Carolina Falkholt/Blues målning finns att se på Kulturhuset i Stockholm fram till den 22 september.

Bild: Bella Frank

”Jag har alltid gjort motstånd mot det normativa”

2013-08-16 | Bella Frank padlock

INRIKES/INTERVJU

För Carolina Falkholt, eller Blue som hon också är känd som, var steget ut i graffitikonsten för drygt två decennier sedan ett sätt att bryta sig fri från strävandet efter perfektion. – Jag har alltid ställt mig på sidan av och gjort motstånd mot det normativa, säger hon i en intervju med Feministiskt Perspektiv i samband med livemålningen Wet Paint som pågår fram till i eftermiddag i Stockholm.

Precis vid rulltrapporna på Kulturhusets fjärde våning står hon med rosa hörlurar och en sprayburk i handen. Folk passerar, tittar. En del stannar och fotar. Ställer frågor. Två flickor tittar nyfiket då hon drar tunna svarta streck över den neongulrosa bakgrunden. Carolina Falkholts framväxande målning är en del av Kulturfestivalen. Hon finns på plats och målar till 18.00 på fredagen, men besökare kan se hennes målning fram till den 22 september.

Bakgrunden har hon maskinsprutat med akrylfärg. Det ser ut som en jättesprayburk har förts fram och tillbaka över väggen. Färgerna flyter in i varandra. På några ställen har dropparna bildat randiga formationer i rosa. På andra ställen små rosa stänk, och nu, svarta liksom fjälliknande former som Carolina Falkholt målar med en sprayburk som kallas ”spider”.

Att måla live innebär att skapandet ändras till att bli mer av en performance. Från att stå koncentrerad och ostörd på en isolerad plats, kanske i skydd av mörkret, till att måla inför publik och prata med förbipasserande är kontrasten stor, och innebär många små avbrott, musiken i hörlurarna till trots. Ändå flödar målningen fram.

– Det går inte att gå in i den kreativa processen totalt, det blir en social aspekt av det. Det är ju ett verk där jag ska prata med folk och det påverkar också, säger hon då vi sätter oss vid fönstret på andra sidan rulltrapporna för att prata konst, kultur, graffiti, genus och nolltolerans.

Sprayar i nolltoleransens huvudstad

Detta att göteborgaren Carolina Falkholt står med en sprayburk i handen och målar på uppdrag av Kulturfestivalen som arrangeras av Stockholm stad är långt i från okontroversiellt. I Stockholms stad, och många andra svenska städer, råder sedan i slutet av 1990-talet nolltolerans gentemot graffiti och klotter.

Och Stockholm stads klotterpolicy som antogs 2007 innebär inte bara att ”klotter och olaglig graffiti” inte accepteras, utan gör det också mycket svårt att arrangera lagliga former av graffiti eftersom staden inte får medverka i projekt som inte ”klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti” eller i evenemang som riskerar att ”väcka intresse” för det.

För två år sedan drogs denna policy till sin spets då Riksteaterns utställning Art of the Streets hindrades från att göra reklam. Annonserna var målade av framstående svenska graffitikonstnärer och enligt Trafikkontoret stred de mot stadens nolltoleranspolicy.

Och i början av förra året ledde nolltoleransen till att en av världens största gatukonstnärer trots tillstånd inte fick måla en vägg i innerstan. I stället blev Roa hänvisad till en vägg i Botkyrka söder om Stockholm, en kommun som intagit en tolerantare hållning gentemot gatu- och graffitikonst och som i augusti förra året invigde den lagliga graffitiväggen Subtopia.

Kulturhuset har sedan tidigare tagit initiativ till att diskutera nolltoleranspolitiken och bjöd även förra sommaren in konstnärer med rötter inom graffitivärlden genom utställningen Street smart. Carolina Falkholt tror att acceptansen av graffiti, nolltoleransen till trots, har ökat på senare år:

– Det handlar om brist på kunskap, nu har debatten öppnat upp mer och blivit mer pedagogisk. Nolltoleranspolicyn blir mer urvattnad för det finns inga argument som håller, det finns så många olika sorters graffitimålare som vill olika saker, säger hon.

Graffiti bland träd och mossa

Helst målar hon själv, gärna på natten. Natten är fri från enahanda sysselsättningar som konstnärer av alla sorter tvingas genomföra: administration.

