Bild: Lina Ikse

Lite för individuell piga

2013-09-20 | Eva Lindholm padlock

KULTUR

En kraftigt polariserad bild som tvålas till med något som liknar nyanseringar, gnuggas mot vår tids outtömliga narcissism, och våttorkas slutligen med ett intersektionellt perspektiv. Pigan – en feministisk musikal, är något så ovanligt som inspirerad klasskamp på scen, som hade mått bra av mer humor och mindre individualism.

Pigan – en feministisk musikal av Teater Tamauer, spelas på Hagateatern i Göteborg till och med den 26 oktober.

I centrum har vi den unga tjejen som kommer till storstaden och får jobb som städare, på en rad olika ställen, alltifrån från förskolor och sjukhus till privatstäd. Arbetsvillkor och lön varierar men allra sämst är det på den privata hemstädfirman. Tre av de fyra skådespelarna alternerar i rollen som tjejen och spelar även hennes arbetsgivare, hennes kollegor och de människor som anlitar städfirmorna. Maja Gödicke agerar endast vid ett fåtal tillfällen. Mestadels står hon för sång och musik. Konceptet fungerar genomgående alldeles utmärkt men vid ett par tillfällen, mest i början, blir partierna med bara dans, utan några repliker, för långa och otydliga. Som bäst är det när tempot hålls uppe med snabba replikskiften och musiknummer som glider in i varandra.

Pigan – en feministisk musikal förutsätter en del förkunskaper men faktiskt också en del förutfattade meningar. Strukturer kring framför allt klass är mycket förenklade och de som köper städtjänster för hemmabruk kallas för ”de rika” och några kända personer som offentligt tagit ställning för RUT-avdraget hånas. Det är främst här jag hade önskat mer humor, jag förstår poängen, men det skaver lite att ”de rika” utmålas som lätt korkade, boende i 10-rumslägenheter och villor på 500 kvadrat som är ständigt otrogna. Är otrohet i sig ett överklassfenomen, och på vilket sätt är det ett problem kopplat till RUT eller städare? Jag är inte heller helt bekväm med huvudpersonens självklara avoghet mot dem hon städar hos eller hennes behov av att förlöjliga dem. En tröttsam liknelse som jag ändå inte kan låta bli att ta upp är om det skulle vara lika självklart att snickaren eller målaren såg ner på sina privata kunder? Men med humor går det mesta att överbrygga och sången till Johanna Koljonen är en lyckoträff, hon får veta att Teater Tamauer förstår att hon har ett kall med tanke på hennes 60-timmarsvecka, men 40 timmar får för fan räcka, så kanske hon hinner städa själv hemma?

Vid två–tre tillfällen blir bilden av ”de rika” lite mer nyanserad och det skänker större trovärdighet till hela musikalen. Jag hade önskat lite mer av den varan, och att de företag, som indirekt kritiseras via sina kunder, och inte minst fackförbunden fått sin beskärda del av kritiken. För det är väl där den stora paradoxen uppstår, att det hela blir väldigt individualistiskt, trots snack om proletariatet så är det ändå de enskilda personerna, ”de rika” som kritiseras, och när huvudpersonen undrar vem som ska lyssna till hennes klagan över att hennes kreativitet minskar av det monotona jobbet är det igen individen i fokus. Är frågorna rätt ställda? Det kanske inte är någon utanför hennes privata sfär som ska höra hennes klagan över just minskad kreativitet? Och kanske är det inte de enskilda ”rika” som ska hotas eller lockas att avstå en skattesubventionerad tjänst? Kanske ska kampen föras via fack och politiska partier, i grupp, snarare än av individer?

Invändningarna till trots fyller Pigan – en feministisk musikal, sin grundläggande funktion, vi får berättat historien om RUT och hur arbetet som städare ser ut, och känns, för vad jag upplever som, en vit, medelklass kvinna. En person som inte har städning som sin huvudsyssla. Maja Gödickes musik och texter lättar upp och gör helheten mer tillgänglig, dessutom är hennes scennärvaro en stor del av det som stannar kvar i minnet efter föreställningen.