ska vara för våldtäkt utan vilket slags samhälle vi vill ha." Så skrev Inga-Lisa Sangregorio angående sexualbrottsutredningen 1976 och konstaterar att med smärre ändringar kunde artikeln lika gärna ha varit skriven i dag.

Läs också:

2013-10-02 Pralinmannen – sjuttiotalets Sven Jönson

Det finns något tröstlöst med den typ av arbeten som knappt hunnit avslutas förrän de måste göras om. Inte väl har vi diskat, städat eller tvättat förrän det är dags igen.

Dessvärre gäller det inte bara hushållsarbetet utan även andra renhållningsarbeten. Till och med det som jag länge betraktat som en av svensk kvinnorörelses viktigaste segrar, den över 1976 års osannolikt enfaldiga sexualbrottsutredning, måste ständigt erövras på nytt. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hovrättens friande av de sex "hjältar" som våldtagit en femtonårig flicka, i ett tidvis låst rum, efter att ha tagit ifrån henne kläder och mobiltelefon.

Ännu 2013 gäller det för en våldtagen kvinna (i det här fallet ett våldtaget barn) att se till att förövaren/förövarna har de minimala själsförmögenheter som krävs för att förstå skillnaden mellan någon som vill ha samlag och någon som inte vill. Och att bevisa att de har/hade det.

Jag gräver fram en artikel jag skrev om sexualbrottsutredningen. Med smärre ändringar kunde den ha varit skriven i dag. I en följande artikel kommer jag att återge ett av de brev jag fick den gången, skrivet av en lagman. Tydligen har inte heller domarkåren förändrats under de 37 år som gått.

Våldtäktslagen

Om sexualbrottsutredningens kritiserade förslag till ändring av våldtäktsparagraferna i brottsbalken genomförs kommer det säkert att bli en drastisk minskning av antalet våldtäkter – i statistiken. För det första kommer de flesta våldtäkter att döpas om till ”sexuellt tvång”, och för det andra kommer säkert ännu färre kvinnor än i dag att finna det mödan värt att anmäla en våldtäkt. Skulle utredningens resonemang bli vägledande för domstolarna är det nämligen ovisst om någon över huvud taget kommer att kunna dömas.
Det kan, påpekar utredningen, vara mycket svårt att avgöra ”om mannen brukat tvång, om kvinnan verkligen motsatt sig det sexuella umgänget eller om mannen insett detta. Föreligger tveksamhet på någon av dessa punkter bör mannen givetvis inte dömas.”
Rimligtvis måste det alltid stå ord mot ord i de här fallen, eftersom en våldtäkt sällan torde begås inför vittnen. Mannen kan följaktligen alltid hävda att han inte förstod att kvinnan motsatte sig samlaget. Här öppnas onekligen nya friska perspektiv i svensk rättspraxis. Bankrånaren förstod inte riktigt betydelsen av att ”ta ut pengar från banken”. Väskryckaren trodde att den gamla damen ville ge honom en gåva.
Kvinnan måste alltså kunna bevisa inte bara att hon blivit våldtagen och att hon ”verkligen” motsatt sig våldtäkten, utan också att mannen begripit att hennes motstånd inte var vällustiga konvulsioner (kanske nog så svårt för den vars föreställningar om kvinnor skapats av porrindustrin). Lyckas hon med det konststycket kan mannen faktiskt fällas ”även om kvinnan dessförinnan tillåtit vissa närmanden”. Efter viss vånda kommer utredningen nämligen fram till att man inte kan ge mannen laglig rätt att tilltvinga sig samlag med varje kvinna som visat sig vänlig mot honom. Att det däremot utom i rena överfallssituationer är kvinnan som har det moraliska ansvaret framgår klart av utredningens resonemang. Hon medverkade kanske till att ”bygga upp den sexuella atmosfär som utlöste den brottsliga handlingen”. Hon uppmuntrade kanske ”mer eller mindre medvetet” till sexuella närmanden. Det är, som Leif Bylund visade i sin hörnartikel (28/4), i sanning unkna dofter från manssamhället som slår emot en ur betänkandet.
En av utredningens experter, Knut Sveri, avvisar i en magistral fotnot de amerikanska böcker där kvinnor själva vittnar om sina upplevelser av våldtäkt. De ”saknar vetenskapligt värde”. Själv hävdar Sveri att den i Sverige vanligaste våldtäktssituationen, som han döpt till ”uppraggningssituationen”, beror på att parterna har missförstått varandras avsikter. ”Det sexuella spelets regler har inte följts.”
I själva verket är det sexuella spelets regler ju mycket enkla: om inte båda vill så får den som vill låta bli. Även mycket enfaldiga gossar brukar kunna lära sig betydligt krångligare regler än så. Men då vill det till att inga statliga utredningar förvirrar begreppen.
Nu är det väl knappast någon som sätter sig ner och studerar en SOU innan han raggar upp en tjej. Men den här utredningens förslag har redan börjat marknadsföras av herrtidningarna. Fib-Aktuellt har t ex haft ett reportage om fjortonåringar (snart blir dom lovliga) och om incest. Man kan lätt föreställa sig konsumentupplysningen kring våldtäkt om utredningens förslag skulle gå igenom.
Utredningens förslag måste naturligtvis stoppas, och våldtäktsfrågan måste få en seriös behandling. Ty vad diskussionen gäller är inte hur långa fängelsestraffen ska vara för våldtäkt utan vilket slags samhälle vi vill ha. Ett där kvinnor självfallet ha rätt till naturligt umgänge med män utan att därför anses förpliktade att ha samlag med varje man som så önskar? Eller ett där rädsla och misstänksamhet från kvinnans sida och orealistiska förväntningar från mannens försvårar eller omöjliggör alla spontana kontakter mellan könen? Det är det debatten gäller, och det är därför den är viktig.