– Största tiden går åt till administration men på natten går inte det för då sover allt kontorsfolk. På natten blir arbetet mer drömskt, säger hon och fortsätter:

– Jag gillar att måla i fred, det är mycket därför jag målar graffiti.

Kanske är det inte konstigt då att en av hennes favoritplatser för att måla är, trots att graffiti främst kopplas samman med typiskt urbana platser som tunnelbanan, tunnlar och broar, något så ovanligt som bland träd och mossa. För i skogen i Bengtsfors där hon växte upp hittade hon under en promenad en betongvägg som bara väntade på att målas. Hon och en annan känd svensk graffitimålare, Karma, målade väggen som är en gammal skjutbana för första gången 2003.

Graffitimålandet hade hon börjat med drygt tio år tidigare. Första gången hon gjorde en målning olagligt var i Skåne. Då gick hon på gymnasiet. Och att gå ut mitt i natten för att måla var långt i från vad som förväntades av henne.

– Jag gick på elitgymnasium, och jag upptäckte att konst är mer intressant än idrott. Det var bara prestation, det fanns ingen själ. På ett filosofiskt plan fanns inget, bara perfektion. Så jag lade ner idrotten och började fokusera på min konst. Jag bröt mig fri.

Carolina tar ett steg bakåt för att fundera. Unni 9 år och Julie 8 år betraktar processen.

Hat lade hinder för utveckling

I dag är det vanligare att tjejer och kvinnor målar graffiti än det var under graffitins barndomsår. I början av 1990-talet då Blue började måla var det fortfarande få tjejer bland graffitimålarna. Till en början spelade det ingen roll, hennes energi och det hon kallar sin maniska sida drev på henne. Hon skapade sig ett namn, och var aktiv vilket innebar uppskattning från andra graffitimålare. Men efter ett tag möttes hon också av dess motsats, total avsaknad av respekt. Det började med ryktesspridning om hennes person, tätt följt av skällsord. Hat.

– Klassiska skällsord, ord som definierar den hatade kvinnan. Det är nedbrytande att bli definierad som hatobjekt bara för att jag är kvinna och tar del av livet, säger hon.

Denna upplevelse, att bli ifrågasatt, definierad och utsatt för hat för att hon som tjej tar plats, och utmanar var dock ingen ny upplevelse. Carolina Falkholt förklarar att detta var erfarenheter hon gjorde redan som mycket ung.

– Jag har alltid ställt mig på sidan och gjort motstånd mot det normativa, och har alltid ifrågasatt folks beteende. Jag ifrågasatte som barn varför killar betedde sig dåligt mot tjejer bara för att de var tjejer, säger hon och berättar att hon utsattes för våld som femåring då hon vägrade acceptera hur killar tryckte ner tjejer. Hon fortsätter berätta om åren i mitten av 1990-talet i Stockholm:

– Men många graffitimålare var supernice och jag blev jättegod vän med dem, och är det än i dag, säger hon och nämner namn som Akay och Pike som liksom Blue är såväl rena konstnärer som gatu- och graffitikonstnärer.

Jättemålningar är drömmen

Hatet och skällsorden kom främst från den bredare och lösare gruppen av målare, och sammanföll med en tid då Stockholm också hade stora problem med nynazister som inte bara attackerade personer de identifierade som invandrare eller vänsteraktivister utan även graffitimålare. Carolina Falkholt sökte sig bort från denna våldsamma atmosfär och flyttade till graffitins födelsestad New York.

Där blev hon assistent till den legendariska graffitimålaren Lady Pink som hade målat graffiti sedan slutet av 1970-talet och som har porträtterats av den kända fotografen Martha Cooper.

– Jag kände inte att jag växte i Stockholm utan trycktes ner. När jag blev inbjuden till New York kunde jag utvecklas och få uppskattning för mitt arbete, och när jag senare återvände till Sverige fick jag mycket mer uppskattning, som om de behövde någon annans godkännande för att det jag gjorde var bra, säger hon.

Hon har alltså länge varit ett tungt namn inom graffitivärlden, och har också i många år jobbat med konstutställningar och gentemot institutioner. Väggen hon målar på Kulturhuset, det är egentligen tre sammanhängande väggar, är stor. Men Carolina Falkholt vill helst ha större duk än så. Hon berättar att hon nyligen målat en jättevägg i Avesta, så hög att den krävde skylift för att målas.

– Jag gillar stora väggar som det tar lång tid att måla, stora brandväggar som helst blir invävda i staden. Jag gillar att jobba långsamt, jag vill stanna upp tiden.