Bild: Vendela Hellstrand

Antirasism och sexualundervisning

2013-09-13 | Sandra Dahlén padlock

KRÖNIKA/INRIKES

För första gången finns ett undervisningsmaterial som ger uttryck för ambitionen att motverka diskriminering och rasism. Sandra Dahlén är kritisk till de som raljerar över materialet, men önskar samtidigt att RFSU hade tagit upp mer om religion, kvinnokamp och hur olika former av sexuellt våld kan ta sig uttryck.

DN:s ledarsida raljerar när RFSU kommer ut med nytt sexualundervisningsmaterial som tar upp rasism. Innebörden och omfattningen av vithet och svenskhet som norm verkar ha gått skribenten Erik Helmerson förbi. Troligtvis uppbär hen själv så många normer att hen inte drabbas värst av diskriminering, och därmed inte heller ser sig nödgad att lära mer om det. Så ser maktens privilegier ut.

Just dessa privilegier behöver dock granskas, hävdar RFSU i deras nya material Sexualundervisning på lättare svenska för sfi- och språkintroduktionselever. RFSU vill att lärare aktivt funderar på sin position i klassrummet utifrån exempelvis hudfärg och etnicitet. De ser det som nödvändigt för att kunna se individen bortom gruppen, och för att leda en undervisning som tar in olika perspektiv och fungerar antidiskriminerande. Detta är inte nya tankar utan en del i antioppressive pedagogy, eller normkritisk pedagogik, som vi kommit att kalla det i Sverige. Något Skolverket uttalat sitt stöd för.

Lättläst och tydligt

Att så tydligt koppla normkritik till just hudfärg/etnicitet är dock nytt inom sexualundervisningen – i alla fall att någon sätter ord på det några av oss hållit på med ett tag. Det står visserligen inte någonstans i materialet att det är antirasistsikt. Man använder istället uttrycket ”antidiskriminerande undervisning”. På releasen definierades dock materialet som antirasistiskt och RFSU är på detta sätt de första, i alla fall i Sverige, att tydligt uttrycka detta i relation till sexualupplysning.

Och så mycket annat är också bra med Sexualundervisning på lättare svenska. Metoderna som presenteras kan användas för alla åldrar, hög- som lågutbildade, i Sverige och resten av världen. Materialet innehåller en tydlig teoridel och bra metoder för hur man konkret kan prata om sexuell praktik. Bilder och berättelser med människor med olika namn, sexualiteter och utseenden får vara med. Lättlästa texter varvas med många och tydliga bilder.

Olika viktiga ämnen får ordentligt med plats såsom anatomi/fysiologi med betoning på lusten, normer, rättigheter, kondomanvändning och abort. Ämnet ömsesidighet får också på numera klassiskt RFSU-sätt eget utrymme. Frågor kring ömsesidighet illustreras med tankebubblor, små berättelser och bilder kopplat till förväntningar, signaler och känslor. Hur känner man in varandra? Hur visar man att man vill? Vad händer om man vill olika saker?

Våld och kvinnokamp saknas

Men sedan tar det stopp. Kapitlet går inte vidare med de mörkare frågorna – de som kan vara så närvarande i så mångas sexliv: Vad händer om någon inte vill förstå sin sexpartner? Om man hellre vill få sitt ego bekräftat? Om man gillar att bestämma och göra illa? Hur känns det att ställa upp för husfridens skull och hur ser samhälleliga normer ut för makt och sex? Hur kan man försöka freda sig?

Som så ofta tar inte RFSU ordentligt i våldet. Materialet bidrar därmed till att göra det sexuella våldet otalbart, till något konstigt bortanför en själv. Den utsatta förstärks i känslor av overklighet och skam och den som utsätter gör inget värt att nämna. RFSU missar även här en chans att koppla sexuellt våld till diktaturer och krig – något många av de flyktingar som nås av materialet skulle ha stor nytta av. Det hade inte behövt få stort utrymme, men ändå få finnas med.

SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) lyfts kopplat till de mänskliga rättigheterna och FN. Men det hade varit så fruktbart om just kvinnors arbete för de sexuella rättigheterna hade nämnts - hur främst kvinnor från Asien, Sydamerika och Afrika organiserade sig under 80-talet och med bred front kunde kräva sexuella rättigheter på de stora FN-konferenserna under 90-talet. Tidigt i materialet lyfts svenskhetsnormen om just Sverige som så jämställt. Forskare har pekat på hur ”invandrarkvinnor” ofta ses som enbart offer för patriarkala strukturer. Det vore därför så bra att lyfta detta om internationell kvinnorättskamp i just kapitlet om rättigheter.

Vill ha mer

Så trots att materialet är så omfattande vill jag såklart ha mer. Religion är även ett ämne som borde få mer utrymme. Det omnämns hastigt i materialet men med tanke på hur genomgripande religion är i många människors liv, särskilt utanför det sekulära Sverige, så borde det få ett större utrymme. Jag har i alla fall själv som sexualupplysare upplevt att religionen kan vara den stora elefanten i rummet som behöver omnämnas på ett respektfullt och konstruktivt sätt. Det nya man lär sig och reflekterar över kan behöva bollas högt i relation till sin religion. Det behöver inte vara djupgående och ta mycket tid. Den som undervisar behöver visa förståelse för religionens betydelse samt skapa möjligheter inom gruppen att ventilera tankar och lyfta olika syn på religionen kopplat till sexualitet. Många av oss behöver bra metoder för detta.

Man kan tänka att vissa bitar helt enkelt inte fick plats. Materialet är redan så omfattande. Men RFSU brukar inte annars heller så ofta vilja ta i våldet eller religionen. Däremot har nu RFSU tagit i något annat viktigt – de har lyft rasism, vithet och svenskhet som norm och kopplat det till sexualundervisning – en eloge. I den svenska normen ingår dock synen på våld som frikopplat från vanligt sex, och religion som något som inte riktigt tas på allvar...