Socialstyrelsen drog nyligen tillbaka ett förslag som bland annat gick ut på att dementa personer på äldreboenden inte skulle få lämnas ensamma på nätterna. Det behöver inte genomföras ”redan” vid årsskiftet 2013-14 utan först under 2015. I ytterligare upp till två år blir det alltså tillåtet för ”vården” (ledsen, men det är svårt att undvika citationstecken i dagens allt mer bisarra samhälle) att hålla dementa gamlingar inlåsta utan tillsyn på nätterna.
Ibland är jag faktiskt glad över att jag har cancer och antagligen inte hinner bli dement.
Det finns mer än 400 000 arbetslösa i Sverige. Anders Borg-regeringens, ursäkta Reinfeldtregeringens, enda recept för att ”skapa jobb” till de människorna är att ge mer pengar till dem som har arbete. Mest till dem som har höga inkomster men en liten slant även till de lågavlönade.
Lånefinansierade gåvor
Ingen som inte fått sitt omdöme förstört av en ekonomutbildning begriper hur arbetslöse X ska få arbete genom att högavlönade Y får 590 kronor i månaden i skattesänkning, men de mekanismer som brukar åberopas är två. För det första: när skillnaden mellan att ha ett jobb och att vara arbetslös ökar ytterligare kommer de arbetslösa att lyfta sig själva i håret och hitta jobb. För det andra: när Y-na får ännu mer pengar kommer de att börja konsumera mer och därmed ”få igång hjulen”, vilket kan leda till att X-en får jobb. Det senare antagandet förutsätter att Y-na verkligen använder pengarna till ännu mer konsumtion, vilket kan vara svårt för människor som redan har allt de behöver och mer därtill. Det förutsätter också, åtminstone på kort sikt, att konsumtionen sker i Sverige och inte i Thailand eller på Rivieran.
En sak är säker: de ensamma dementa kommer inte att få någon glädje av regeringens lånefinansierade gåvor till vissa väljare. Att ”skapa jobb” handlar för regeringen inte om att använda våra gemensamma resurser till att avlöna människor för att utföra arbeten som faktiskt behöver utföras, här och nu. Det handlar i stället om att satsa pengar som efter en serie tämligen osannolika händelser möjligen kan resultera i ett antal arbetstillfällen.
Ett rikt och fattigt land
Jag vågar inte ens ifrågasätta nyttan av de jobb som ”skapas” på det här sättet. Huvudsaken tycks vara att de inte är direkt skattefinansierade, vilket till exempel gäller nattlig tillsyn av dementa och många andra nödvändiga arbetsuppgifter. Indirekt skattefinansiering via avdrag är däremot OK.
Det tragiska är att Socialdemokraterna eller åtminstone Stefan Löfven inte i grunden tänker så annorlunda. Han har redan bundit sig och sitt parti för att behålla även ett femte jobbskatteavdrag, och hans vision verkar vara att arbetslösheten på något magiskt sätt ska försvinna genom innovationer som återupprättar Sverige som industrination. Det är ingen dålig vision, men att den skulle leda till fler arbetstillfällen är en illusion. De flesta innovationer leder till att behovet av arbetskraft inom tillverkningssektorn minskar.
Och det är i grunden något bra. Problemet är att vi inte förmått välkomna de möjligheter som skapats genom att det inte längre behövs så många människor i varuproduktionen. Varför då snåla in på de områden där människor inte kan ersättas av maskiner? Borde vi inte tvärtom ha råd med fler vuxna i skolor och daghem, fler händer och hjärtan i äldrevården, bättre skötsel av våra gemensamma miljöer? Hur kommer det sig att vi på en gång är rikare än någonsin och samtidigt så fattiga att vi inte har råd med det allra viktigaste?
Det är en bra fråga, som politikerna brukar säga.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Som feministiskt tänkande karlkänner jag mig sviken av alla politiker som jag lyssnat till. Särskilt (s), och M. SD räknar jag bort. Ekonomistiskt tänkande är ledstjärnan i alla resonemang. De s.k. mjuka värdena, de som handlar om humanism, människovärde, likaberättigande, jämställdhet, jämlikhet, solidaritet och naturligtvis; feminism, alla är som bortspolade ut debatten. Den heliga konsumtionen är det enda som kan rädda oss från undergång verkar det. Jag skulle gärna se att andra värden, de som ger livet verklig mening, kom upp på agendan nån gång. Va då rika, kan man fråga sig. Fattiga i anden är väl en mer lämplig beteckning på tranfettiga Sverige. Suck!