Bild: Pressbild

Succé för Gruppen och Herrarna

2013-09-13 | Eva Lindholm padlock

KULTUR

Stundtals skamlöst underhållande utan att någon riskerar att gå miste om budskapet. Eva Lindholm imponeras av Gruppens förmåga att balansera stora mängder statistik med humor och samtidigt undvika risken att allt blir ett skämt.

Gruppen och Herrarna spelas 12-14 september på Storan i Göteborg och 23-25 september på Södra teatern i Stockholm.

Opium för feminister. I Gruppen och Herrarna gör det feministiska teatersällskapet Gruppen succé igen. Den från början något otippade kombinationen statistik och humor har förfinats och getts en extra krydda i form av mer synkroniserad koreografi än tidigare.

Egentligen är konceptet för tydligt och för verklighetsbaserat för att kunna fungera så bra som det gör. Unga, ibland ganska arga, kvinnor som håller ett gemensamt feministiskt brandtal varvat med komiska inslag. I verkligheten ges sådana arga, unga kvinnor sällan någon uppmärksamhet och hela deras engagemang kan förhållandevis lätt ses som någon slags fas som växer bort med tiden. Man kan argumentera för att det är en annan sak när de står på en scen, men å andra sidan anstränger sig Gruppen inte för att distansera sig utan tar hela tiden avstamp i vårt gemensamma nu. Visst, de är skådespelare och de spelar en pjäs, men den handlar om oss. Eller om dem, männen, i det här fallet.

Att studera männen och manligheten ligger visserligen i tiden, och Gruppen är inte den enda fria grupp som tagit sig an ämnet, men det är ändå ett ämnesval som beroende på vinkling lätt kan provocera. Ett av de mest sympatiska dragen hos Gruppen är att de har förtroende för sin publik och låter inbitna feminister och genusvetare få vara norm, om så än bara för en kväll. Redan från början slås det fast att det finns strukturer, och att man och manlighet inte är samma sak. De lyfter på täcket till den heterosexuella normen och hur den är tätt sammankopplad med synen på manlighet. Det är befriande när den kunskap som faktiskt finns kring jämställdhet, män, manlighet och maskuliniteter inte anses för svår och komplicerad utan får utgöra den faktiska grund som den är.

Som kontrast till den kopiösa mängd statistik som Gruppen förmedlar, som att män löper dubbelt så stor risk att drunkna som kvinnor, och att nära hälften av kvinnorna i åldern 24-25 börjat studera på högskola jämfört med knappt en fjärdedel av männen, finns det visuella. Kostymer, smink, dans, koreografi och sist men inte minst de synkroniserade gesterna, i form av verkliga eller påhittade teckenspråksymboler. Att en liten gest kan vara så rolig bara för att tre personer gör den samtidigt. Att det kan göra skillnad mellan ett budskap som jag kanske inte vill ta till mig och något som jag hör medan jag ler.

Gruppen återkommer ofta själva till att det är humor som är deras grej, att de gör grejer som ska vara roliga, och det är precis det som är deras styrka. Trots ämnet, som ju för med sig en del tungt bagage, som exempelvis mäns våld mot kvinnor, håller sig Gruppen på rätt sida av den snåriga balansgången mellan att budskapet ska gå fram trots att det presenteras på ett underhållande sätt och risken att allt blir ett skämt, inget man behöver ta på allvar. Detta är den verkliga behållningen av Herrarna, för trots att det stundtals är skamlöst underhållande riskerar ingen att gå miste om budskapet, män behöver befrias från manligheten och ifrån patriarkatet.

Som en extra bonus är också inslag från populärkulturens syn på manlighet ett återkommande inslag, och sällan har så många svenska textförfattare känts så stereotypa och platta, som när Gruppen sjungande ställer frågan: Vem ska ta hand om denna obrukbara spillra av en man? Kanske ska svaret nynnas tillbaka, vem vet, inte du, vem vet, inte jag, vi vet inget nu, vi vet inget i dag.