"8-åringen" har hela Jemen på sin sida

2013-09-20 | Tanya Holm padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Vad spelar det för roll att en flicka dött i Jemen om vi inte också vet hur människor omkring henne ser på hennes död? Och agerar? Tanya Holm efterlyser saklighet och sammanhang i rapporteringen och konstaterar att den oförtröttliga kampen för att kriminalisera så kallat "tidiga äktenskap" har blivit än mer aktuell efter Rawans förmodade död.

En åttaårig flicka dog i Jemen i förra veckan. Hon blödde ihjäl, inifrån, efter att livmodern brast. Det var hennes bröllopsnatt.

En skandal värd sitt namn, anser jemeniterna. Lokala media rapporterade omedelbart händelsen som snart blev en stor nyhet i hela den arabiska världen. Inom Jemen förbannar folk ”den bestialiske maken” som är fem gånger flickans ålder. De förbannar också pappan, ”djuret”, som gift bort sin lilla dotter och därför bör fråntas vårdnaden om sina andra barn. Alla vill ha direkt aktion mot männen.

Häkta dem! Ställ dem inför rätta! Skjut dem!

I artiklar, på tv och i radio berättas att flickan hette Rawan och kom från antingen lilla Meedi eller det närliggande och något större Haradh, två städer i nordvästra Jemen. Stackars Jemen är Nordafrika och Mellanösterns fattigaste land där vartannat barn är undernärt och bara varannan kan skriva sitt namn. Rawans hemtrakter räknas till landets mest förbannade. Där har etthundrafyrtiotusen internflyktingar från Jemens sex senaste inbördeskrig lämnats i flyktingtält som idag blivit till vindskydd. Där finns tortyr- och utpressningsläger som etiopiska migranter och flyktingar rymmer från trots att kroppen slagits i bitar av tillhyggen i metall. Där skjuts somalier till döds av saudiska soldater då de smyger över gränsen till rikedomen och möjligheternas Saudiarabien, i jakt på de jobb ingen annan klarar att säga ja till. Runt Haradh lönar det sig inte ens för de minsta och allra mest fattiga att be någon om den 30-öring de kunnat få i huvudstaden Sanaa. Ändå är en flickdöd som Rawans inte okej, ens där.

Svenska medier har också rapporterat, först om flickans död, sedan påståendena att allt är lögn. Numer råder det delade meningar i Jemen. Hon lever, säger kriminalaren som utrett. En flicka har trätt fram och sagt att allt är ett missförstånd, hon är Rawan, ogift och ska snart börja skolan. Nyheten ska ha fabricerats i syfte att stärka dem som arbetar politiskt med att få till en lagstiftning mot barnäktenskap. Landets feminister hävdar tvärtemot att myndigheterna skäms inför omvärlden och söker mörka den verkliga Rawans död, med mutor och utpressning.

Ingenstans i den svenska rapporteringen har det jemenitiska folkets reaktioner fått ta plats. Där står inte att landets egna reportrar var först ut med nyheten och att Rawans påstådda död alltså har nyhetsvärde också i Jemen. I de sämsta artiklarna nämns ingenting alls om att en endaste jemenit reagerat. I de bästa artiklarna påtalas att människorättsorganisationer i Jemen upprörts. I samtliga artiklar får man intrycket att det är såhär det går till i Jemen. Att jemeniter tycker det är okej att gifta småflickor till män, trots att de dör.

I en artikel i Dagens nyheter får en svensk kvinna som är rådgivare till västerländska hjälporganisationer i regionen uttala sig. Hon säger att det råder en stark hederskultur i Jemen och att det är viktigt att man får till en lagstiftning mot barnäktenskap. ”Då kan vi börja jobba med attitydförändringar” säger hon. Att precis alla i Jemen redan är överens om det minimikrav som den islamiska rätten ställer, att ingen man får, som det heter, ”fullborda ett äktenskap innan bruden blivit könsmogen”, och att Rawans fall alltså redan betraktas som ett brott nämns inte.

Osynliggjord kamp

År 1962 blev Jemen Arabiska halvöns första, och hittills enda, republik. Det juridiska systemet är sedan dess en blandning av den islamiska lagen, arabiska lagar, europeiska lagar och klanrätten. Gamla traditioner lever kvar i rättssalarna. En domare i de statliga domstolarna kan välja att döma utifrån islamisk rätt också när den inte överensstämmer med den statliga. Vanligare är att närsamhällets egna ledare, så kallade shejker, tar sig an fallen i mindre städer och på landsbygden såsom de alltid gjort. De använder den islamiska rätten och klanrätten för att skipa rättvisa. Det är mot bakgrund av detta som jemeniter redan nu kräver att maken och flickans pappa arresteras och straffas, trots att lagstiftning saknas.

Att den feministiska rörelsen gjort frågan om ”tidiga äktenskap”, som de kallar den, till sin kärnfråga och att kvinnor i åratal redan jobbar med attitydförändringar nämns inte heller i artiklarna i Sverige.

Skiljelinjen går mellan de som vill att en åldersgräns för äktenskap sätts till 17 eller 18 år och de som motsätter sig detta och tycker att äktenskap ska avgöras i varje enskilt fall. Vissa mognar tidigt andra sent och vem vet bättre än föräldrarna när det är dags att gifta sig?

Visst råder, som experter ofta påtalar, en stark hederskultur i Jemen. Pojkar och framförallt flickor lämnas knappt något utrymme att göra egna livsval, därför att den som bryter traditioner ses som ett hot mot familjen och samhället. De straffas. För att förstå att äktenskap med minderåriga ännu inte har kriminaliserats i Jemen bör man dock titta på hur Jemen regerats under diktaturen. En åldersgräns för äktenskap hade kunnat bli verklighet för fyra år sedan. Dåvarande ledaren, Ali Abdallah Saleh, från det största partiet Folkkongressen, ett moderat tjänstemannaparti som samlade flera liberala kvinnor, kunde med sin majoritet ha drivit igenom lagstiftningen. Istället gjorde Saleh som han helst gjorde med jämställdhetsfrågorna. Han gav, som det hette, demokratin plats. Oppositionen fick frågan i present. Det största oppositionspartiet, islamistiska Islah, bestämde att lagstiftning inte behövs.

Avsaknaden av sammanhang

Utrikesrapporteringen från kulturer en bit från den egna måste ha ambition att greppa inte bara de händelser som rapporteras, utan också deras sammanhang. Vad spelar det för roll att en flicka dött i Jemen om vi inte också vet hur människor omkring henne ser på hennes död? Och agerar.

Det vore otänkbart att rapportera en amerikansk tragedi, utan att också rapportera amerikaners reaktioner. Vi behöver veta att exempelvis skolungdomarna samlas och sörjer efter dödsskjutningarna på Colombine. Vi behöver veta att det finns en antivapenrörelse i det amerikanska samhället som vill förhindra att barn, framförallt i södern, har tillgång till vapen i sina hem. Vi nöjer oss inte med att läsa att ungdomar skjutits ner och att en svensk expert säger att det råder en stark vapenkultur i USA.

Den jemenitiska sorgen över Rawans död är en lika stor del av nyheten som de amerikanska skolungdomarnas sorg över de mördade kamraterna. Rawan har hela Jemen på sin sida. Och i landet har kampen för att kriminalisera äktenskap med flickor, också de i puberteten, aldrig upphört. Den diskuteras just nu, i Nationella dialogen, där människor från Jemens olika delar samlas för att skissa på en ny konstitution. Efter Rawans förmodade död har frågan blivit än mer aktuell inom landet, något en saklig utrikesrapportering borde ha uppmärksammat.