Bild: Umeå universitet

Kön avgörande för poliskarriär

2013-08-30 | Jenny Rönngren padlock

EKONOMI

Synen på olika uppdrag inom polisen som ”kvinnliga” och ”manliga” leder till diskriminering. Områden som uppfattas som manliga anses mer prestigefyllda, vilket utgör ett hinder för likabehandling, rättvis lön, och lika möjligheter till befordran. Det framgår av Ulrika Haakes forskning på området.

Ulrika Haake är docent i pedagogik vid Umeå universitet och har intervjuat poliser för en forskningsstudie om hur könsskillnader skapas inom yrket. När hon presenterar resultaten uttrycker många att hon sätter fingret på saker som de har känt av, men inte har kunnat sätta ord på.

– Jag har fått ganska blandade reaktioner, men de flesta är väldigt positiva och igenkännande. Både kvinnor och män känner igen sig. Man tycker att jämställdhet är viktigt och något man vill jobba med, säger hon.

I Norrland, där intervjustudien genomfördes, har Ulrika Haake blivit inbjuden att presentera resultaten och att delta vid arbetsmiljöutbildningar. De mest positiva reaktionerna kommit från de kvinnor som deltagit i studien.

– De känner sig bekräftade i vad de sett och upplevt. Särskilt de som jobbat länge. De upplever att det går åt rätt håll, men också att det är mycket kvar att göra.

Ulrika Haake har bland annat varit inkopplad på mellanchefsutbildningen inom polisen, där deltagarna får ta del av resultaten och texter som handlar om hur könsskillnader görs.

– Det är mycket som är omedvetet hos många. Sedan gäller det att gå vidare och ändra både hur man pratar om och med varandra, hur man agerar och hur man organiserar arbetet eftersom allt detta bidrar till att skapa bilden av vad som är kvinnligt och manligt.

Mycket kvar att göra

Forskningsresultaten har också presenterats på en konferens om förutsättningar för det goda polisarbetet, där både praktiker och forskare medverkade. Efter det har många inom polisen hört av sig för att de vill arbeta med forskningsresultaten och sprida dem vidare.

Men det har också funnits motstånd, både mot studiens fokus och resultat. Ulrika Haake upplever att det många gånger kommer från enskilda, oftast manliga, chefer. Det händer att de, när hon presenterar resultaten, avfärdar dem, säger att det är historia, eller har hört att diskriminering har förekommit ”men inte här hos oss”, ”inte på min avdelning”. Motståndet kan också vara mer subtilt – att chefer som bjudits in till dialog inte hör av sig eller bemöter det hon berättar om med tystnad.

Och en del berättelser har hon inte kunnat ta med eller fått skriva om för att kunna garantera källornas anonymitet.

 – Jag sitter på en bank med ganska osannolika, väldigt otrevliga berättelser om diskriminering utifrån kön. En del kommer fram i generella resonemang men jag har inte alltid kunnat ta med olika exempel då de blir för utelämnande. Så det finns absolut mycket kvar att göra.

Omskapande arbete

För att komma åt diskrimineringen behövs förändring på flera nivåer, menar Ulrika Haake:

– Jag tror att istället för att reproducera skapade könsskillnader behöver vi nog både ogöra och omgöra kön. Det är inte bara män som är modiga och starka och inte bara kvinnor som är omvårdande. Både den kultur, struktur och arbetsdelning som finns inom polisens organisation behöver förändras för att de traditionella könsrollerna ska förändras. Eftersom könsskillnader ofta fortsätter att reproduceras omedvetet behöver polisen bli medveten om, diskutera och utbildas i hur kön både skapas och kan omskapas inom polisen.

Rekryteringar, privilegier och lönesättning är tre saker som hon menar att polisledningen kan använda sig av för att bryta traditionella könsrollsmönster. Och att rekrytera män till kvinnodominerade områden och kvinnor till traditionellt manliga är ett sätt att komma åt tendensen att uppdragen värderas olika på grund av kön.

– Det här är sådant som organisationen själv behöver fundera över.

Åtgärderna som Ulrika Haake pratar om påminner mycket om hur Carin Götblad berättade att hon jobbade tidigare inom Stockholmspolisen, i en intervju med Feministiskt perspektiv som egentligen handlade om uppdraget att samordna arbetet mot våld i nära relationer.

Har du kunnat se om det pågår liknande förändringsarbete på andra håll inom polisen?

– Ja man kan börja med att säga att Carin Götblads arbete värderas högt, särskilt av marginaliserade grupper inom polisen. De lyfter fram henne som en förkämpe för likvärdighet och likabehandling inom polisen. Hur många som följer efter är svårt att säga. Jag har sett exempel på chefer som gör försök att ändra på den rådande ordningen .

Exemplen kan handla om sådant som att rekrytera kvinnor till piketpolisen eller att lönemässigt uppvärdera arbete med könsrelaterat våld.

– Från att diskutera och tycka att det är intressant till att driva frågan och faktiskt göra något är det ett stort steg. Något övergripande arbete med arbetsorganisation och arbetsdelning som en jämställdhetsfråga inom polisen har jag inte sett, däremot förekommer det att det förs diskussioner och att olika enheter jobbar i det lilla.