Ensam majestät

2013-09-18 | Julia Eriksson padlock

KULTUR

I onsdags släppte Kajsa Grytt sitt nya album JAG LER, JAG DÖR. På ett kafé på Södermalm i Stockholm berättar hon om skivan, livet, drivkraften och om lockelsen i att lyfta fram sådant som inte alltid är bekvämt att prata om.

Snabba frågor:.

Naomi Klein eller Nina Björk?

– Naomi Klein.

Patti Smith eller PJ Harvey?

– PJ Harvey.

Bullbak eller Syjunta?

– Bullbak.

Poesi eller Politik?

– Poesi.

Buss eller Tunnelbana?

– Tunnelbana.

Niga eller Bocka?

– Bocka.

Dramatisk. Så beskriver Kajsa Grytt sin nya skiva. Dramatiken är också något hon strävar efter när hon står på scen. Hon har alltid har sökt sig till det nerviga uttrycket. Det finns något lockande i att gå över gränsen, ta ut svängarna och pressa upp rösten.

– Då är det nåt som händer. Det skapar vibrationer och det kan spricka, jag ser en utmaning i det”, säger hon.

På det nya albumet har Kajsa Grytt tillsammans med producenten Jari Haapalainen skapat låtar och arrangemang av gitarrer, trummor och syntar som ibland letar sig bortom de konventionella ramarna. Även fast hon inte vill avslöja för mycket om skivan utan istället lämna tolkningsföreträde åt lyssnaren berättar hon att skivans tema är ensamhet. Hon säger att hon alltid har sökt sig till att skriva om tabubelagda ämnen och att ensamhet är ett tabu.

– För en 50-årig kvinna är ensamhet ett av de största tabuna, och att bli ensam som äldre är något som alla är rädda för. För mig blir det därför ännu mer lockande att skriva om det. Musikvideon som Johan Söderberg har gjort till låten ”Ensam” tar ut det temat jättemycket. I videon syns en kvinna som verkligen har sitt rike, men som på samma gång är väldigt ensam.

Ensamheten intressant i sig

Kajsa Grytt är själv singel men ser sig inte som särskilt ensam. Hon har en son och många vänner runt sig.

– Jag har många häftiga relationer till både kvinnor och män, och så har jag en son som är 19 år som fortfarande bor hemma, så jag känner mig trygg med ensamheten.

Men ensamheten som sådan är ändå i sig väldigt intressant menar Kajsa Grytt, eftersom den kan betraktas så olika för kvinnor och män.

– Om en kvinna är ensam så anses hon bortvald. Trots att hon kanske faktiskt har valt ensamheten. En mans ensamhet betraktas oftare som självvald. Den ensamma kvinnan utgör även ett hot mot strukturen och makten.

Att behöva bevisa sig

Kajsa Grytt har stått på scen sen hon var 17 år, och hon inledde sin musikaliska karriär i det legendariska punkbandet Tant Strul. Meritlistan på släppta album och stora konsertspelningar har sedan dess blivit minst sagt lång. När hon var lite yngre minns hon att hon kände att det låg ett stort krav på henne att hon var tvungen att bevisa sig. Hon hade ofta känslan av att hon hölls tillbaka och blev ofta avbruten när hon var inne i ett ”flow”. Något som hon inte tyckte att hennes manliga kollegor drabbades av på samma sätt. Så här i efterhand har hon kunnat se på det mer objektivt, och insett att det har handlat mycket om strukturer. Hon har också märkt skillnader i relationen mellan artistansvariga och artisten. Hon hänvisar till en forskningsstudie av Linda Portnoff som behandlar genus i musikbranschen. Ett resultat av studien, som Kajsa Grytt även känner igen sig i, tar upp just förhållandet mellan manliga artistansvariga och de artister som de har hand om.

– De flesta artistansvariga är män. Manliga artistansvariga har ofta en nästan fan-liknande beundran till de killband de har hand om. Om det inte går så bra för bandet vill den artistansvariga ändå tro på bandet och peppa dem ännu mer.

Hon menar att när det kommer till kvinnliga artister så ser det annorlunda ut.

– Då handlar det mer om en förälskelselik relation. När den kvinnliga artistens status sänks blir hon förbrukad. Och om det blir konflikt så blir kvinnan en bitch och därför lättare att spola. Jag har många gånger känt igen mig i det.

Killar bokar killar

Kajsa Grytt säger att det på samma sätt syns skillnader i genus när det kommer till hur urvalsprocessen för festivalspelningar går till. Att det till mångt och mycket handlar om homoetik.

Precis som de artistansvariga, är de flesta som bokar artister till festivaler och spelningar män. När det gäller killband så bokas det ofta både gamla band, tidigare storheter som inte i dag är så heta, och nykomlingar som känns coola. Om en kvinnlig artist ska bokas till en spelning så är det viktigare att få ett ”okej” från de andra killarna. Det är mycket svårare att ta ett eget beslut om en kvinna ska bokas in.

Kajsa Grytt minns särskilt en situation för ungefär tio år sen som hon hamnade i med sitt förra skivbolag. Producenten hade klippt bort en vers på en av låtarna utan att hon fått veta det, och skivan var nu pressad och klar.

– Jag blev jätteförbannad eftersom han inte nämnt det för mig. Efter det betraktades jag som en bitch.

”Du står på noll”

Ett år senare ringde Kajsa Grytt upp samma producent då hon behövde hjälp med att hitta ett bokningsbolag.

– Han gjorde klart för mig att det inte fanns några garantier – trots att den förra skivan sålt bra och fått fin kritik. Du står på noll, du är ju 40 år nu, sa han. Jag vet inte om han hade betett sig på samma sätt om jag hade varit en man.

I dag har Kajsa Grytt inte känslan av att hon är en del av musikbranschen, hon förklarar det med att hon inte ”tillhör den kommersiella delen av den”. Hon får jobba fritt och med folk som hon trivs med och hennes allra största förhoppning är att få fortsätta göra skivor.

– Det vore underbart om det jag gör kan nå ut till folk, att de verkligen tar till sig min musik. Då skulle jag kunna göra vilka skivor jag ville!