Få fenomen i 2000-talets Västvärld väcker så starka reaktioner som våld mot flickor och kvinnor ur etniska minoritetsgrupper. Samtidigt som debatten om det patriarkala våldet alltmer reduceras ner till ett marginellt problem hos enstaka psyksjuka män generaliseras våld i hederns namn till ett kulturellt problem hos hela folkgrupper. Detta är ingen slump, utan snarare en logisk konsekvens av den islamofobiska hegemoni som har fått fotfäste i och med ”kriget mot terrorismen”.
Det finns nämligen en koppling mellan två viktiga historiska händelser: al-Qaidas självmordsattentat mot World Trade Center 11/9 2001 och mordet på Fadime Sahindal 21/1 januari 2002. Båda händelser ägde rum i början på 2000-talet och orsakades av människor från Mellanöstern - den delen av världen som hos oss förknippas med islam. Tillsammans med det förtryck som totalitära islamiska teokratier i Mellanöstern utövar mot vanliga människor, speciellt flickor och kvinnor, har bland annat dessa fruktansvärda företeelser bidragit till en stark islamofobisk diskurs runtom i Västvärlden.
När en del förtryckta opportunister från Mellanöstern invandrar till västerländska demokratier och upptäcker att det bästa sättet att göra medial kometkarriär är att sparka mot islamistiska fundamentalister och sådana som i deras ögon inte tar tillräckligt med avstånd från dessa, alltså muslimer, förenar de sig antingen med religionofobiska sekularister eller islamofobiska högerpopulister.
Dessa debattörer fungerar som alibin för de som till varje pris vill ”upplysa” eller ”assimilera” muslimer, de som utgör ett hot mot det ”öppna” och ”jämställda” samhället i Västvärlden. De är vad som i den idéhistoriska terminologin kallas för ”Onkel Toms”, det vill säga agerar självutnämnda sanningsuttolkare för hur ”verkligheten” bland muslimska grupper förhåller sig. Ty de har minsann personliga erfarenheter av dessa ”barbariska medeltidskulturers” förtryck!
Därför biter inga rationella argument på dessa hedersdebattörer. Akademiker och politiker som kritiserar utpekandet av hela folkgrupper för att vara fel medel att uppnå målet med – motverka våld och förtryck i namn av heder - anklagas för att vara ”förnekare”, ”svikare” och ”försvarare” av patriarkala ”hederskulturer”. Vår samtids Onkel Toms försöker att tysta kritiken genom argumentum ad hominen, såsom att åberopa kritikernas ”felaktiga” hudfärg och kön. För det som spelar roll är vem man är och inte vad man säger, enligt dem. ”Vita svenska medelklassprofessorer” och ”vita svenska medelklassfeminister” ska således inte uttala sig i frågan, det är ju inte ”deras” gruppidentiteter!
Med tanke på det gehör som dessa hedersdebattörer får i Västvärlden kan man dra slutsatsen att det finns en islamofobisk hegemoni. Titta bara på alla utmärkelser som tilldelas Ayaan Hirsi Ali, Sara Mohammad och Hanna Gadban! Och det färskaste exemplet på hur islamofobin institutionaliseras är att Södertörns högskola ska dela ut alumnpriset 2013 till Hanna Gadban den 3/10, med motiveringen att hon är "en förebild för andra studenter” genom att ”i handling och personlighet förkroppsliga högskolans profilfråga: ’Medborgerlig bildning!’”
Ja, samma Gadban som anser att barnslöjan är en pedofilsymbol och föreslår att invandrare ska svära en ed inför staten att de ska respektera ”svenska normer” och inte begå brott - i synnerhet ”hedersrelaterade brott” - samt att de ska fråntas sitt medborgarskap om de trots allt begår brott. Med andra ord: en debattör som delar Sverigedemokraternas diskriminerande medborgarskapssyn! Men ”muslimska feminister” som hon kan väl inte vara islamofober? Dessa hjältar vill ju bara rädda den "bruna" kvinnan från den "bruna" mannen - terroristen.
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Bra artikel, segregation är alltid av ondo även i argumentationen.
Den här typen av argument som pekar ut hederskulturer som väsensskilda fenomen medför ingenting annat än splittring i kampen mot det gemensamma hindret - det patriarkala samhället och dess strukturer.
Sorgligt att Södertörns högskola inte begriper bättre!
Tack för vänliga ord, Christina Gezelius!
Ja, det är problematiskt att vissa hedersdebattörer har så svårt att tänka två tankar samtidigt: motverka våld i namn av heder å ena sidan och rasistiska stereotyper å andra sidan. Båda fenomenen är förtryckande och bör bekämpas bättre, istället för att ersätta ett förtryck med ett annat förtryck. Men det är värre än så: precis som Mehrdad Darvishpour skriver i sin doktorsavhandling "Invandrarkvinnor som bryter familjemönstret" och antologi "Manlighet och heder" så riskerar diskriminering krocka tillbaka individer (främst kvinnor och sexuellt avvikande) till de grupper som förtrycker dem.
Jag skulle beskriva det som att "externt förtryck" (av majoritetssamhället) kan få individer (främst kvinnor och sexuellt) att hellre stå ut med "internt förtryck" (inom minoritetsgrupper). "Vilket förtryck är värst?", kan man då fråga sig. Man får alltså vara försiktig med att underskatta gruppidentiteter (även om de kanske borde spela betydligt mindre roll än de gör).